Nation, invandring och konservatism

Emellanåt i kommentarsfältet så dyker det upp individer som hävdar att Sverige inte kan ta emot fler invandrare, att muslimer inte hör hemma i västvärlden, att västvärldens- och arabvärldens kulturer är inkompatibla med varandra och så vidare (i all oändlighet).

Vissa hävdar dessutom att det skulle vara konservativt att tycka ovanstående, alternativt att det inte är konservativt att argumentera för till exempel invandring.

Men har konservatismen någon invandringspolitik? Nej, skulle jag säga. Konservatism som idé handlar om att via förnuft och beprövad kunskap bygga ett så gott samhälle som möjligt.

Inte nödvändigtvis genom lag utan snarare genom de spontana ordningar och naturliga egenskaper som uppstår över tid. För detta behövs inte några nationer eller etniciteter. Historiskt sätt uppstår dessa när människor bor på samma plats under en längre tid.

Denna plats kommer dock förändras över tid. Människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Så har det sett ut överallt. Folkgrupper är inte statiska. Inte heller nationer.

Historiskt sätt har dessutom invandring varit en mycket lyckosam idé. Eller omflyttning kanske man ska säga. Människor med idéer om ett bättre liv någon annanstans tar med sig kunskap och influenser dit de flyttar. Något som i förlängningen påverkar den nya platsen på ett positivt sätt.

I Sverige är det få individer som inte har invandrare bland sina förfadrar. Tyskar, valloner, ryssar och balter. Av naturliga (och geografiska skäl) har invandrarna inte flyttat så långt. I dagens globala samhälle går det dock snabbare att flyga från Kina till Sverige än vad en tur mellan Göteborg och Stockholm tog för 200 år sedan.

Att omflyttningsmönstren ser annorlunda ut i dag är därför naturligt.

Men Sverige då undrar ni? Kräver inte Sverige att det bor svenskar i Sverige? Jo, rimligtvis. Men vad som är svenskar förändras över tid. Som jag skrev ovan så har även Sverige haft sin beskärda del av människor som kommit och gått, flyttat in och flyttat ut.

Sverige fortsätter dock att vara Sverige. Vårt kulturarv fortsätter att reproduceras dag efter dag, år efter år.

För ja, jag hävdar att det finns ett svenskt kulturarv. Att hävda något annat vore fånigt. Traditioner, arv och kultur gör oss till dem vi är. Dessa behöver dock inte delas av alla för att Sverige ska fortsätta vara Sverige. Det som behövs är en, eller flera, minsta gemensamma nämnare.

Det bästa exemplet på vad jag menar är landet USA. Amerika är en ung nation. Trots det finns det en tydlig idé om vad USA står för och representerar. Detta vet och omfamnar de allra flesta som flyttar dit.

Trots det kryllar det av till exempel chinatowns etc runt omkring i USA. Är de människor som bor i dessa stadsdelar eller områden mindre amerikanska? Få skulle hävda det.

På samma är det omöjligt att kräva av alla i Sverige att vi ska dela allt. För tusan; de i min bekantskapskrets som tar störst avstånd från svenska traditioner är infödda svenskar.

Samtidigt ser jag invandrare som inget hellre vill än att lära sig hur vi gör i Sverige. För de flesta tar seden dit de kommer. Och de som inte gör det. Ja, de ställer inte till någon skada så länge de arbetar och följer landets lagar.

Och troligtvis är det arbete som har gjort USA så framgångsrikt (både som nation och som invandrarland). Eftersom de offentliga transfereringssystemen inte är lika elaborerade i USA som i Sverige så krävs det, även av nyanlända, att man försörjer sig själv. Och inget är så integrerande som att arbeta.

Det är att stå bredvid och vid sidan av som är boven i dramat. Med en invandringspolitik fokuserad på arbete i stället för omhändertagande så kan Sverige ta emot i princip hur många invandrare som helst (det finns trots allt gott om plats).

Och även då kommer Sverige att fortsätta vara Sverige. Och jag kommer fortsätta att framhäva vårt sätt att leva, för alla som är intresserade av att lyssna.