Den intoleranta toleransen

I går länkade jag till ett inslag i ett brittiskt tv-program. Debatten i programmet handlade om en kristen familj som inte längre skulle få vara fosterfamilj på grund av sina åsikter om homosexualitet, trots att de genom åren varit fosterfamilj åt ett femtontal barn. Utan problem vad det verkar som.

Min rubrik till länken i går konstaterade att ny moral kan vara precis lika "förtryckande" som den gamla man försöker ersätta. I det här fallet handlar den nya moralen om att man inte får tycka något annat än att homosexualitet är någonting positivt. Personer som inte tycker det utmålas genast som bakåtsträvare, homofoba och allmänt farliga.

Till familjens försvar kommer dock historikern David Starkey, ateist och öppet homosexuell. Han varnar för att Storbritannien går en farlig väg till mötes om man öppnar upp för den typ av beslut som fattats kring fosterhemsfamiljen i fråga.

Sitt uttalande baserar han på den högst rimliga slutsatsen att om vi byter ut en tidigare moral som har hindrat vissa människor från att leva sina liv som de själva vill mot en ny moral som hindrar andra människor från att leva sina liv som de själva vill så har vi inte kommit någonstans. Vi har bara bytt ett åsiktsförtryck mot ett annat.

Den här utvecklingen tycker jag mig tyvärr se i Sverige också. Eller rättare sagt, den här utvecklingen har vi sett även i Sverige. Konsensus kring vad som är "rätt" åsikter i vissa frågor uppstår snabbare än någonsin och de som anser sig ha rätt gör vad de kan för att smutskasta eventuella meningsmotståndare.

Ofta helt utan andra argument än att de som tycker fel gör just det, det vill säga tycker fel.

I Sverige behöver nämligen den som anser sig stå på rätt sida i samhällsdebatten aldrig förklara sina åsikter (jämför mitt inlägg om Pierre Schori). Har man en avvikande åsikt däremot, då är det ofta ingen hejd på kraven på förklarande utläggningar och motiveringar.

Tyvärr kommer anklagelser om "fel" åsikter ofta från människor som själva ser sig som toleranta. Det verkar därför som att steget från tolerans till intolerans är väldigt kort ibland. Men då mot nya meningsmotståndare i stället för mot gamla.

Kanske ska man i stället tala om acceptans? Det är nämligen fullt möjligt att acceptera att någon har en avvikande åsikt. Det behöver dock inte betyda att man tolererar åsikten i fråga.

Vill vi ha ett samhälle där alla får plats måste det rimligtvis finnas en förståelse och en acceptans för att alla inte tycker lika. Gör man inte det så är toleransen inte mycket värd.



Läs även andra bloggares åsikter om politik, politisk korrekthet.