Längtan efter att bara få vara

Med anledning av att Johan Lundberg skrivit på Newsmill om nykonservatismen bland unga så har jag skrivit ett lite längre inlägg, som inlaga i debatten. Jag övervägde att skicka in den till Newsmill jag också men jag orkade helt enkelt inte. Så ni får hålla till godo här.


Längtan efter att bara få vara

Måste konservatism alltid åtföljas och framhävas genom akademisk ekvilibrism, eller kan konservatism bara få vara en vilja och längtan efter att acceptera att vissa saker är som de är och att de också kan få vara det?

Allt som oftast i konservativa sammanhang står det akademiska i fokus. Vem som tyckte si och vem som tyckte så överskuggar det mänskliga levernet här och nu. Trots att man säger sig utgå från individen och det lilla sammanhanget (familjen, församlingen eller föreningen) antar debatten lätt metakaraktär och svävar över allt som kan räknas in bland livets mer omedelbara frågor.

Vem är jag och varför är jag här frågar sig de flesta människor. Att svaren oftast inte behöver vara mer komplicerade än ”jag är jag” och ”jag är här för mina nära och kära” föresvävar sällan den akademiska högern (eller vänstern heller för den delen). Det leder tyvärr till att man allt som oftast för en debatt som en icke-akademiskt skolad individ inte är särskilt intresserad av att delta i. Eller över huvud taget lyssna på.

Så hur ska vi som anser oss vara konservativa göra för att få gehör för våra frågor bland bredare folklager än bland redan intresserade och insatta? Kan vi fortsätta på det akademiska spåret eller ska vi försöka oss på att bredda anslaget? Vågar vi det?

Jag tror att det finns många som skriver under på att familjen är det viktigaste man har här i livet, att samhället ska underlätta och uppmuntra till familjebilding, att traditioner och moral är viktigt och att staten inte ska lägga sig i hur man väljer att leva sitt liv. Kanske tycker man till och med att det är rimligt att Sverige har ett starkt försvar, att det finns poliser på gatorna och att människor själva ska få bestämma vad de vill lägger sina surt förvärvade slantar på.

Om mitt antagande stämmer, vilket jag så klart tror att det gör, så finns det en stor potential för konservativa idéer och därmed även för konservativa politiker. Tricket torde vara att inte krångla till det så förbannat. Göran Hägglund var något på spåren när han myntade uttrycket ”verklighetens folk” (eller var det kanske hans talskrivare Fredrik Haage som var något på spåren?). Gemene man torde nämligen vara tämligen ointresserad av akademiska spetsfundigheter och döda tänkare. Man vill leva sitt liv och man vill göra det på sitt sätt, utan pekpinnar uppifrån.

Vänstermänniskor och (social)liberaler gör emellertid sitt bästa för att försöka styra människors livsval, ibland genom lagstiftning och ibland genom skuldbeläggande av vad de anser våra dåliga livsval. Att låta människor själva få bestämma bör därför vara det främsta konservativa anslaget.

Historien visar oss nämligen att de flesta faktiskt vill leva tillsammans med en annan individ, man vill bilda familj och man vill föra sina traditioner vidare till nästa generation. Och vad kan vara mer konservativt (eller radikalt) än att göra just det i dagens samhälle?

Den moral och det patos som jag anser att ett samhälle bör föras fram av – baserad på västerländsk kristen tradition, rättssäkerhet och likhet inför lagen – torde vara samma moral och patos som de flesta svenskar bekänner sig till, oavsett om de ser sig som kristna eller inte, eller om de ser sig som socialister eller som konservativa. Vi kommer således inte hamna i kaos och anarki om vi låter människor bestämma över sina egna liv. Våra uppbygga traditioner kring livets institutioner är allt för starka för det.

Att socialister och diverse liberaler kommer bli försträckta över de val som vissa människor gör är däremot deras problem och det står även dem fritt att utforma sina liv efter eget huvud. Och det är här som skillnaden mellan de politiska lägren ska visa sig. Vem som vill reglera och lägga till ”rätta”, och vem som vill låta människor vara som de är.

Så för att återkomma till där jag började. Det behöver kanske inte vara så svårt. Kanske är fler än vad vi tror konservativa innerst inne. För antagligen så tycker de flesta att de val som de har gjort är ganska bra – eftersom de har gjort dem – och kanske kan vi låta dem få tycka det? Man måste inte analysera bara för att man kan.

Kan det få vara konservatismens budskap?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, konservatism, idédebatt, politik.