När Sverige för ett par år sedan införde lagen om könsneutrala äktenskap var ett av argumenten för lagförändringen att Sverige inte kunde riskera att hamna på efterkälken i förhållande till andra länder. Att Sverige i egenskap av framsynt land alltså inte fick hamna på efterkälken i förhållande till andra, mindre framsynta länder.
Den svenska självbilden säger oss nämligen att vi, så gott som alltid, är först med allt som är bra. I frågan om könsneutrala äktenskap riskerade vi dock att bli frånsprungna. Sade man (det är i alla fall så jag minns det).
I dagens DN kan man dock läsa att Sverige är ett av sex länder i Europa som infört liknande lagstiftning på äktenskapsområdet. Den stora merparten av länderna i Europa (och resten av världen) har alltså inte infört någon könsneutral äktenskapslagstiftning.
Så vem var det egentligen vi var oroliga att bli ifrånsprungna av? Och vad säger det här om vår självbild?
Sverige som nation, precis som en ängslig kungsholmsbo i Stockholm, är så otroligt orolig över att inte hela tiden göra det som är "rätt" i förhållande till någon form av trend på området.
Vad man egentligen vill eller tror får allt som oftast stå tillbaka för den där ängsliga känslan av att inte hela tiden vara/göra rätt.
Hur blev vi så här? Varför är vi mindre intresserade av hur omvärlden faktiskt ser ut (och vad den gör) än att själva bilda oss en uppfattning utifrån egna erfarenheter och ståndpunkter?
Varför jämför vi oss så extremt mycket med andra, utan att för den skull på riktigt vara intresserade av vad andra gör och varför? Den här ängsligheten leder nämligen till en självgodhet som ger vid handen att det vi gör, hela tiden är så mycket bättre än det alla andra gör.
Jag tror att lite mer ödmjukhet vore på sin plats, både i förhållande till oss själva och till omvärlden.
Jag skulle önska att vi i Sverige kunde diskutera våra lagar och förhållningssätt mer utifrån våra egna värderingar och förhållningssätt.
Att hela tiden snegla på vad andra gör, och att hela tiden vilja vara/göra rätt, leder i mina ögon till att debatter förs utifrån fel premisser.
Hellre då diskutera vad vi vill göra och vad eventuella lagförslag ska leda till än att ängsligt bara hoppas på att man ständigt blir bäst i klassen.
DN1, DN2.
Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, samlevnad, politik.
2 kommentarer:
Lite evolutionsteori skulle göra nytta, men naturvetenskap får man tydligen inte använda sig av i den offentliga debatten. Jag provar ändå:
Antingen ser man barn som "en kul grej" som det är klart att alla ska kunna ha. Då kan man ha "könsneutrala äktenskap".
Eller så tänker man på barnens bästa och då betraktar man könsneutrala äktenskap som grov barnmisshandel.
Det verkar som om vi har alternativa utvecklingsstragegier när vi växer upp:
1) Biologisk pappa och mamma närvarande -> tänk långsiktigt, sen sexdebut, var skötsam, sikta in sig på stabil parrelation.
2) Biologisk pappa frånvarande -> tänk kortsiktigt, skaffa barn så fort som möjligt om kvinna, gå med i ungdomsgäng om man, skaffa barn med så många tjejer som möjligt, men utan att binda sig.
3) Biologisk mamma frånvarande kan det inte finnas någon strategi för, för då dog man som spädbarn.
T ex så får en tjej mens 6 månader tidigare om en styvpappa är närvarande. Det verkar som om hjärnan säger "nu ligger jag verkligen pyrt till, skaffa barn med första bästa man, även om jag inte är vuxen".
Ovanstående visar också att skilsmässa inte direkt är en höjdare för barnen, även om föräldrarna "vuxit ifrån varandra".
Följande rekommenderas varmt:
David Buss, Evolutionary Psychology. Gaulin&McBurney i samma ämne.
Steven Rhoads "Taking Sex Differences seriously".
När skall dom lagstifta om att snälla killar skall få flickvänner då? Tycker det är diskriminering osv.
Skicka en kommentar