Det här med organisationsfrihet

I Sverige har vi organisationsfrihet. Det innebär att alla som vill kan sluta sig samman i en förening, samt att ingen kan tvingas in i en mot sin vilja. Ingen kan heller kräva att få bli medlem i en förening mot föreningens uttryckliga vilja.

Det innebär att den som inte tycker att en viss organisation möter de krav som personen ställer kan starta en egen förening. Det innebär också att varje organisation har rätt att bestämma över sin egen verksamhet och dess former.

Något som tål att tänkas på kanske?

Exp, AB, DN.

Välkommen till välfärdsstaten

Enligt en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel i dag säger en fjärdedel av alla tillfrågade att lönen är slut i slutet av månaden. Av dessa har tre fjärdedelar däremot inte gjort något för att förbättra sin ekonomiska situation.

Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.

Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.

Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.

För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.

Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.

En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.

En starkare ideell sektor

Sverige har en förhållandevis levande historia av ett civilsamhälle med starka aktörer som verkar i medborgarnas tjänst på ett eller annat sätt. Många, som Stadsmissionen och Frälsningsarmén, arbetar utifrån kristna ideal. Andra, som till exempel Hasselakollektivet och Montessorirörelsen, jobbar utifrån vad de ser som kompletterande synsätt och arbetsmetoder.

Från att ha varit en mer naturlig del av det svenska samhället har emellertid aktörer som verkat inom vad vi kan kalla välfärdssektorn trängts tillbaka under åren. I och med välfärdsstatens successiva utbyggnad under efterkrigstiden har sociala verksamheter i bästa fall setts som något som man kan fördra, i värsta fall som något icke önskvärt eftersom man ansett att det offentliga är bäst på att sörja för människors välfärd.

Som jag ser det så är ett starkt civilsamhälle med aktiva välfärdsaktörer (som alltså inte är vare sig privata eller offentliga) en omistlig (och nödvändig) del av ett positivt samhälle. Det känns därför lite beklämmande att läsa Håkan Boström i dagens DN referera till Dagens Samhälle som i en undersökning kunnat konstatera att antalet aktörer i den ideella sektorn har krympt.

Det vore mycket oturligt om en redan liten sektor blev ännu mindre. Att verka för en livskraftig ideell sektor borde därför vara en central uppgift för en borgerlig regering. Möjligheten till avdragsgillt givande var ett första bra steg men mer behöver göras. Pengsystem på fler områden kan vara en väg att gå. Förenklade upphandlingar en annan. Klart är att de flesta har högt förtroende för ideella verksamheter och att det vore en stor förlust för samhället som helhet om de försvann genom styvmoderlig behandling.

Den rotlösa statsindividualisten

I dag tänkte jag återkoppla till den trendängsliga svensken som jag skrev om härom dagen. Om den till synes gnagande rot- och rastlöshet som leder till att många hellre utplånar sitt eget jag till förmån för att passa in.

Först av allt vill jag dock påpeka att det inte är något fel med att vilja passa in. Igenkänning skapar en trygghet som kan vara nog så viktig för den enskilde. Eventuella baksidor av fenomenet uppstår först när man har förändrat och anpassat sig så till den milda grad att man inte längre känner igen sig själv. Då är igenkänningen inte längre mycket värd eftersom den ändå tenderar att vara flyktig till sin natur.

En trygg individ, som är trygg i sig själv och sin identitet, som vet och känner att hon är älskad för den hon är, som vet var hon kommer ifrån och därmed har en plats i historiens gång, känner sällan något behov av att anpassa sig till andra utanför vad som vi här kan kalla den naturliga gemenskapen (företrädesvis familjen men det kan också handla om andra sammanslutningar och gemenskaper).

(För att förtydliga så bortser jag här ifrån sociala koder om hur man uppför sig och umgås med andra. Den anpassning gör de flesta. Det jag syftar på i den här texten handlar snarare om åsiktsanpassning, trend- och modeanpassning etc.)

Motsatsen, det vill säga den som är osäker på sig själv och sin duglighet som människa och individ, som inte känner rötter i familj eller sammanhang, försöker ofta hitta dessa på annat håll. Det som då står till buds tenderar allt som oftast att vara av mer flyktig karaktär, något som leder till otillfredsställelse hos den enskilde.

Trots det verkar det som att de allra flesta vill ha en tillhörighet i något. Att känna att man hör hemma någonstans, med självklarhet, är viktigt för människan. Urbanisering (som inte är negativt i sig), kombinerat med en kraftigt utbyggd välfärdsstat i vilken människor "slipper" vara beroende av varandra, gör dock att det som tidigare var den naturliga gemenskapen inte längre per definition är det. Det krävs i alla fall mer av oss som individer för att upprätthålla den eller de gemenskaperna.

Och om vi inte orkar det, vad gör vi då i stället? Jo, vi anpassar oss till den grupp som vi för tillfället önskar tillhöra. Vi blir känsliga (ängsliga?) för modenycker och vi gör vad vi kan för att accepteras och passa in. Nya vindar och trender, både i åsikter, kläder, vad man bör ha för intressen etc gör dock att man befinner sig i ständig förändring, ofta utan riktning. Den som inte vet var hon kommer ifrån har nämligen svårt att navigera i en föränderlig värld.

Så vad göra? Det är så klart inte helt enkelt. Den som är rotlös och rastlös som vuxen har troligtvis varit det under en längre tid. Att då hitta tillbaka, eller fram till, den man är eller skulle vilja vara kan vara nog så svårt. Och varje försök riskerar att bara spä på den redan existerande rotlösheten.

Att börja med att fråga "vem är jag?" och "vad vill jag?" kan dock vara en bra början. Påfallande många vill nämligen ha en god relation till sina nära och kära. Och får man det, ja... då har man mycket på köpet. Då behöver man inte i alla lägen snegla över axeln i rädsla över att andra springer ifrån en. Då är man i stället säker på sig själv och kan gå sin egen väg, om man så önskar.

Kan samhället vara sekulärt?

Jag har flera gånger tidigare skrivit (här och här) om vad jag hela tiden trott varit en oturlig sammanblandning från Christer Sturmarks sida. I debattartiklar och debatter brukar Sturmark säga att han vill ha ett sekulärt samhälle, något som jag har tolkat som att han egentligen efterfrågar en sekulär stat.

I går hamnade jag i en twitterdebatt med sagda debattör och då visade det sig att han faktiskt vill ha både en sekulär stat OCH ett sekulärt samhälle.

Att staten ska vara sekulär, i bemärkelsen att den inte favoriserar någon särskild religion eller lägger sig i enskilda människors tro, är för mig en självklarhet. Att samhället skulle kunna vara sekulärt ser jag dock som en omöjlighet.

I samhället är staten bara en liten del. Samhället utgörs i stället av du och jag, företag och organisationer, samfund och kyrkor. Därtill av allt det tankegods som dessa producerar och härbärgerar. Så länge det finns religiösa individer och religiositet så kan inte samhället som helhet vara sekulärt.

Samhället är det vi gör tillsammans, och så länge som det finns en sannolikhet att vår nästa är religiös och så länge som hon inte behöver dölja det, så är inte samhället sekulärt. I mina ögon är därför Sturmarks önskan en omöjlighet.

Det enda sättet att skapa ett sekulärt samhälle är att förbjuda alla offentliga religiösa yttringar, något som jag hoppas att ingen faktiskt vill göra.

Läs gärna om bloggaren Josef Bengtssons diskussioner med Christer Sturmark här och här.

Frivilliginsatser hjälper

Det har nu visat sig att den kropp som Missing People Sweden hittade i skogen utanför Stenungsund i lördags var den försvunna kvinnan som polisen letat efter i två år (och som jag skrev om här om dagen).

Frivilliginsatser kan således löna sig, både i stort och smått.

Nyheter: DN, SvD, SR, GP.

Saknade personer i Sverige

Dagens DN gjorde mig uppmärksammad på en organisation som jag inte kände till tidigare. Den är svårpolitiserad men jag tycker ändå att den är intressant så se det här som information om ni inte heller är bekanta med organisationen i fråga.

Missing People Sweden (MPS) är en organisation som via frivilligt arbete försöker lokalisera försvunna personer. Anledning till att det stod om dem i dagens tidning var att de vid en skallgång hittat vad man tror är kroppen efter en försvunnen kvinna från Stenungsund. De fyller alltså helt uppenbart en funktion, åtminstone i det här fallet.

Tyvärr är det så att polisens resurser inte räcker till att för att hålla söktrycket uppe efter försvunna personer. Särskilt inte i fall som ovanstående då en misstänkt förövare har åtalats och bedömts oskyldig. Och även polisen är beroende av tips och information från allmänheten för att kunna lokalisera försvunna personer.

Och där kan säkert MPS vara till hjälp. Som en kanal och uppsamligsplats för information som annars kanske hade gått förlorad.

Risken med en organisation som MPS är att det nog finns risk att den befolkas av personer som egentligen drömmer om att bli poliser och som därmed också tror sig utföra polisens arbete.

Men kan man hålla rågången gentemot det offentliga och agera som en sammanslutning av frivilliga som vill göra vad de kan för att hjälpa människor som letar efter nära och kära så tror jag absolut att organisationen fyller en funktion.

Kanske har ni läsare någon mer information om MPS som kan vara relevant?

En tvingande föräldraförsäkring

"Från politiskt håll måste vi möjliggöra för alla föräldrar att få tid tillsammans med sina barn" skriver två miljöpartister på SvD Brännpunkt. Vilket så klart låter angenämt och tilltalande.

Man tänker sig att de vill föreslå att föräldrar ska ha rätt att själva bestämma hur de vill lägga upp den föräldraledighet som deras nyfödda barn genererar genom det offentliga socialförsäkringssystemet.

Faktum är dock att det är precis tvärt om. Det man i ovan nämnda artikel har föreslagit är att föräldraledigheten ska bli än mer tvingande i förhållande till hur man som föräldrar väljer att ta ut den.

Samma sak gäller med LO som i går presenterade en rapport om föräldraförsäkringen. De skriver på sin hemsida följande:

LOs undersökning visar att det finns ett starkt stöd för att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten. Fyra av tio tycker att pappor ska ta ut minst hälften av föräldradagarna. Ändå tar papporna bara ut 23 procent av dagarna i snitt, och två av tio pappor tar inte ut någon föräldrapenning alls.

Detta får dem att hävda att "Regeringens familjepolitik helt enkelt inte [ger] det stöd familjerna behöver för att kunna fördela ansvaret för barn och arbete på det sätt de själva önskar".

Vi har alltså en i internationella mått mätt en extremt generös föräldraförsäkring som ger föräldrar rätt att vara hemma med sina barn i över ett år på det gemensammas bekostad. Denna ledighet kan tas ut (så när som på två "pappamånader") helt som man själv vill.

Ingen tvingar någon att göra på ett särskilt sätt och de flesta undersökningar visar att föräldrar på det stora hela är nöjda med sen fördelning som man har valt.

Trots det menar LO att regeringens uteblivna "stöd" till barnfamiljer gör att de på något sätt tvingas till ett i deras ögon ojämställt uttag av den ledighet som föräldraförsäkringen ger rätt till.

Något som föranleder LO att föreslå ett liknande upplägg som miljöpartisterna på Brännpunkt. Det vill säga en tredelning av föräldraförsäkringen.

Och LO hymlar inte med sina intentioner. De skriver rakt ut att de vill att politiken ska ta plats vid familjernas köksbord för att styra deras uttag av föräldrapenningen.

Inga förskönande omskrivningar här inte. Folk gör inte som de borde (eller ens som de själva vill om man ska tro LO:s undersökning), därför måste vi (LO) gå in och reglera människors beteende.

Ett mer rimligt förfarande, om vi nu ska ha en offentligt finansierad föräldraförsäkring i den utsträckning som vi har i dag, vore att allmänt erkänna att det är för barnets skull som det faller ut ledighet och att vårdnadshavare har rätt att ta ut denna ledighet på det sätt som de själva önskar.

