Jag insåg när jag tittade efter att jag skrivit ganska mycket om den svenska skolan genom åren (här, här, här, här och här). Mitt fokus har allt som oftast varit att mer pengar inte nödvändigtvis leder till bättre resultat utan att skolan framför allt måste återta sin kunskapsförmedlande roll.
Jag har bland annat skrivit:
Ny skolplan och en ny lärarutbildning, och ett större fokus på kunskap (till skillnad från informationsinhämtning) måste stå i fokus i skolpolitiken framöver.
Men, det jag tänkte fokusera på i dag handlar om meritokrati. Den 1 juli förra året skrev jag följande:
...meritokrati är de underprivilegierades bästa vän. När det finns tydliga mål, mätvärden att använda sig av, ja, då kan alla ta sig fram. I ett system där man frångår formella kriterier för till exempel anställning, där blir det i stället kontakter och familj som avgör var man hamnar.
Ett meritokratiskt system leder till att flera, inte bara de som råkar födas in i rätt familj, får möjlighet att ta sig fram på egna meriter. Det förutsätter dock att vi har en skola som inte glömmer bort dem som inte klarar av eget arbete och ansvar redan från småskoleåldern.
Jan Björklund är således på rätt spår när han försöker återupprätta den för vänstern så förhatliga katederundervisningen.
Det finns många sätt att lära sig på. Att på egen hand söka kunskap är ett sätt. Det är dock få förunnat att bemästra den konsten redan från början. Den förutsätter nämligen att man redan har en förkunskap och en förförståelse för vissa saker.
Förkunskaper som för de flesta enklast uppnås genom att någon på ett pedagogiskt sätt berättar vad man som elev behöver kunna.
En skola som inte har någon traditionell undervisning kommer inte heller ha elever som vet vad de förväntas kunna. Och om man inte vet vad som förväntas av en så kommer all kunskap bli relativ.
I ett sådant system tar den sig fram som vet att bemästra och läsa av systemet. Det säger dock ingenting om kunskapen den personen besitter.
Så om vi vill våra barns bästa. Om vi verkligen vill att de ska lära sig något. Ja då måste våra lärare få möjligheter och verktyg att på bästa sätt lära ut vår samlade kunskap till nästa generation.
Eget arbete i all ära. När det kommer till bred kunskapsförmedling finns det inget som slår katederundervisning.
DN, SvD, Ex, D.
Läs även andra bloggares åsikter om skola, politik.
7 kommentarer:
En sak som slog mig (och som kommer i min bok när den nu kan komma ut) är att man med skolan bara ser på en sida av ekvationen när man diskuterar privatisering, skolchecker etc.
Skolan är i grunden en privat uppfinning, som stater och lokala myndigheter också brytt sig mycket om, men om man t ex talar om skolan i Storbritannien var den helt privat fram till 1870, då 99% av barnen gick i skola. Inte ett korvöre från staten.
Skolan konkurrerade därför inte bara med de bästa lärarna, men också med de bästa läroplanerna. Går man längre tillbaka så var det första universitetet, det i Bologna, grundat av studenterna som bestraffade dåliga lärare.
Min teori om skolans förfall är att de statliga skolorna på 1800-talet och in på 1900-talet var tvungna att hålla nära Eton-klass. Sedan föll den privata konkurrensen bort. Skolan som idé har sedan "förfinats" av sk "experter" i 100 år. I "demokratisk anda" med professorer i pedagogik som aldrig skulle klara av en högstadieklass och en massa flum.
Om föräldrarna fick välja den skola de ville till sina barn, om de betalade själva, om det inte fanns några nationella läroplaner utan bara en massa konkurrerande läroplaner skulle vi ha en helt annan kvalité. Den del av de svenska föräldrarna som uppskattar flum torde vara mycket liten, avskaffandet av betygen från 7 års ålder skedde mot föräldrarnas vilja. "Pedagogerna" skulle få arbeta på Donkan istf att förstöra unga liv.
Om jag betalade någon för att lära mina barn franska med mina egna pengar så förväntar jag mig att de talar franska efter 6 år, inte att de säger som nästan alla "jag har läst franska i 6 år och förstår ingenting".
