För ca åtta år sedan invaderade USA tillsammans med ett antal andra länder Irak. Målet var att störta den sittande regimen under diktatorn Saddam Hussein.
Operationen lyckades så småningom och Irak tar för närvarande sina första demokratiskt stapplande steg. USA närvarar fortfarande med trupp för att säkerställa säkerhet men ansvaret ligger i dag främst på irakierna själva.
Sagda operation möttes dock av stort motstånd och runt om i världen, inte minst i Sverige, demonstrerade människor mot invasionen. På Norra Bantorget målade man upp en stor kopia av Picassos målning Guernica, som ett sätt att signalera vad man tyckte att den planerade invasionen påminde om.
I dag, åtta år senare, pågår emellertid inga demonstrationer mot väpnad hjälp till Libyens folk. Snarare tvärtom. Det finns en bred politisk enighet om att Sverige ska ställa upp med människor och materiel. Till och med ledarsidorna i merparten av svensk press är för.
Så vad är skillnaden mot för åtta år sedan? Varför stod inte folk på barrikaderna för Iraks folk då? Och kom inte och säg att den bara stavas FN. Det måste finnas nåt mer. Kan det kanske vara USA:s roll i det hela. Vad tror du?
DN1, DN2, Exp1, Exp2, AB, SvD1, SvD2.
S, GP.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Mellanöstern, usa.
7 kommentarer:
Martin m fl,
"För ca åtta år sedan invaderade USA tillsammans med ett antal andra länder Irak. Målet var att störta den sittande regimen under diktatorn Saddam Hussein.
Operationen lyckades så småningom... Sagda operation möttes dock av stort motstånd och runt om i världen, inte minst i Sverige, demonstrerade människor mot invasionen... Så vad är skillnaden mot för åtta år sedan? Varför stod inte folk på barrikaderna för Iraks folk då? Och kom inte och säg att den bara stavas FN. Det måste finnas nåt mer. Kan det kanske vara USA:s roll i det hela. Vad tror du?"
Jag är fullkomligt övertygad om att det handlar om USAs roll i det hela. Det börjar bli alltmer uppenbart att mänskligheten i stort styrs av subjektiva saker som känslor, ideologi osv. Detta måste jag naturligtvis acceptera, men det ställer liksom till det när den påtagliga enögdhet som detta känslosväll skapar sätts i rörelse inom något så väsentligt som mediamässig opinionsbildning. Det vill säga, när socialistiska och vänsterliberala media inte nöjer sig med att rapportera nyheter, utan bestämmer vad som ska ses som nyheter, hur dessa nyheter bör rapporteras, och systematiskt bedriver en ytterst kraftfull, långvarig och fullkomligt subjektiv opinionsbildning med miljontals människor som publik.
Rent allmänt verkar miljoner och åter miljoner människor i världen ha
beslutat sig för att hata USA. Inte minst under de perioder när de konservativa (republikanerna) sitter vid makten. Detta Amerika-hat tycks ligga på ett verkligt djupt känslomässigt plan, och påminner närmast om en massneuros i sitt panikartade avståndstagande.
Dessutom verkar det aldrig finnas en vilja hos allehanda vänstermänniskor - ty det är ju mestadels sådana det här handlar om - att undersöka det så genomhatade objektet, och fråga sig varför de hatar USA så intensivt som de faktiskt gör.
Det syns heller inte finnas någon nyfikenhet hos USA-hatarna - i och utanför nämnda land - att fråga sig varför allt blir så påtagligt mycket bättre med USA under de perioder när liberaler (demokraterna) emellanåt styr landet.
Hade Georg W Bush suttit i Ovala Rummet och varit den som meddelade världen att USA deltog i en tämligen kraftfull väpnad hjälp till Libyens folk, hade det tagit hus i helsicke i det vänsterliberala, amerikanska, gammelmedierna som ABC, CBS, CNN, NBC, MSNBC, New York Times, Washington Post, Los Angeles Times m fl.
Hade å andra sidan gammelmedias gunstling Barack H Obama suttit vid makten när USA och den militära alliansen med UK och andra gick in i Irak, hade alla vänsterliberala journalister jobbat stenhårt dygnet runt i månader och år för att spinna denna händelse till något så positivt som det någonsin var möjligt. Säkert som amen i kyrkan.
Jag må vara skev i min uppfattning, men jag har svårt att tro, att det finns så väldigt många områden i livet i stort, som uppvisar så mycket intellektuell ohederlighet som området vänsterorienterad journalistik.
Här måste jag självfallet reservera mig för att jag kan ha missat någonting högst väsentligt, och följaktligen ha helt fel. Det är väl trots allt bäst att göra denna reservation.
Mvh
Jag tror nog inte att du har missat något. Visst är det så att det finns en vinkling i Svensk media som säger att det mesta som USA gör i allmänhet, och allt som republikanerna gör i synnerhet, bör förkastas och smädas. Oavsett vad det handlar om.
Utifrån hur det ser ut med den starka ideologiska vinklingen och skevheten inom gammelmedierna, går det ju att undra över vilka som söker journalisthögskolor etc?
Är det övervägande del vänsterintellektuella som lockas av dessa utbildningar, medan intellektuella mer i mitten, och framför allt högertänkare, helst väljer en annan yrkesbana än just journalist pga nämnda ideologiska bias?
Mvh
En sak som inte påpekas tillräckligt ofta är att "intellektuell", "intelligent" och "har sunt förnuft" är tre helt oberoende variabler.
Vi får se hur det går här, men maken till den velighet som vi sett hos Obama får man leta efter. Det är som om USA styrdes av Ola Ulfsten eller någon annan lite osäker gammal folkpartist.
Oavsett hur det går tycker jag det verkar vara öppet mål i 2012 för vilken beslutsam republikan som helst på utrikespolitikens område. Obama saknar ju helt kompass på detta område.
USA bombade Libyen 1986 för att de sprängde ett diskotek i Berlin. Att USA nu ska kräla i stoftet för FN innan det säger bu eller bä tror jag inte går hem hos en majoritet av det amerikanska folket. Själv tycker jag förstås att Sverige borde lämna FN av samma skäl, men "så får man ju inte säga".
Svaret finns i denna artikel av Warlenius:
http://warlenius.wordpress.com/2011/03/21/internationell-solidaritet-med-libyska-folket
Det finns en motståndsrörelse, en legitim alternativ regering i Libyen. Det fanns inte i Irak. Denna regeringen vill ah hjälp och bestämmer själv vilken hjälp de vill ha. Därför kan man och ska man ge stöd till den.
Det fanns en motståndsrörelse i Irak också. Saddam dödade sitt eget folk han också. Varför gick det inte att vara solidariska med dem?
Man kanske bara kan vara en legitim motståndsrörelse om antalet levande medlemmar är minst 10% av dem som dödats det senaste decenniet.
Skicka en kommentar