Som konservativ i Sverige är det lätt hänt att man emellanåt känner sig ideologiskt ensam. Man tycker inte att man ser någon som företräder ens åsikter i offentlighetens ljus och de gånger som så sker får avsändaren utstå spott och spe.
Ovanstående gör att många hellre är tysta än att själva torgföra sina åsikter. Och så är spiralen i gång. I det här fallet en tystnadens spiral. När man inte tror att någon håller med så blir man själv tyst. Tystnaden blir så att säga en självuppfyllande profetia.
Så vad kan då vi som verkar i borgerlighetens och konservatismens fåra i svensk politik göra för att det inte ska vara så tyst? För om inte personer som redan har plattformar ventilerar sina åsikter, hur ska då gemene man någonsin kunna känna trygghet i sina egna?
Kanske måste vi börja med att accepterar att de flesta faktiskt inte bryr sig om politik på samma nördiga sätt som vi som är ledarskribenter/debattörer/politiker gör. Ideologiska spetsfundigheter kommer aldrig vinna några breda massor.
Trots det hävdar jag, och det har jag skrivit om tidigare, att det finns en stor latent konservativ opinion i Sverige. Vi måste bara hitta ett sätt att klä deras tankar i ord så att de kan stå för dem i sin egen offentlighet.
Så var hittar man den där hävstångskraften som behövs för att väcka tanken (och debatten) om att det finns en verklighet bortom "politiken"? Jag tror att man ska leta i det vanliga sunda förnuftet och i hur människor faktiskt lever sina liv.
Sådant som vi konservativa tycker är viktiga institutioner och som vi ständigt försöker föra fram i debatt efter debatt är institutioner som de allra flesta lever med i sin vardag. Helt utan andra ideologiska övertygelser än att man anser att det är självklart att det är i dessa som själva livet finns.
Jag tänker så klart på familjen, föreningen och församlingen. På det civila samhälle som de flesta av oss tar del av därför att det är så vi vill organisera oss.
Vi anser att familjen är viktig och följaktligen gifter vi oss och skaffar barn och lever våra liv i familjens hägn. Vi anser att det är viktigt med lokalt engagemang och skjutsar därför våra barn till fotbollen eller ridskolan och står där och säljer korv när det behövs och fryser när det behövs.
Så här lever de flesta i Sverige sina liv. Även merparten av de vänsterdebattörer som anser att det borgerliga livet är förljuget och falsk väljer att organisera sina liv på liknande sätt. Därför att det känns naturligt och eftersträvansvärt.
Jag anser därför att vi som vill försvara människor mot ideologiska pekpinnar från vänster och från folk som tror att mer politik löser allt måste gräva där vi står och peka på varför våra åsikter faktiskt företräder dem i långt större utsträckning än vad vänsterns åsikter gör.
Vi måste göra mer för den vardagskonservative, för ICA-maxihögern (ett uttryck som jag lånat från Hans Wallmark) och för alla andra som inte ser några problem med att kombinera bilden av att det finns föreställningar om män och kvinnor som delvis är skapade men att det likväl finns män och kvinnor. Alla som faktiskt anser att familjeangelägenheter bäst löses vid köksbordet och alla som ser det som självklart att den som kan och har möjlighet också ska försörja sig själv.
Det kan låta som självklara åsikter men för den som är ovan med att framföra dem så kan det vara nog så jobbigt att stå för dem. De behöver därför all hjälp och medhåll de kan få. Bara så kan vi bryta tystnadens spiral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar