Det vore synd att säga att jag följt med i nyhetsrapporteringen kring Nobelpriset i år. Än mindre fokuserat på vad de olika pristagarna faktiskt fått pris för.
Trots det satt jag framför tv:n i lördags. Där kunde jag konstatera att Thomas Sargent verkligen inte är någon talare. De sju nationalekonomiska lärdomar som han levererade talar dock för sig själv. Därför återger jag dem här (hämtade från Ekonomistas).
1. Many things that are desirable are not feasible.
2. There are tradeoffs between equality and efficiency.
3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.
4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.
5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.
6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).
7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).
Jag hoppas att många politiska ledare läser ovanstående sju punkter. Än fler borde ha läst dem redan för ett antal år sedan.
Debatt: SvD, GP.
Bloggar: Segerfeldt, Lundbäck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar