Hur kommer det sig att så många miljödebattörer anser att just miljöpolitiken är ett område som lämpar sig särskilt bra för planekonomi? Senast i raden av dylika debattörer är Miljöpartiets ena språkrör Åsa Romson som vill införa en ny klimatlag i Sverige.
Förebilden säga vara det finanspolitiska ramverket som regeringen använder sig av för att hålla statens finanser i schack. Skillnaden mellan det befintliga ekonomiska ramverket och Romsons föreslagna klimatlag är dock avsevärd om man tittar på tidshorisonten för de båda.
Det finanspolitiska ramverket sätter upp ett utgiftstak för de kommande tre åren, men revideras varje år. Den föreslagna klimatlagen kräver dock en helt annan planering. Åsa Romson föreslår att:
"Åren fram 2050 delas upp i budgetperioder, exempelvis på fem år. Budgetperiodernas utsläppstak antas tre perioder (femton år) i förväg och anger de utsläppsminskningar som varje regering måste förhålla sig till."
Det blir inte mycket till spelrum för de regeringar som får att förhålla sig till en dylik klimatlag. Och troligtvis kommer förhandlingarna var femtonde år bli minst sagt tuffa.
Om nu inte tanken är att de kommande femton åren ska omförhandlas var femte år, det framgår inte riktigt av texten. Jag tolkar emellertid Romson som att femtonårsplanen ska gälla i just femton år. Hur som helst så vore även fem år en lång tid att planera för eftersom ingen av oss kan se in i framtiden.
Fem år, eller femton. Båda tidsperspektiven skvallrar om en planekonomisk syn på ekonomi och på vad som är möjligt att planera för. Historien har dock visat oss vad som händer när man tror att man via modeller kan förutse vad som kommer att hända i framtiden.
Men det är klart; meteorologen Per Holmberg ansåg för ett par år sedan att det här med demokrati nog mest var ett besvär för klimatpolitiken. Så man kanske inte ska bli allt för förvånad när Miljöpartiet föreslår planekonomiska "lösningar".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar