Mången gång har jag skrivit om myndigheten DO:s varande (här, här och här till exempel). Den återkommande läsaren vet att jag helst av allt skulle vilja avveckla Katri Linnas fögderi.
I dag får jag understöd av de två författarna Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt, som dessutom sätter fokus på ett av de stora problemen med svensk diskrimineringslagstiftning:
I DO:s tolkning av världen verkar alla dessa anmälare ha rätt. Förekomsten av diskriminering ska utgå från den enskildes upplevelser och diskriminering råder tills dess att den ”anklagade” har bevisat motsatsen. Tvärtom den ordning som gäller inom straffrätten, där man är oskyldig till dess att motsatsen är bevisad.
Jag säger; tack för det.
SvD, D, JI, AB.
Läs även andra bloggares åsikter om DO, diskriminering, politik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar