För de flesta framstår allemansrätten som en urgammal hävd. En kvarleva från en annan tid som fortfarande reglerar hur vi som privatpersoner får lov att röra oss i skog och mark.
Faktum är dock att allemansrätten är en relativt ny företeelse. En företeelse som, trots att den är inskriven i grundlagen, formellt inte är lag. Naturvårdsverket skriver:
"Allemansrätten är inskriven i en av Sveriges fyra grundlagar (2 kap. 15 § regeringsformen). Men allemansrätten är ingen lag och det finns heller ingen lag som exakt definierar den. Däremot omges allemansrätten av lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet."
De lagar som "sätter gränser för vad som är tillåtet" är bland annat Miljöbalken. Men trots att Naturvårdsverket skriver att allemansrätten i grunden gäller "för enskilda individer och inte grupper" så har man ändå inte lyckats presentera en utredning som på ett tillfredsställande sätt tar den enskilda äganderätten i beaktande.
Allemansrätten är nämligen till sin rättsliga natur ett intrång i äganderätten. För trots att allemansrätten formellt sätt endast gäller enskilda individer, och att Miljöbalken reglerar frågor om skador på skog och mark, så finns det i princip ingenting som hindrar kommersiella intressen från att nyttja/utnyttja andras mark för egna ändamål.
Frågan har främst handlat om att bärplockningsföretag och liknande verksamheter organiserat går ut på andras mark utan lov och utan att betala ersättning till markägaren. Ett agerande som Naturvårdsverket helt enkelt inte verkar vilja göra någonting åt.
Något som med rätta upprör LRF. För även om Miljöbalken och skadeståndslagstiftning reglerar ersättning vid skada på mark så förtar det inte det faktum att allemansrätten inskränker äganderätten (vilket jag skrivit mer utförligt om tidigare här, här och här).
Nyheter: DN, SJ, Land, Land, SR, GP, UNT, HD, MU.
2 kommentarer:
Allemansrätten har aldrig varit menad för något annat än husbehov för enskilda hushåll, så jag håller med dig att det är helt uppåt väggarna att företag kan utnyttja din mark för rent komersiella syften.
Det hela började på medeltiden, med att obemedlade fick rätt att plocka ris, kottar och nedfallna grenar för att värma sina eländiga tjyffen, och på den vägen är det.
Markägare vid strandskyddat området
Är att du som fastighetsägare inte får förfoga över din mark utanför ianspråktagen tomtmark (kring bostadshus) mer än vilken allmänhet som helst.
Du får samla kvistar, plocka bär, svamp och blommor men inte mer. Du får inte avlägsna buskar och träd, inte ta bort död ved.
Eftersom det är en lantbruksfastighet får lantbruk inkl. skogsbruk bedrivas men det är också reglerat om än av andra myndigheter än kommunen.
Staten har tagit över förfoganderätten med stöd av strandskyddslagstiftningens regler om allemansrätt och biologiskt skydd av strandområdet. Du äger men har i praktiken i stort sett förlorat din förfoganderätt.
Du har behörighet men har förlorat dina befogenheter, liksom alla andra ägare till mark i strandskyddsområde.
Sverige har en olustig tradition av att samhället vet bäst och att medborgarna ska omyndigförklaras..
Ett exempel är tvångssteriliseringarna under förra delen av nittonhundratalet.
Ska vi ha enväldiga kommunekologer som bestämmer utifrån icke deklarerade riktlinjer annat än att de biologiska förutsättningarna för växt och djurliv inte får ändras?
Det står ingenstans att ägarens synpunkter på hur marken ska skötas bör verkligen beaktas.
Skicka en kommentar