Det innebär att ledigheten även ska kunna överföras till någon annan som föräldrarna finner lämplig. Staten ska dock inte ha synpunkter på vilken fördelning som medborgarna väljer för egen del.

Andra idéer kring hur jag anser att barnomsorg och föräldraförsäkringen kan utformas hittar ni här, här och här.

Nyheter: KA, SvD, DN, SR, SR.

Mellanmänsklig organisering

När alla andra skriver om Saudiarabien och hemliga avtal med FOI Grindsjön (som jag för övrigt bodde bredvid fram till i somras) tänkte jag återknyta till det här med vikten av en liberal stat och liberal lagstiftning som grund för att kunna göra konservativa livsval.

Jag tror på människans förmåga att för egen del avgöra vad som är bäst för den egna individen. Tillsammans med andra är vi dessutom kapabla att bygga samhällen, institutioner och ömsesidig system till gagn för flertalet.

Inget av ovanstående kräver emellertid en stat som reglerar mellanmänskligt beteende och beroende. Det går alldeles utmärkt att organisera på frivillig väg genom föreningar, församlingar och andra typer av sammanslutningar.

Jag skulle till och med säga att dylik organisering underlättas av frånvaron av regleringar ovanifrån. Den stat vi har bör därför i möjligaste mån tillåta, samt underlätta, mellanmänsklig organisering. Det vill säga; vara liberal.

Det betyder dock inte, vilket många kanske tror, att jag är relativist. Att jag inte har synpunkter på hur samhällelig organisering inom ramen för en liberal stat ska gå till. Det har jag så klart.

Min tilltro till människor gör att jag har stort förtroende för deras förmåga att fatta rationella beslut. Jag är dock fullt medveten om att människan är en bräcklig varelse som kan behöva hjälp och stöd i sitt beslutsfattande för att det ska få positiva konsekvenser, för den egna individen såväl som för omgivningen.

En viktig skillnad mellan mig och gängse socialist eller socialliberal är att jag inte nödvändigtvis anser att det är "staten" som ska bistå med hjälp och stöd till människors beslutsfattande. I stället ser jag att den kunskap som traderats inom den västerländska kristna traditionen ger en god grund att stå på i organiserandet av goda gemenskaper (en tradition som inte kräver att man är kristen eller i övrigt tror på Gud).

Denna tradition har funnits med oss genom seklen och över generationer och den bistår oss med grundläggande värderingar som underlättar för oss i vår gemenskap med andra. Den erbjuder dessutom ett förhållningssätt till vad som är den goda gemenskapen samt hur vi människor bör agera gentemot varandra. Kort och gott: den har visat sig vara framgångsrik som grund för samhällsbyggande och bör därför även fortsatt få finnas med som en viktig byggsten i vår samhällsgemenskap.

Och detta är så klart den grund för organisering som jag kommer att förespråka för det som i dagligt tal brukar kallas för civilsamhället, även om staten en dag helt plötsligt skulle försvinna. Det betyder dock inte att jag skulle vilja förbjuda andra typer av organiseringar.

Under tiden kommer jag förespråka att civilsamhället ges en starkare roll i sin nuvarande utformning så att människor kan göra de (konservativa) val som de själva vill. Och för det krävs det en liberal stat, eller åtminstone en liberal lagstiftning. Jag är nämligen övertygad om att merparten av alla individer, om de hade de ekonomiska möjligheterna att välja efter eget huvud, skulle göra val som socialliberaler och socialister inte skulle uppskatta.

Varför har de annars ägnat ett halvt sekel åt att reglera samhälls- och familjelivet i Sverige?

Hur starkt blev samhället egentligen?

På dagens DN-debatt drömmer Göran Greider och Stefan Edman om en miljöinriktad efterföljare till Tage Erlanders gamla tanke om "det starka samhället".

Man kan säga att Greider och Edman saknar en röd tråd från dagens Socialdemokrater. En röd tråd som de menar bör gå från folkhemstanken, via det starka samhället till en uppdaterad version av Göran Perssons "gröna folkhem".

Orsaken med omtanken om det Socialdemokratiska partiet sägs vara att det behöver något som återigen lockar nya väljargrupper. Helt enkelt en story som folk kan ta till sig.

Som jag ser det gör dock herrarna Greider och Edman en felaktig analys av läget, särskilt gällande drömmen om det starka samhället. Det svenska samhället blev nämligen inte starkt av socialdemokraternas politik under Erlanders tid. Staten blev det, men inte samhället i en vidare mening.

Befolkningen i Sverige, samt civilsamhället som merparten av oss verkar i, blev satta på undantag under den här tiden. Allt för många lever därför fortfarande ur hand i mun utan sparande eller buffert.

Skattesystemet, bidragssystemen, pensionssystemet. Alla utformades de under efterkrigstiden för att individer skulle ha så lite inflytande som möjligt, vilket i sin tur gjorde de flesta beroende av det offentligas goda vilja.

Det kallar inte jag ett starkt samhälle. Det kallar jag ett svagt samhälle. Vad som behövs är därför inte primärt Greider och Edmans drömmar om det gröna folkhemmet 2.0.

Vad som behövs är i stället mer av den sparandelinje som Annie Lööf förfäktar. Endast genom att återge medborgarna den ekonomiska makten över deras liv kan vi få ett starkt samhälle.

Självständiga och ansvarstagande medborgare skapas inte uppifrån. Tvärtom, de skapas nedifrån. Inte heller framgångsrik miljöpolitik skapas uppifrån genom statliga påbud eller investeringsfonder. Även den skapas nedifrån genom att ett starkt samhälle med fria medborgare som agerar tillsammans.

Skola eller hemskola

"I dagarna börjar en ny termin i landets skolor. Men trots att det i Sverige råder skolplikt kommer några barn aldrig till skolan. I Stockholm finns det barn vars föräldrar av religiösa skäl håller dem borta från skolundervisning, termin efter termin."

Det skrev två folkpartister i Aftonbladet i går, för att därefter kräva att systematisk brytande av skolplikten bör vara grund för omhändertagande och socialtjänstens ingripande.

Inga gråzoner. Ingen skillnad mellan mamman i Sigtuna som mördade sina barn och föräldrar som av religiös eller ideologisk övertygelse hellre hemskolar sina barn. Alla barn som inte går i den offentliga skolan är per definition vanvårdade och deras föräldrar opassande som föräldrar.

Inte konstigt att familjer som vill hemskola sina barn, av vilken orsak det nu än må vara, väljer att flytta till Åland eller andra länder där lagstiftningen på området är med liberal.

För särskilt liberalt kan jag inte tycka att ovan nämnda förslag om omhändertagande av barn är.

Att dessutom hänvisa till FN:s barnkonvention som säger att barn har RÄTT till gratis grundskoleutbildning känns lite märkligt. Att ha rätt till något kan knappast vara samma sak som att det offentliga skolväsendet är det enda tänkbara alternativet för hur utbildningen i fråga ska genomföras.

Särskilt då som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (ett dokument som folkpartister brukar högakta) säger att (i artikel 26) det är föräldrarnas rätt att välja utbildning för sina barn.

Det enda rimliga vore ett system där den som känner att den vill och kan hemskola sitt barn också har rätt att göra det och att det offentliga då bistår med kontroll av att barnet uppnår uppsatta kunskapsmål. Det fungerar alldeles utmärkt i många andra länder.

Om barnen hålls hemma av andra skäl än skolning är det emellertid självklart att frågan ska undersökas och utredas. Med ett tydligt system för hemskolning torde det dock vara enklare att säga vilka barn som eventuellt vanvårdas.

Nyheter: UNT.

Bloggar: Petersen, Hemundervisningsbloggen, Edholm, Edholm, Åslund.

Vikten av ett starkt civilsamhälle

I bland visar det sig att man inte behöver skriva något för egen maskin. I stället gör andra det åt en. I dag har till exempel Aron Modig skrivit en mycket bra debattartikel om det civila samhället. Huvudet på spiken, right on the money och allt sånt.

Läs.

Kan skatt ersätta solidaritet?

På förra årets sista dag skrev Magasinet Neo:s chefredaktör Paulina Nueding om ett för mig kärt ämne på svenskans ledarsida. Frågan var om skatter kan ersätta verklig solidaritet.

Jag har flera gånger skrivit om faran med att tro att mänskligt ansvar för andra slutar där skattsedeln tar vid. Ett förhållningssätt som tyvärr verkar utbrett i länder med omfattande välfärdssystem. Neuding skriver:

"Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen."

Varför ska jag bry mig om min nästa? Det gör ju staten åt mig. Jag personligen behöver inte ta ansvar för något. Det gör jag via skatten.

Så verkar många resonera, och även om Socialdemokraterna inte vill se det så är det deras välfärdsbygge som orsakat mentaliteten i fråga.

Genom att bryta upp alla tidigare beroendeförhållanden människor emellan har man i stället gjort människor beroende av staten. På bekostnad av medmänsklighet och omtanke om andra skulle jag vilja hävda.

Trots det kallas den nyinförda avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer för den sista spiken i välfärdsstatens kista av vänstermänniskor. Som om hela det system de byggt upp kommer att falla sönder bara för att det införs. Och som om välfärd och solidaritet endast är på riktigt om det kanaliseras via skatter och tas om hand om av det offentliga.

Jag hävdar motsatsen; i ett system där ingen behöver ta ansvar utöver skattsedeln kommer inte heller någon naturlig medmänsklighet för andra att kunna existera. Den kvävs i stället av det offentligas allomfattande anspråk på solidaritet och omsorg.

I ett sådant system blir individen och dess självförverkligande allenarådande. Socialister skyller det "hårda och kalla Sverige" på nyliberalism. Jag skyller på den allomfattande välfärdsstaten och dess anspråk på att ersätta mänsklighet och omtanke människor emellan.

Om någon annan alltid tar hand om dem som ibland har det svårt, varför ska jag?

Bloggar: Ekehog.

Är kyrkan kristen?

Nej, Maja Hagerman, det finns inga "starka krafter [som] vill att Svenska kyrkan ska vara en bastion för etnisk svenskhet, ett motståndsfäste mot samhällets ”islamisering”.

Det torde vara en mycket liten grupp som tar just den utgångspunkten i så fall. För om den finns så har jag aldrig hört talas om den.

Däremot finns det en betydligt större grupp som anser att kyrkan, och kyrkorummet, ska vara en plats för kristen gudstjänst och tillbedjan.

Det är inte samma sak som att vara en "bastion för svenskhet". Det är att vara en bastion för kristendom. Vilket faktiskt är kyrkans uppgift.

Du och jag är inga öar

"No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main"

- John Donne

Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.

För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.

John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.

Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.

Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.

System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.

Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?

Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?

Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?

Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.

Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.

Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.

Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.

Fler aktörer i äldreomsorgen

Församlingen där jag är medlem, Immanuelskyrkan i Stockholm, driver sedan många år ett äldreboende. Tidigare hette det Rådmanshemmet och låg på Rådmansgatan. När lokalerna blev utdömda valde församlingen att bygga ett helt nytt äldreboende.

Löjtnantsgården som äldreboendet heter ligger på Östermalm och är mycket populärt, både bland församlingsmedlemmar som bland utomstående. I huset finns dessutom ett seniorboende där något yngre äldre bor. Bland dem finns det personer som utför volontärarbete på äldreboendet.

I fastigheten finns även ett tiotal studentbostäder dit man har förtur om man läser någon medicinsk/omvårdnadsinriktad utbildning och kan tänka sig att arbeta extra på Löjtnantsgården.

Det är således fullt möjligt att driva en god och genomtänkt verksamhet som fristående aktör. Det visste nog visserligen de flesta redan, trots högt tonläge i debatten den senaste tiden.

Att Svenska Kyrkan vill starta äldreboenden känns därför som ett välkommet inslag. Att de ser det som någonting positivt att de inte "behöver leverera vinst" får så klart stå för dem. Huvudsaken som jag ser det är att antalet aktörer inom äldreomsorgen, som kan lära av varandra, ökar.

Att människor gärna vänder sig till till mindre företag som Kavat vård känns dock inte märkligt. Det är med största sannolikhet enklare att ha överblick och kontroll i en mindre organisation. Det betyder dock inte betyda att det är omöjligt att ha det i en större.

Mitt huvudbudskap just nu är emellertid; Ju fler aktörer som arbetar med att aktivt förbättra den omsorg de levererar till boende och patienter, desto bättre. Monopol leder aldrig till effektiv och kvalitativ verksamhet. Inte inom äldreomsorg... inte inom någon verksamhet.

SvD, SvD, SvD, KT.

Ett litet steg mot ett starkare civilsamhälle

Innan sommaren skrev jag på min gamla blogg att avdragsrätt på gåvor till ideella organisationer var på gång. Då gick förslaget ut på lagrådsremiss och det verkar som om det inte har inkommit någon större kritik. Regeringen har nämligen just aviserat att det verkligen blir av.

Ett litet steg mot ett starkare civilsamhälle om ni frågar mig.

Nyheter: DN, SVT, D, SvD.

Bloggar: Szyber, Persson, Holmström.

Samhället, det är vi

I svensk politik så är det inte alltid så lätt att hålla isär de två begreppen stat och samhälle. De används allt som oftast som synonymer till varandra och för vissa debattörer och politiker så är de faktiskt samma sak. Ett exempel är Håkan Juholt som i sitt sommartal i söndags växlade mellan uttrycken utan större problem.

Men kan man verkligen säga att staten och samhället är samma sak? Självklart inte om du frågar mig. Staten är det offentliga myndighetssverige, regeringskansli och departement, landsting och kommuner (det offentliga vore kanske ett bättre samlingsnamn men jag kommer fortsätta att hålla mig till statsbegreppet, jag tror att ni förstår vad jag menar).

Samhället å andra sidan, det är vi.

Individer, familjer, församlingar, föreningar, företag, organisationer. Alla vi tillsammans utgör samhället. Eller civilsamhället som man också brukar säga. Ibland överlappar staten och samhället varandra, men det fortsätter ändå att vara två skilda saker.

Att många har svårt att se skillnad på de tu beror till stor del på politik. Socialdemokratin har under 1900-talet gjort vad den kunnat för att människor ska vara beroende av staten i stället för av samhället (det vill säga av varandra). (S) har medvetet använt sig av det offentliga som ett verktyg för bryta ner traditionella beroendeförhållanden (familj etc), till förmån för en allomfattande statsapparat.

Men vad får det för konsekvenser egentligen? Anonymitet är en bieffekt, för att ta ett exempel. När individer inte längre är beroende av varandra blir de i värsta fall beroende av staten (vilket som sagt var tanken med Socialdemokraternas välfärdslomplex), men eftersom staten är anonym så behöver man inte ta hänsyn till varifrån statens pengar kommer från.

På så sätt undergrävs den samhälleliga solidariteten mellan människor och även ens medmänniskor blir anonyma. Vi såg exempel på det senare i Storbritannien nyligen när ungdomar vandaliserade och stal från människor i deras egna närområden, utan att över huvudtaget bry sig om att det var medmänniskor de handlade mot.

Vill vi att människor faktiskt ska bry sig om varandra i dagens moderna samhälle måste vi därför motverka politik som utökar statens befogenheter på bekostad av civilsamhällets. Det är i samhället som banden mellan människor skapas och det är där vi lär oss att ta hand om varandra. Den som är beroende av staten behöver ingen annan, och bryr sig därför i förlängningen mindre om andra (i värsta fall).

Ömsesidigt beroende är (i allt väsentligt) någonting positivt. Förhållandet stat-individ är emellertid inte ömsesidigt. Det är staten som behöver oss, vi behöver inte staten.

(Jag har för övrigt skrivit om det här tidigare, och Markus Blomberg har svarat. Läs gärna de inläggen också.)

Post postindividualismen

I dagens DN efterfrågar ledarskribenten Erik Helmerson en borgerlighet som tar debatten om vad som ska rymmas inom ett postindividualistiskt samhälle. I Storbritannien finns en inriktning inom Labour som kallas "blue Labour" (ungefärligt jämförbart med den amerikanska motsvarigheten "blue dogs"), främst företrädd av Maurice Glasman.

De förespråkar en generell välfärdsstat men konstaterar att den hittills inte alltid varit utformad för att ta tillvara människors drivkrafter. De fokuserar även tydligare på nationen, familjen och religionen även vad Labour i övrigt gör.

Helmerson skriver:

Men även den svenska borgerligheten kan göra klokt i att lyssna på Glasman och hans kolleger. Den till synes eviga ekonomiska krisen kan leda till en längtan efter postindividualism, efter något som ersätter en alltför stark tro på att marknaden löser alla problem.

En stat som på bästa sätt hjälper människor att hjälpa sig själva är inte nödvändigtvis en socialistisk stat.

Ett misstag Helmerson gör är dock att tro att det är gemene man som längtar efter "postindividualismen". De flesta svenskar, oavsett politisk schattering, är inte de extrema individualister som politiska tänkare eller ekonomer tror.

För de allra flesta är det en självklarhet att de befinner sig i ett sammanhang (familj, arbetsplats, organisationstillhörighet, församling etc).

Att inte hysa tilltro till att vare sig marknad eller det offentliga ska lösa alla problem är således inte ett problem, men har framför allt inte särskilt mycket med individualism som sådan att göra. Det är snarare en insikt om att människor, i den mån de får möjlighet till det, är fullt kapabla att lösa sina egna problem.

Frågan som bör ställas i debatten blir därför vad som kan göras för att stärka de sammanhang som människor befinner sig i? Och den debatten ska borgerligheten självklart delta i.

Socialdemokratins svar verkar för närvarande vara att det offentliga ska lösa alla eventuella problem som kan uppstå i människors liv. De hyser liten tilltro till både individer och gemenskaper.

För borgerligheten är det oftast precis tvärtom. Det offentliga ses som ett komplement till det som människor inte klarar av att hantera själva, och den hjälp som ges ska helst fungerar som en studsmatta (snarare än ett skyddsnät som ju är något som fångar upp men inte lyfter tillbaka).

Så det är verkligen inte så att en stat som hjälper människor på bästa sätt är en socialistisk stat (som Helmerson mycket riktigt skriver), snarare tvärt om.

Historien har visat att socialistisk stater och deras offentliga system har blivit för omhändertagande. De har kramat ur människor deras initiativförmåga och hellre stängt in dem i generella välfärdslösningar utan hänsyn till individ.

En borgerlig stat hyser tilltro till människor och utformar system på ett sådant sätt att de sporrar och lyfter. Men framför allt ser en sådant stat till att människor ges möjlighet att i sina egna sammanhang lösa eventuella problem som uppstår under livets gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, socialdemokraterna, socialförsäkringar, välfärd.

Sexualundervisning i hem och skola

Först som sista alternativ säger Tanja Tydén, professor i vårdvetenskap, att föräldrar bör prata med sina barn om det faktum att ett oskyddat sexliv kan ge upphov till ofrivillig barnlöshet i framtiden. Enligt henne är det först och främst skolan som ska upplysa barn och ungdomar om sex, samlevnad och eventuella konsekvenser av sexuellt överförbara sjukdomar.

Jag skulle snarare säga att det bör förhålla sig tvärt om. Det är först och främst föräldrar som ska prata med sina barn om "blommor och bin", i andra hand skolan.

Veneriska sjukdomar är allvarliga saker, allvarligare än vad många verkar tro eller anse. Ofrivillig barnlöshet är egentligen en av de mildare potentiella konsekvenserna av oskyddat sex. Min bild (om jag tänker tillbaka på min egen skolgång, som inte är allt för avlägsen) är dock att skolan gör vad den ska i frågan.

Jag tror därför att föräldrar, i stället för att bara förlita sig på att deras barn får den information de behöver i skolan, också måste prata med sina barn. Förklara för dem vad det innebär med oskyddade och tillfälliga sexuella kontakter, samt vad dessa kan få för konsekvenser senare i livet.

Kontentan är dock att jag är lite trött på människor som spontant ropar på offentliga åtgärder i första hand.

- Posted using BlogPress from my iPhone