Purpendicular:
Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla dig till din teori om att skolorna måste hålla "Eton-klass".
Men jag antar att du minns ditt tidigare liv som kolgruvearbetarbarn och hur dina föräldrar stolta gick med dig första dagen till ditt lokala Eton?
Så okej. Jag kan förklara hur det ligger till eftersom jag bor i en utpräglad nattväktarstat (nattvakten griper för övrigt endast in om han får betalt, precis som ditt "Eton" som dina föräldrar gladeligen betalar med sin lilla lön).
Här lägger staten ner på 1,6% av GNP på utbildningssektorn. I den privata skolsektorn är det givetvis en helt annan sak.
I ditt teoribygge borde det här leda till ett effektivt skolsystem med välutbildad arbetskraft eftersom statens intervention är så minimal.
Problemet är att de flesta är så fattiga att de inte kan skicka sina barn till en privat skola. Så dessa 1,6% tar hand om kanske 80% av barnen. Redan här har din marknadsmodell kollapsat. Finns det inga pengar finns det ingen marknad. Så ungefär 40% av befolkningen kan inte läsa och skriva.
Så låt oss hädanefter räkna bort den offentliga skolan från ekvationen.
Det kan ju kännas lite bägränsande, men vi kan ju titta på den marknad som faktiskt existerar. De resterande 20% av eleverna går i privatskolor och föräldrarna betalar allt själva. Kostnaden kan variera från USD 300 per termin till USD 10000. Är då den billiga skolan lika bra som den dyra? Vad tror du?
Nu komer det riktigt läskiga. Det här systemet har man fortplantat ända upp till universitetsnivå. Här kommer endast "eliten" in på de statliga universiteten. Vi kan räkna bort dem från din marknadsmodell.
De kommersiella universiteten driver bara billiga ekonomi- och juristutbildningar för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det här landet spottar alltså ut massor av akademisk arbetskraft, men alla har i stort sett samma undermåliga kandidatutbildning i Busienss Administration. De duger alltså inte ens för att bli gästarbetare i utlandet för där vill man ha ingenjörer och sjuksköterskor.
Poängen är att det finns vissa serviceområden där marknaden inte fungerar. Hälsovård är ett sådant område. Paul Krugman skrev en liten krönika om detta New York Times när Obamas hälsovårdsreform var på tapeten. Han menade det självklara: man kan inte ha en marknad för något man inte kan välja bort. Behöver man vård så behöver man. Och skolan funkar på samma sätt idag.
Vi vet att USAs hälsovård är otroligt ineffektiv. Där finns tydliga siffor. Vi ser hur det svenska skolsystemet, en gång väldigt effektivt, har blivit allt ineffektivare på grund av ogenomtänkta privatiseringsreformer.
Samtidigt ser vi hur världens mest effektiva skolsystem effektivt stänger ute de mest ensidiga formerna av marknadstänkande och betonar enhetlighet. Det stämmer ju inte alls med din teori...
Om Jan Björklunds tjat:
För övrigt så vilar världens idag mest framgångsrika skolsystem inte på katederundervisning. De vilar på etablerad forskning och kritiskt tänkande bland både lärare och elever (när har man rätt förkunskaper för att kunna förstå något, pls tell me? logiken är minst sagt oklar, låt säga "flummig"...).
Det saknar vi i Sverige och Björklund är denna arrogansens främsta företrädare.
Krugman är en rolig filur. Jag undrar hur man kan få Nobelpris i ekonomi utan att begripa sig på ekonomi. Han torde vara ganska schizofren. Jag kan inte tro att det han publicerar akademiskt har mycket att göra med hans NYT-krönikor. Den senaste jag läste var dessutom intellektuellt ohederlig.
Jag rekommenderar som motvikt Hayek och Thomas Sowell som alternativ. Den senares "Knowledge and Decisions" från 1980 är mycket bra.
Den amerikanska hälsovårdsmarknaden må kallas för "privat" men den är genomreglerad. Obamacare innebar bland annat mer än 2000 sidor till av lagstiftning. "Ni får se vad den innehåller när den är implementerad" som Pelosi så famöst sade till sina kollegor.
