Sverige är världens saftveranda, där många lever på solsidan och aldrig behöver se något elände. Vi är inbäddade i trygghet som förmodligen ingen annan befolkning. Svenskar borde inte vara oroliga.
Det skriver Johan Wennström i dagens SvD med anledning av den undersökning som jag refererade till i det här korta inlägget.
Kan vi konstatera att vi står i toppen av Maslows behovstrappa? Vi har generellt sett väldigt få problem av allvarlig karaktär i det här landet. Ändå skapar vi problem, som i våra huvuden blir så stora att vi går runt och oroar oss.
Jag kan inte låta bli att tycka att det känns konstigt men det ligger nog ganska mycket i konstaterandet att den som inte har några problem han skapar sig sina egna.
Grundproblemet torde vara en avsaknad av grundtrygghet. En avsaknad som leder till rotlöshet och ångest inför det man inte känner till (något som jag skrivit lite om här och här), vilket i sin tur leder till oro, vilket i sin tur leder till trygghetsnarkomani och kontrollbehov.
Det blir således en ond spiral, som tyvärr allt för ofta leder till krav på hårdare reglering av vår vardag... som om det var den som var problemet.
Jag tror att det är viktigt att acceptera om att man inte kan styra allt. Och att allt man går och funderar på faktiskt kanske inte är viktigt, egentligen.
Accepterar man det, så slipper man en hel del oro.
DN.
Läs även andra bloggares åsikter om trygghetsnarkomani, trygghet, politik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar