Att jobba för 2 1/2

Min fru och jag jobbar båda heltid. Ja, när en av oss inte är föräldraledig vill säga. Tillsammans har vi en inkomst som på det stora hela gör att vi kan leva på det sätt som vi önskar.

Vi skulle dock gärna vilja att en av oss tillbringar mer tid hemma. Om vi inte samtidigt vill gå ner i ekonomisk standard stöter vi dock på ett problem.

För att jag på egen hand ska få ut lika mycket netto som vi får ut på två löner så räcker det inte att jag tjänar lika mycket brutto. Om jag ensam skulle tjäna vår nuvarande gemensamma inkomst (något som i sig känns tämligen orealistiskt) skulle jag faktiskt få ut mindre pengar netto än vad vi gör nu när båda jobbar.

För att få ut lika mycket netto som vi får nu så måste jag höja min inkomst med över 20 000 kr ÖVER vår nuvarande gemensamma inkomst.

Min fråga är därför; när avskaffar vi den progressiva skatteskalan.

Alternativt; när inför vi en frivillig sambeskattning?

Julpaus

För två dagar sedan blev jag och min hustru föräldrar till en liten dotter. Det, och det faktum att det är jul, gör att det kommer bli ett lite lugnare tempo här ett tag framöver.

Jag vill dock passa på att önska alla en god jul och ett gott nytt år!

Biologi eller trygghet

I bland har Hanne Kjöller verkligen en förmåg att sätta fingret på en öm punkt. I dag gnuggar hon dessutom en stund på den punkten när hon diskuterar det svenska regelverket kring föräldrars rätt till sina barn. Det visar sig nämligen att fallet med det tvååriga barnet Haddile hamnat på tvärs mot vår vanliga uppfattning om återförening mellan föräldrar och barn.

Hur gärna jag än vill att barn ska kunna växa upp i trygga biologiska familjer så är jag smärtsamt medveten om att det inte alltid är möjligt. I Sverige är det dock mycket ovanligt att barn, inte ens efter långvarig fosterhemsplacering, adopteras av "nya" föräldrar, trots att det vore det bästa för barnet.

I det allra längsta ser man till de biologiska föräldrars vilja och önskemål. Och i många fall är det säkert önskvärt, men hur många barn skulle inte ha mått bättre av att få en stabil grund i en nya familj i stället för att leva i limbo?

Och som Johannes Forssberg skriver, Barnkonventionen hade inte spelat någon roll här, hur gärna vissa än vill. Snarare hade den kunnat stjälpa eftersom den också prioriterar biologiska familjeband.

I bland måste man dock se att den biologiska familjen kanske inte är det som är bäst för barnet. Då måste man i stället låta det barnet få ett nytt liv och en ny trygghet i en ny familj.

När det gäller Haddile så går det så klart inte att uttala sig utan alla detaljer. Spontant verkar det dock dumt att skicka henne till Frankrike så länge man inte vet var hennes biologiska mor är.

Är barnlöshet en sjukdom?

Som bekant så är gåvan att få sätta ett barn till världen ingen rättighet, något som DN påpekar på ledarplats i dag (i en artikel som andas väldigt mycket av Hanne Kjöller). DN skriver:

"Att få barn hör till det största i livet. Infertilitet kan vara en följd av en sjukdom. Men att det inte blir några barn för att man blivit för gammal är ingen sjukdom. Att man kan längta sig sönder och samman, att man kan förbanna att man inte började tidigare, att det kan vara ens största önskning i livet, är en sak. Men någon sjukdom är det i alla fall inte."

Och det är ju helt korrekt. Tyvärr agerar svensk sjukvård ändå som att det vore en sjukdom, något som delvis verkar bero på bland annat två saker; WHO anser att det är att betrakta som infertilitet om två års regelbundna samlag inte har resulterat i en graviditet. Samtidigt säger den svenska sjukvårdens prioriteringsordning av ofrivillig barnlöshet ska betraktas och behandlas som "andra skador och sjukdomar".

Svensk sjukvård verkar alltså behandla ofrivillig barnlöshet som ett sjukdomstillstånd, även om det inte finns några till synes fysiska skäl till barnlösheten i fråga. Är det verkligen ett rimligt förfaringssätt?

Även i de fall då det faktiskt finns fysiska förklaringar till den uteblivna graviditeten så är ju inte själva barnlösheten i sig ett sjukdomstillstånd. Är det då rimligt att svensk sjukvård behandlar det som det?

Politikens inflytande

I går skrev jag färdigt min skrivuppgift inför nästa helgs strapatser med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola. Uppgiften var att skriva en krönika anpassad för ledar- eller kultursida, och resultatet ser ni nedan. Man skulle kunna säga att det är skrivet på ett för mig känt tema. Håll till godo.

Vad är egentligen politik? Är det politik när folkvalda individer fattar beslut som rör oss alla, eller åtminstone folkflertalet? Är det politik när jag och min fru diskuterar hur vi ska fördela vår kommande föräldraledighet?

Vissa kanske skulle säga att verkligheten hamnar någonstans mittemellan. Eller ja, för de flesta råder det ingen tvekan om att de folkvaldas beslut i riksdag eller kommunfullmäktige är politik. Våra enskilda beslut hemma vid köksbordet påverkas dock i allra högsta grad av de beslut som fattas i folkvalda organ och är därmed, åtminstone i någon mån, politiska beslut.

Nu önskar visserligen jag, att de beslut som jag och min fru fattar, ska vara så opolitiserade som möjligt. Jag vill att vi ska kunna välja efter eget huvud vad vi bedömer vara bäst för oss, just i detta nu. Tyvärr står dock, ibland i alla fall, de folkvaldas beslut i vägen.

I Sverige har det dock funnits en rörelse som agerat under parollen att allt är politik. I stället för att bedriva opinion för sin sak, och försöka att få folk med sig på hur de tycker att folk bör välja och agera, så har de suttit i folkvalda församlingar och skapar regelverk som styr andra (köksbords)beslut i en viss riktning.

Man har alltså inte litat på att man har tillräckligt goda och förnuftiga argument för att få folk att fatta ”rätt” beslut genom aktiv opinionsbildning. I stället har man gått in bakvägen (eller uppifrån kanske man ska säga) och reglerat omvärlden efter eget tycke. Att allt sägs vara politik leder alltså, i deras värld, till att allt också kan regleras. Genom bestämmelser och lagar försöker man få människor att gå i takt mot Utopia.

Och det här har ju onekligen visat sig vara ett ganska lyckat projekt. Genom ekonomiska styrmedel ser man till att familjer inte kan välja det alternativ som man kanske helst skulle vilja när barnen är små, man gör det så dyrt som möjligt att välja något annat alternativ än förskola när barnen börja bli några år, och man tillåter inte föräldrar att på egen hand ta ansvar för sina barns skolgång genom att undervisa dem i en lugn och trygg miljö i hemmet.

Så i viss utsträckning så är mina beslut politiska. De fattas i alla fall i en politisk kontext. En kontext som du och jag allt som oftast inte har något inflytande över. Nu kan man fråga sig; är det verkligen rimligt? Varför ska politiker som inte känner till min vardag, styra mina beslut i en viss riktning?

På vissa områden behöver vi enhetliga lagar som i viss utsträckning är baserade på moraliska utgångspunkter. Man bör till exempel kunna dömas för våld som man utsätter andra för. Men på andra områden, där ingen annan än jag eller min familj påverkas, ska staten eller kommunen verkligen lägga sig i där?

Som jag ser det bör lagstiftning vara neutral och enhetlig. Om man ses som en familj med försörjningsplikt för varandra i ett offentligt system (till exempel om man behöver försörjningsstöd) så är det rimligt att man också ses som en enhet i skattelagstiftningen. Och om man bedöms vara kapabel att uppfostra sina barn i hemmet, så är det också rimligt att man har rätt att undervisa sina barn i samma hem.

Jag är övertygad om att människor som får göra egna val, utan påtryckningar via ekonomiska styrmedel, kommer göra val som gagnar den egna familjen. Helt enkelt för att det är det som är utgångspunkten för de allra flestas vardag.

Så visst, det mesta runt omkring oss är baserat på politik. Det är bara inte min politik.

 

Välkommen till välfärdsstaten

Enligt en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel i dag säger en fjärdedel av alla tillfrågade att lönen är slut i slutet av månaden. Av dessa har tre fjärdedelar däremot inte gjort något för att förbättra sin ekonomiska situation.

Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.

Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.

Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.

För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.

Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.

En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.

Den rotlösa statsindividualisten

I dag tänkte jag återkoppla till den trendängsliga svensken som jag skrev om härom dagen. Om den till synes gnagande rot- och rastlöshet som leder till att många hellre utplånar sitt eget jag till förmån för att passa in.

Först av allt vill jag dock påpeka att det inte är något fel med att vilja passa in. Igenkänning skapar en trygghet som kan vara nog så viktig för den enskilde. Eventuella baksidor av fenomenet uppstår först när man har förändrat och anpassat sig så till den milda grad att man inte längre känner igen sig själv. Då är igenkänningen inte längre mycket värd eftersom den ändå tenderar att vara flyktig till sin natur.

En trygg individ, som är trygg i sig själv och sin identitet, som vet och känner att hon är älskad för den hon är, som vet var hon kommer ifrån och därmed har en plats i historiens gång, känner sällan något behov av att anpassa sig till andra utanför vad som vi här kan kalla den naturliga gemenskapen (företrädesvis familjen men det kan också handla om andra sammanslutningar och gemenskaper).

(För att förtydliga så bortser jag här ifrån sociala koder om hur man uppför sig och umgås med andra. Den anpassning gör de flesta. Det jag syftar på i den här texten handlar snarare om åsiktsanpassning, trend- och modeanpassning etc.)

Motsatsen, det vill säga den som är osäker på sig själv och sin duglighet som människa och individ, som inte känner rötter i familj eller sammanhang, försöker ofta hitta dessa på annat håll. Det som då står till buds tenderar allt som oftast att vara av mer flyktig karaktär, något som leder till otillfredsställelse hos den enskilde.

Trots det verkar det som att de allra flesta vill ha en tillhörighet i något. Att känna att man hör hemma någonstans, med självklarhet, är viktigt för människan. Urbanisering (som inte är negativt i sig), kombinerat med en kraftigt utbyggd välfärdsstat i vilken människor "slipper" vara beroende av varandra, gör dock att det som tidigare var den naturliga gemenskapen inte längre per definition är det. Det krävs i alla fall mer av oss som individer för att upprätthålla den eller de gemenskaperna.

Och om vi inte orkar det, vad gör vi då i stället? Jo, vi anpassar oss till den grupp som vi för tillfället önskar tillhöra. Vi blir känsliga (ängsliga?) för modenycker och vi gör vad vi kan för att accepteras och passa in. Nya vindar och trender, både i åsikter, kläder, vad man bör ha för intressen etc gör dock att man befinner sig i ständig förändring, ofta utan riktning. Den som inte vet var hon kommer ifrån har nämligen svårt att navigera i en föränderlig värld.

Så vad göra? Det är så klart inte helt enkelt. Den som är rotlös och rastlös som vuxen har troligtvis varit det under en längre tid. Att då hitta tillbaka, eller fram till, den man är eller skulle vilja vara kan vara nog så svårt. Och varje försök riskerar att bara spä på den redan existerande rotlösheten.

Att börja med att fråga "vem är jag?" och "vad vill jag?" kan dock vara en bra början. Påfallande många vill nämligen ha en god relation till sina nära och kära. Och får man det, ja... då har man mycket på köpet. Då behöver man inte i alla lägen snegla över axeln i rädsla över att andra springer ifrån en. Då är man i stället säker på sig själv och kan gå sin egen väg, om man så önskar.

KD - ett 80 procentsparti

För ett par dagar sedan skrev Maria Fälth, ordförande för det Kristdemokratiska kvinnorförbundet, en debattartikel i SvD där hon krävde en utökning av antalet "pappamånader" i föräldraförsäkringen.

Det framgick dock i artikeln att partistyrelsen i KD, i sitt arbete med partiets nya föräldrapolitiska programmet, kommit fram till motsatt ståndpunkt. Det vill säga att ta bort de nuvarande pappamånaderna till förmån för familjers eget självbestämmande.

Detta ledde direkt till rubriker om splittring och osämja inom KD. Journalister verkade främst se en konflikt mellan Göran Hägglund och Maria Larsson.

I dag sätter dock Hägglund ner foten i frågan genom en artikel på DN-debatt. Där konstateras att partistyrelsens förslag till dagens partifullmäktige är att de så kallade pappa- och mamma­månaderna ska avskaffas.

Och jag är helt övertygad om att partistyrelsen kommer få igenom sin linje i frågan, utan svårigheter dessutom. Och de kommer då ha det svenska folket med sig i sitt beslut. Enligt den undersökning som KD låtit Novus Opinion göra, och som Hägglund refererar till, vill 84 procent av de tillfrågade att föräldrarna själva ska bestämma över uppdelningen av föräldrapenningen.

Kanske kan det här bli en väckarklocka för KD om vilka frågor de faktiskt borde fokusera på och driva opinion i. I den här frågan är de trots allt ett 80 procentsparti.

Är du jämställd lille vän

Enligt uppgifter på Twitter i går (kanske inte den mest sanningsenliga källan men ändå) ska regeringen nyligen ha tagit bort Försäkringskassans uppdrag att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Om uppgifterna verkligen stämmer, jag hittar tyvärr ingen information om det någonstans, så vore det en välgärning av rang.

Försäkringskassan kommer med största sannolikhet att fortsätta administrera jämställdhetsbonusen även framgent. Den så kallade pappamånaden kommer finnas kvar i föräldraförsäkringen. Regler som bestäms av Sveriges Riksdag. Försäkringskassan ska dock inte längre ha några synpunkter i övrigt på hur föräldrar väljer att dela upp den ledighet som följer med deras nyfödda barn.

Ett högst rimligt förfarande om ni frågar mig (men det hade ni nog redan förstått). Att Riksdagen sätter upp regelverket för ett visst område är en sak (även om jag som medborgare inte håller med). Att ovanpå det, lägga ett högst politiskt uppdrag, på en administrerande myndighet är dock att gå väl långt.

Jag skulle för egen del bli förnärmad om en tjänsteman på Försäkringskassan frågade mig och min fru om vi verkligen var nöjda med vår uppdelning av föräldrapenningen, för att därefter uppmana oss att se över ett mer "jämställt uttag". Det ska den tjänstemannen helt enkelt inte ha med att göra.

Jag kan dock tänka mig att uppdraget i fråga har tagits bort, (om det nu har det) främst på grund av svårigheten i att följa upp om Försäkringskassan verkligen följer det. För hur mäter man det? Att det beror på ideologisk övertygelse (vilket oppositionen verkar tro) är således inte säkert.

Uppdatering kl 10.25:

Jag har nu, efter lite googlesökande som var svår att genomföra på mobilen tidigare, hittat lite bakgrundsinformation till vad det rör sig om. Det hela är ett "avslöjande" från tidningen Feministiskt Perspektiv. DN och Arbetet skrev också om det. Så även Utredarna och Alliansfritt. I övrigt verkar ingen ha tyckt att det var tillräckligt intressant. Kanske ett utslag av intresset för pekpinnar i föräldraförsäkringen?

Tar vi hand om våra döda?

Kan man, genom att titta på den tid det tar från en närståendes dödsfall till dess begravning, säga något om människosynen i familjen i fråga? Kanske, kanske inte. Det är så klart vanskligt att uttala sig om människosyn på så lösa grunder. Att någonting har hänt i det svenska samhället när det gäller synen på våra döda tror jag dock att många kan skriva under på.

Regeringen kände sig i alla fall föranledd att ändra i begravningslagstiftningen på grund av förändringen. Från och med i morgon får det därför inte gå längre tid än 30 dagar mellan dödsfall och begravning (mot dagens 60 dagar).

Nu ska jag låta det vara osagt om lagstiftning på området verkligen är det bästa tillvägagångssättet för att komma åt problemet. Någonting behövde dock göras, det är helt klart. I Norge lyckas man begrava sina döda släktingar inom en vecka. Inom den muslimska världen drar man ihop människor från hela världen och tar farväl av sina nära och kära inom tre dagar.

Att vi då inte lyckas göra samma sak på under en månad känns faktiskt lite skamligt. Som att vi inte bryr oss, eller åtminstone inte tar oss tid, i den svåra men viktiga tid som följer efter ett dödsfall.

Kanske skulle kyrkorna och begravningsbyråerna ha kunnat ställt lite högre krav på de anhöriga. Hade de gjort det hade vi nog sluppit den tidsförskjutning som ägt rum och därmed också en strängare lagstiftning på området. Nu får de i alla fall en tydlig hjälp och en tydlig tidsgräns att förhålla sig till, och det kanske är önskvärt. För alla inblandade parter.

Nu måste S + Fp sluta att lägga sig i

Valfrihetens motståndare är som bekant aldrig långt bort. I dag räcker det att läsa på DN-debatt och i SvD för att lokalisera några av dem.

Utgångspunkten i ovan nämnda artiklar är att människor väljer fel och att Sveriges Riksdag därför måste fatta beslut för att styra föräldrars uttag av föräldrapenning i mer "jämställd" riktning.

Och det är ju inte så förvånande att S-kvinnorna vill begränsa familjernas valfrihet (vem trodde någonting annat?). Att Liberala kvinnor inte är liberala blir jag mer förvånad över. Största chocken är dock att de lyckats få med sig Björklund på tåget. Han brukar faktiskt vara en bastion mot sådana dumheter i Folkpartiet.

Att uttaget av föräldrapenning borde vara en fråga för varje familj att besluta om är för mig så självklart att det egentligen inte borde tarva någon diskussion. Föräldrapenning finns till för barnet och är knutet till barnet, inte specifikt till föräldrarna.

Att föräldrarna då får komma överens om vad de anser vara bäst för barnet och hur föräldrapenningen ska fördelas borde därför kunna vara en utgångspunkt som alla skriver under på.

Och faktum är ju att de flesta faktiskt gör det. Skriver under på det alltså. Det är bara ett antal riks- och riksdagspolitiker som är av annan åsikt. Och just nu gör de vad de kan för att pådyvla den på resten av befolkningen.

Påsken är över men mysteriet lever

Helgen då vi firar påskens mysterium, där död blir till liv för vår skull, är över för i år. Tillika är årets stora "resehelg" över och jag hoppas att ni alla har haft en lugn och skön helg tillsammans med era nära och kära. En helg i gemenskapens tecken är nyttigt och välgörande för de flesta.

Familjens hägn, denna källa till värme och kraft, är en nödvändig fristad för de flesta. I den hämtar vi styrka ur det faktum att vi kan vara oss själva och att vi är älskade för dem vi är.

Inte helt olikt människans förhållande till Gud och påskens budskap. Att Jesus led och dog för vår skull för att vi ska få leva är Guds yttersta kärleksbevis till mänskligheten.

Om vi kan se det, och leva i den vissheten, är mycket vunnet eftersom vi då vet att vi är älskade för dem vi är. En vetskap som överstiger det mesta.

Äktenskap, mänskliga rättigheter och konstiga domslut

I går fick jag tips om ett lite märkligt utslag från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Märkligt därför att det verkar som att domstolen har kommit fram till två motstridiga ställningstaganden i ett och samma domslut.

Det hela ska ha börjat med att ett lesbiskt par stämt den franska staten efter att ha nekats att adoptera. De lever i partnerskap med fransk lagstiftning kräver giftemål för adoption. Domstolen har då konstaterat att det inte är en mänsklig rättighet att få ingå äktenskap och att paret därför inte har utsatts för diskriminering.

Och det verkar ju rimligt. Att ingå äktenskap, i vilken form det än må vara, kan knappast vara att betrakta som en mänsklig rättighet.

Sen kommer dock det motstridiga beskedet. Domstolen verkar nämligen mena att i länder där äktenskapslagstiftningen är könsneutral kan inte kyrkor neka någon att vigas då det vore diskriminering.

Det väcker åtminstone två frågor. Den första: hur kan det vara diskriminering om det inte är en mänsklig rättighet att ingå äktenskap? Den andra: vad händer med religionsfriheten i ett samhälle där samfund inte har rätt att själva välja vilka som ska få vigas i deras kyrkorum?

Jag har inte sett någon skriva om domslutet i svensk press än men det kommer säkert. Om inte annat så kommer Vänsterpartiet uppskatta att kyrkor inte ska kunna neka någon att vigas. De ville nämligen tvinga präster och pastorer att viga alla par när Sverige införde äktenskap för samkönade här om året.

Nyheter: Guardian, Telegraph.

Ska all vetenskap tillämpas

Jag har skrivit om det tidigare, frågan om huruvida alla vetenskapliga framsteg verkligen ska användas och tillämpas i den utsträckningen som det är möjligt. Även om man inte ska bli dystopisk så har i alla fall jag svårt för att inte ställa mig frågan vad som händer med vårt samhälle om vi bara rusar åstad utan att reflektera över våra handlingar och vad ny teknik kan leda till.

Det som fick mig att tänka på frågan den här gången var gårdagens DN-artikel om spermieselektering. Genom tekniker utvecklade inom djuravel kan nu föräldrar som föredrar att deras tilltänkta barn har ett visst kön betala för att det blir så.

Och det kanske kan tänkas vara jättebra för familjer med ärftliga sjukdomar som bara kan ärvas av ena könet, men vad händer när tekniken börjar tillämpas bara för att? Och var diskuterar vi de frågorna som kommer med en sådan utveckling?

I Kina och Indien föds det redan oproportionerligt många pojkar. Till stor del på grund av könsselektiva aborter. Och det kan tyckas att spermieselektering är ett mindre och mer oproblematisk ingrepp än abort men det är principen jag är ute efter. Vem tar ansvar för vilket samhälle vi får i förlängningen, och var diskuterar vi dessa frågor?

En tvingande föräldraförsäkring

"Från politiskt håll måste vi möjliggöra för alla föräldrar att få tid tillsammans med sina barn" skriver två miljöpartister på SvD Brännpunkt. Vilket så klart låter angenämt och tilltalande.

Man tänker sig att de vill föreslå att föräldrar ska ha rätt att själva bestämma hur de vill lägga upp den föräldraledighet som deras nyfödda barn genererar genom det offentliga socialförsäkringssystemet.

Faktum är dock att det är precis tvärt om. Det man i ovan nämnda artikel har föreslagit är att föräldraledigheten ska bli än mer tvingande i förhållande till hur man som föräldrar väljer att ta ut den.

Samma sak gäller med LO som i går presenterade en rapport om föräldraförsäkringen. De skriver på sin hemsida följande:

LOs undersökning visar att det finns ett starkt stöd för att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten. Fyra av tio tycker att pappor ska ta ut minst hälften av föräldradagarna. Ändå tar papporna bara ut 23 procent av dagarna i snitt, och två av tio pappor tar inte ut någon föräldrapenning alls.

Detta får dem att hävda att "Regeringens familjepolitik helt enkelt inte [ger] det stöd familjerna behöver för att kunna fördela ansvaret för barn och arbete på det sätt de själva önskar".

Vi har alltså en i internationella mått mätt en extremt generös föräldraförsäkring som ger föräldrar rätt att vara hemma med sina barn i över ett år på det gemensammas bekostad. Denna ledighet kan tas ut (så när som på två "pappamånader") helt som man själv vill.

Ingen tvingar någon att göra på ett särskilt sätt och de flesta undersökningar visar att föräldrar på det stora hela är nöjda med sen fördelning som man har valt.

Trots det menar LO att regeringens uteblivna "stöd" till barnfamiljer gör att de på något sätt tvingas till ett i deras ögon ojämställt uttag av den ledighet som föräldraförsäkringen ger rätt till.

Något som föranleder LO att föreslå ett liknande upplägg som miljöpartisterna på Brännpunkt. Det vill säga en tredelning av föräldraförsäkringen.

Och LO hymlar inte med sina intentioner. De skriver rakt ut att de vill att politiken ska ta plats vid familjernas köksbord för att styra deras uttag av föräldrapenningen.

Inga förskönande omskrivningar här inte. Folk gör inte som de borde (eller ens som de själva vill om man ska tro LO:s undersökning), därför måste vi (LO) gå in och reglera människors beteende.

Ett mer rimligt förfarande, om vi nu ska ha en offentligt finansierad föräldraförsäkring i den utsträckning som vi har i dag, vore att allmänt erkänna att det är för barnets skull som det faller ut ledighet och att vårdnadshavare har rätt att ta ut denna ledighet på det sätt som de själva önskar.

Det innebär att ledigheten även ska kunna överföras till någon annan som föräldrarna finner lämplig. Staten ska dock inte ha synpunkter på vilken fördelning som medborgarna väljer för egen del.

Andra idéer kring hur jag anser att barnomsorg och föräldraförsäkringen kan utformas hittar ni här, här och här.

Nyheter: KA, SvD, DN, SR, SR.

Assistans på vems villkor

Egentligen anser jag att staten inte ska ägna sig åt assisterad befruktning. Det bör rimligtvis vara en fråga för det civila samhället och den privata marknaden. Därför blir en utökning av vilka som kan tänkas vara berättigade till assistans delvis en icke-fråga. Systemet är ju "fel" redan som det är.

Jag funderar dock på hur man motiverar den nu föreslagna vidgningen av tilltänkta mottagare. Brännpunktartikeln handlar primärt om valfrihet och att ensamstående föräldrar är lika lämpliga föräldrar som föräldrar i par. Vilket kan ses som legitima skäl, absolut.

Anledning till att det offentliga bistår barnlösa par med assisterad befruktning ses dock inom vården som en medicinsk behandling då ofrivillig barnlöshet klassas som ett medicinsk tillstånd. Det är ofta en lång process som brukar börja med att ett par har försökt skaffa barn på naturlig väg under flera år (utan att lyckas).

Ovanstående medicinska tillstånd kan knappast sägas föreligga för någon som är ensamstående. Att utvidga rätten till assisterad befruktning till ensamstående kommer därför riskera att leda till komplikationer i vårdens gränsdragningar avseende vem som ska prioriteras.

Har den barnlösa ensamstående kvinnan med självklarhet samma "rätt" till assisterad befruktning som det barnlösa paret som försökt i flera år? Det tror jag inte att vårdapparaten kommer att anse. Om man nu inte anser att ofrivillig barnlöshet är en medicinsk komplikation, oavsett omständighet vill säga.

Så att utöka den offentliga vårdens ansvar i frågan är i mina ögon fel väg att gå. I stället borde man avreglera marknaden för assisterad befruktning och låta den som vill ha hjälp betala för det. Marknaden kommer med största sannolikhet inte bry sig om huruvida du är ensamstående eller gift.

Nyheter: DN, SvD, SR, ÖC, AB, N.

Bloggar: Böhlmark, Andreasson, Rudberg, Fagerlund.

Laglotten inskränker äganderätten

Jag har tidigare skrivit om hur den lagstadgade laglotten strider mot det privata ägandet och rätten att fritt förfoga över sina tillgångar. Dagens artikel på DN-debatt av Svante Thorsell aktualiserar dock frågan igen.

Vid första anblick skulle arvslotten (för en konservativ) kunna ses som en viktig sammanhållande faktor inom familjen. Alla vet att de kommer ärva sina föräldrar i egenskap av de blodsband som finns inom familjen.

En trevlig tanke, absolut. Men om vi tittar på vad det egentligen är arvslotten gör, och varför den har införts från första början, så tror jag att ljuset kommer falla annorlunda på fenomenet.

Efter den franska revolutionen behövde det nya styret ett sätt att bryta upp adels stora gods och markinnehav, men vad göra? Jo, man avskaffade fideikommissinstitutet och införde laglott i stället. På det sätter kunde inte längre adeln säkra att deras innehav gick ograverade från led till led.

Den bakomliggande tanken är alltså omfördelning, och hela förfarandet är ett kraftigt ingrepp i äganderätten.

Men är det inte då rimligt att en familjs egendomar ärvs inom familjen? Jo, det är det kanske. Och troligtvis är det så de flesta vill ha det. En rimlig lagstiftning bör därför vara utformad så att bröstarvingar ärver om inget annat sägs.

En rimlig lagstiftning tillåter dock den som vill det att testamentera sina medel till vem den helst behagar.

En rimlig arvslagstiftning innehåller dessutom inte en Allmän arvsfond vars "arvsrätt" föregår till exempelvis kusiner.

Så ja. Jag anser att det är rimligt, i normalfall, att arv tillfaller familjen (om inget annat sägs). Men då ska också familjen vara bredare definierad än vad den är i dag. När det inte längre finns några släktingar kvar, ja då kan eventuella pengar tillfalla Allmänna arvsfonden.

I allt väsentligt bör det dock vara upp till mig att avgöra vem som ärver mig. Annars kan man svårligen säga att äganderätten har gjort sig gällande.

Det finns ingen naturlig rätt att få del av det någon annan äger. Inte ens om man är bröstarvinge.

