I går fick jag en fråga (från Jakob Ohlsson, en av männen bakom NoKo Jeans) om vad jag som konservativ anser om ökande inkomstklyftor. Jag tänkte därför skriva ner några tankar om det här.
Jag fick frågan på Twitter och 140 tecken känns som i minsta laget för att utveckla något relevant på området. Till och med för mig.
Så...
Jag har personligen ingenting emot inkomstskillnader. Frågan handlade dock om ökande inkomstklytor. Jag tolkar därför frågeställaren som att han implicerar att inkomstskillnaderna ökar i Sverige just nu, och att de är att betrakta som klyftor.
Jag skulle emellertid säga att det till stor del beror på hur man mäter (och så klart vilken värdering man lägger i inkomstskillnader). Jag har till exempel tidigare skrivit om problemet med att mäta relativ inkomstfördelning eftersom det inte säger något om faktisk standard (här och här).
Men, det är en annan diskussion. Nu tänkte jag hålla hålla mig till inkomstskillnader i största allmänhet, som jag som sagt inte har några större problem med. Huvudsakligen för att jag tycker att det är ganska ointressant hur rika människor blir under sina liv. Jag är mer intresserad av att bekämpa fattigdom.
Och faktisk fattigdom är i liten utsträckning relativ. Det är därför vi har normvärden inom till exempel socialtjänsten. För att kunna peka på vad som krävs för att leva under acceptabla levnadsförhållanden.
Min socialkonservativa sida säger mig emellertid att det är viktigt att det finns ett socialt skyddsnät för dem som av någon anledning behöver det.
Detta skyddsnät bör dock vara temporärt och uppmuntra till omställning. Det bör även tillse att den som är i behov får en ersättning som motsvarar någon form av behovsprövad grundtrygghet.
Men på det stora hela så är alltså inte rikedom ett problem, inte heller inkomstskillnader; det är fattigdom som är problemet.
Kanske inte mitt bästa inlägg men förhoppningsvis så har Jakob fått ett svar på sin fråga.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, fattigdom, politik.
2 kommentarer:
Här kommer lite tankar av liberalt snitt (i den ursprungliga bemärkelsen, dvs som Burke, Smith, Hayek, Thatcher t ex).
För det första är samhället ett stort, nästan helt självorganiserat system. Mycket lite i mänskliga samhällen är planerat. Samhället är normalt inte mycket mer planerat än vädret. När man försöker planera i stor skala, som t ex Sovjet så leder det till misär. När man gör det i mindre skala leder det till ett års väntan på höftledsoperationer.
För att varje individ ska kunna ta bästa möjliga beslut behöver han information från omvärlden. Priser är den bästa information vi har om vad resten av samhället vill ha. Detta är inte perfekt information, men det finns ingen, utom möjligen gud fader, som vet något mer.
Så varje gång man inför "egoistisk" eller "solidarisk" lönepolitik, minimilöner, hyresregleringar, vårdköer enligt "behov" bestämda av "experter" så FÖRSTÖR MAN INFORMATION. Man släcker lyset. Ingen kan ta rationella beslut längre. Hela samhället blir fattigare eftersom folk gör fel saker.
Vissa av de saker som "marknaden" vill ha kan verka "orättfärdiga", men nästan alltid så väger man här någonting man kan se mot miljoner andra saker som man inte kan se, saker som var och en är mycket mindre, men som tillsammans väger mycket tyngre.
Att människor är "egoistiska", "giriga" är ur ett system-perspektiv helt oväsentligt. Det finns inte ett enda gott ord om kapitalister på 900 sidor i Adam Smiths "The wealth of nations".
En kapitalist kan ha hur orena profit-motiv som helst, men det kapitalistiska SYSTEMET gör att han t ex erbjuder god sjukvård för att locka så många kunder som möjligt till sitt sjukhus.
Hayek, "The constitution of liberty" rekommenderas å det varmaste.
Tack för god argumentation!
Skicka en kommentar