Det stora problemet i USA, som i Sverige, är att det är tredje part som betalar, försäkringsbolagen, inte den som söker vård. Detta på grund av de tiotusentals sidor av regleringar som politikerna infört.
Och tack vare skadeståndslagstiftningen (vars advokater ger 25% av det demokratiska partiets inkomster) görs en otrolig massa onödiga undersökningar som lök på laxen.
Angående skolans förfall så provade de i Uppsala på A-kursen i franska. De tog en studentexamenstext för översättning från mitten av 50-talet, och gav den till de som studerat franska fulltid i ett halvår på universitet i början av 60-talet. De kuggade ALLA. Och de senaste 50 åren har det bara blivit ännu sämre. Denna brytpunkt torde ha kommit efter att statsmakten förstörde den klassiska utbildningen. Sedan dess har man lagt till flum.
Sedan 1975 ungefär har KTH gett samma propedeutiska test i matematik till alla nybörjare. Resultaten har sjunkit hela tiden.
Ursäkta en ytterst allmän och självklar kommentar men... jag blir ytterst bekymrad när jag tänker på förfallet inom det svenska skolväsendet. Deprimerad rentav.
Detta är verkligen ett område där det är kritiskt viktigt att partimässig prestige läggs åt sidan för att åstadkomma någon slags breda politiska utbildningsreformer i syfte att verkligen noterbart höja all slags kvalité.
Är det blott jag som önskar detta?
Mvh
Jag tror faktiskt att det egentligen är ganska nödvändigt om vi vill ha stabila regler för skolan framöver. Tyvärr är det si och så med samsynen så det är inte så lätt att komma överens.
Martin,
"Jag tror faktiskt att det egentligen är ganska nödvändigt om vi vill ha stabila regler för skolan framöver. Tyvärr är det si och så med samsynen så det är inte så lätt att komma överens."
Alltmer uppfattar jag att skilda skolpolitiker uppvisar fundamentalt olika syn på skolans egentliga uppgift.
Ungefär som att vissa grundläggande skillnader märks mellan elever. Skillnader som ex handlar om att medan vissa vill studera, vill andra grupparbeta.
Ursäkta mitt raljerande tonläge! :)
Mvh
Jag har inte följt opinionsundersökningarna på länge, men alla jag minns har visat massivt stöd för betyg från låg ålder, disciplin, katederundervisning och bort med flum. Så bland det svenska folket finns det konsensus, eller åtminstone en massiv majoritet.
Problemet är de sk "experterna" på lärarhögskolan, politiker och journalister. Deras minoritetsåsikter är det som förstört för oss andra.
Just nu tycker jag det verkar otroligt enkelt:
Finland -> bra skola
Sverige -> dålig skola
Ta över den finska läroplanen rakt av som första approximation, hyr in 3-4 finska lärare per skola, skicka svenska studenter att lära sig i Finland, och lärare att fortbilda sig, lägg ner lärarhögskolan, starta om med ny, finsk lärarhögskola.
Om det sedan behöver justeras kan detta göras efter 5-10 år. Fast jag tror inte det är någon skillnad på svenska och finska barn.
Detta låter kanske extremt, men det var så här som Japan gjorde efter 1854 när de insåg att ligga kvar på 1600-talsnivå inte gick. 1905 besegrade de Ryssland i Rysk-Japanska kriget. If there is a will, there is a way.
Jag vet inte så mycket om hur man förstörde på 50-talet. 1968 var sista året med studentexamen och realexamen samt yrkesskola. Jag började 1:an 1971. Då fick vi betyg från 3:e klass. Min bäste kompis började 1970 och fick betyg från första klass. Jag fick sedan betyg i 6:an, och sedan varje termin.
Såvitt jag vet har lärartätheten fördubblats ungefär sedan 1970. Lärarnas reallöner torde ha halverats på samma tid.
Min mor var gymnasielärare på 60-talet. Då tjänade hon dubbelt så mycket som sin bror som var polis och tre gånger så mycket som en industriarbetare.
Skicka en kommentar