Uppdatering 2012-01-19

Debatten har fortsatt på DN-debatt i två inlägg. Först en replik på Thorsell som sedan fått en kontrareplik.

Lättjans diagnoser

Vad gör man som lärare om man inte orkar ta itu med stökiga elever i klassrummet? Eller som förälder när samma lärare berättar om ens stökiga barn?

Ser man till arbetsmiljön i klassrummet? Ser man till lärarens förmåga att hålla ordning? Ser man till barnets inställning till skola och lärande?

Tyvärr verkar det som att man numer, allt för sällan, ställer ovan nämnda frågor. -För inte är det fel på mig som lärare? -Och inte kan det vara barnets fel att det springer runt och stör... Det måste vara något annat.

-Jag vet! Det måste vara någon form av psykiskt funktionshinder.

Så verkar i alla fall delar av den psykologiska vetenskapen ha resonerat när frågeställningarna började aktualiseras för ca 20 år sedan.

Ingen av dem verkade intresserad av lärarrollen, klassrummet eller den förändrade synen på barnuppfostran. I stället sa man att det var ADHD.

Det var således inte barnets fel att det inte kunde sitta still, och därmed inte heller lärarens (vilket torde vara en av orsakerna till viljan att hellre diagnosticera). Det var ju ett psykologiskt tillstånd. Inte kan man ställa krav då...

Men det är precis vad man kan. Att barn inte kan sitta still är knappast ett nytt fenomen. Det är snarare allmängiltigt över tid.

I en tid då läraren faktiskt var en auktoritet i klassrummet, och när föräldrar förväntade sig att det var upp till barnet att delta och lära, lyckades svensk skola hålla tillräckligt mycket ordning för att de flesta faktiskt skulle få möjlighet att erhålla den grundläggande utbildning man har att förvänta sig. Även de barn som hade svårt att sitta still.

För ett barn med myror i brallorna är få saker så kontraproduktiva som oordning. Oreda leder bara till mer oreda, även på ett personligt plan. Och få är de barn som redan från lågstadieålder är kapabla att ta ansvar för sitt eget lärande, att leta upp den information som bedöms vara relevant och sedan dra slutsatser av den.

Så vad händer då när skolan inte längre är en kunskapsförmedlare? Jo, det ser vi nu, hela tiden.

Barn som har svårt att sitta still får ingen arbetsro, vilket leder till att deras klasskamrater inte heller får någon arbetsro. Och i stället för att skapa ordning och ställa krav på alla barn så diagnosticerar man dem som man upplever som besvärliga.

Vad tror ni att det gör för deras självkänsla? Och vad tror ni att det gör för vårt skolsystem som helhet?

Nathan Shachar skriver i dagens DN:

ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess deinition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Deinitionen är en katalog över allt som känneteck- nar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.

Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer.

Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.

Den för alla vänstermänniskor så förhatliga katederundervisningen gjorde att merparten av alla elever tog sig genom skolan med fullgoda kunskaper. Dagens "flumskola" gör att de som inte klarar av att söka och tillskansa sig information på egen hand faller ifrån.

Det kanske inte var så dumt med katederundervisning trots allt?

RFSU och sexualiseringen av barnet

RFSU, detta privata företag som ibland så lätt, så lätt kan misstas för att vara ett myndighetsliknande organ, har nyligen nått nya oanade höjder i sin iver att upplysa Sveriges invånare om saker de inte visste att de behövde veta.

"Barns sexualitet - en vägledning kring barns beteende" är en informationsskrift som riktar sig till föräldrar och skolpersonal som vill ha tips och råd kring hur man pratar om sex och sexualitet med barn.

Och vi pratar inte om stora tonårsbarn här. Nej då, skriften ska vara ett "stöd till föräldrar, förskolepersonal (min kursivering), lärare och andra som med jämna mellanrum behöver prata med barn om sexualitet".

Osmakligt är bara förnamnet.

Nyheter: VI.

Vad har Juholt emot familjen?

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret. - Håkan Juholt

I Håkan Juholts värld är tydligen det värsta som kan hända en människa att den blir beroende av sin familj. Och åtgärden för att motverka ett sådant beroende stavas mer politik.

Det här med valfrihet och egenmakt är uppenbarligen ingen stor grej för Juholt.

SvD.