tisdag 14 september 2010

Fel analys av artister och S-toppar

I dag skriver ett antal kändisar (på Brännpunkt) att "Sverige håller på att slitas isär". De menar att de senaste 30 årens utveckling skapat klyftor som vi aldrig tidigare sett maken till och orsaken skulle vara Alliansens förda politik.

Om jag ska drista mig till en egen analys så torde dock utveckling i Sverige bero på en kombination av höga skatter och sammanpressad lönebildning.

Mellan 50-talet och 70-talet höjde Socialdemokraterna svenskarnas skattetryck från ca 20 procent till 50. Samtidigt byggdes den offentliga sektorn ut dramatiskt, dock utan motsvarande ökning av antalet arbeten i den privata sektorn. Det här fungerade så länge som Sveriges ekonomi gick som tåget i efterkrigstidens Europa. Under 80-talet började dock det höga skattetrycket att ta ut sin rätt.

Utbyggda bidragssystem och allt för få arbetare i privat sektor, i kombination med en offentlig sektor som växer snabbare än vad befolkningsökningen borde rendera har därför skapat ett Sverige där allt för få arbetar i förhållande till vad det kostar.

Samtidigt är löneskalan så sammanpressad i Sverige att även små löneskillnader leder till att många ser fattiga ut i statistiken, förutsatt att man använder sig av ett relativt fattigdomsbegrepp (dvs att alla som tjänar mindre än 60 procent av medelinkomsten ska räknas som fattig). Det säger dock ingenting om deras faktiska levnadsstandard.

Lösningen på artisternas problem, och Mona Sahlins också för den delen, borde därför vara att sänka skatterna för alla som arbetar. Både för att öka drivkrafterna till arbete och för att även låginkomsttagare ska få behålla mer av sin sin lön. Det leder till att fler blir rikare och att hela välfärden blir starkare. Lösningen kan inte vara att utvidga bidragssystem som ställer människor utanför. Det blir ingen rikare av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer: