Assistans på vems villkor

Egentligen anser jag att staten inte ska ägna sig åt assisterad befruktning. Det bör rimligtvis vara en fråga för det civila samhället och den privata marknaden. Därför blir en utökning av vilka som kan tänkas vara berättigade till assistans delvis en icke-fråga. Systemet är ju "fel" redan som det är.

Jag funderar dock på hur man motiverar den nu föreslagna vidgningen av tilltänkta mottagare. Brännpunktartikeln handlar primärt om valfrihet och att ensamstående föräldrar är lika lämpliga föräldrar som föräldrar i par. Vilket kan ses som legitima skäl, absolut.

Anledning till att det offentliga bistår barnlösa par med assisterad befruktning ses dock inom vården som en medicinsk behandling då ofrivillig barnlöshet klassas som ett medicinsk tillstånd. Det är ofta en lång process som brukar börja med att ett par har försökt skaffa barn på naturlig väg under flera år (utan att lyckas).

Ovanstående medicinska tillstånd kan knappast sägas föreligga för någon som är ensamstående. Att utvidga rätten till assisterad befruktning till ensamstående kommer därför riskera att leda till komplikationer i vårdens gränsdragningar avseende vem som ska prioriteras.

Har den barnlösa ensamstående kvinnan med självklarhet samma "rätt" till assisterad befruktning som det barnlösa paret som försökt i flera år? Det tror jag inte att vårdapparaten kommer att anse. Om man nu inte anser att ofrivillig barnlöshet är en medicinsk komplikation, oavsett omständighet vill säga.

Så att utöka den offentliga vårdens ansvar i frågan är i mina ögon fel väg att gå. I stället borde man avreglera marknaden för assisterad befruktning och låta den som vill ha hjälp betala för det. Marknaden kommer med största sannolikhet inte bry sig om huruvida du är ensamstående eller gift.

Nyheter: DN, SvD, SR, ÖC, AB, N.

Bloggar: Böhlmark, Andreasson, Rudberg, Fagerlund.

Biologiska klockor satta ur spel

Människors förmåga till att dels skjuta upp saker, dels vilja ha kakan samtidigt som man äter på den, verkar onekligen vara starkt utvecklad. Och ingenstans märks det så väl som när kommer till barnafödande. Eller som den brittiska fertilitetsläkaren Gillian Lockwood säger till DN:

"– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".

I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.

Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.

Det där med barnalstrande igen

SvD fortsätter sin serie om ensamstående som skaffar barn (jag har skrivit om det här och här). Och även om Patrick inte vill användas som avskräckande exempel så kan jag inte låta bli att återge några citat från honom eftersom de verkar vara symptomatiska för personer som vuxit upp utan närhet till eller kontakt med sin biologiska far:

Den biologiska pappan erkände faderskapet, men har sedan aldrig velat ha någon kontakt med sin son.

– Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd?

...man måste vara med­veten om den rotlöshet som ett barn med en okänd pappa bär med sig genom livet. Som mamma måste man prata mycket med barnet om de här känslorna och därmed hjälpa honom eller henne att hantera rotlösheten. Man kan inte bara tänka att älskar man sitt barn tillräckligt mycket så löser det sig av sig självt, säger Patrick.

För även om hans mamma var kärleksfull och även om han hade en massa andra släktingar omkring sig, saknades en viktig pusselbit i Patricks livshistoria. Den knapphändiga uppgiften att hans pappa fanns i Rom väckte bara fler frågor: Varför bor han där? Varför bor jag här? Och varför kommer han aldrig förbi och säger ”Hej”?

Citaten väcker, åtminstone i mitt huvud, frågor om varför vissa vuxna människor så innerligt vill ha barn för egen del att de bortser från barnets kommande behov i framtiden. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns egoistiskt.

Ska det enbart vara av egoistiska skäl man skaffar barn? Bör det inte vara av kärlek till sin partner, utifrån en vilja att se sin kärlek fortplantas?

SB.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, äktenskap, insemination, IVF.

Det är biologin dumbom

Utöver att jag tycker att Carlos Rojas har fel angående barns behov av två föräldrar så missar han en väsentlig sak. Män kan inte skaffa barn på egen hand.

Adoptionsreglerna (även om jag tycker att internationell adoption är ett tveksamt instrument och i mångt och mycket påminner om människohandel) bör därför även fortsatt vara tydliga med att det är önskvärt att den som vill adoptera lever i en stabil parrelation.

Det bör således vara lika svårt, för män som kvinnor, att adoptera om de är ensamstående.

Läs även andra bloggares åsikter om adoption, insemination, familj, samlevnad, politik.

Barns rätt till föräldrar, inte tvärtom

I går röstade Sveriges riksdag om rätten för ensamstående kvinnor att genomgå insemination. Ensamstående kvinnor, till skillnad från gifta eller sammanboende par (heterosexuella eller lesbiska) har i dagsläget inte den möjligheten. De kommer inte heller ha det framöver eftersom riksdagen röstade nej.

Är det här ett stort problem? För en enskild individ kan det självklart vara det. Debatten i frågan kretsar också kring människors rätt att göra som de själva vill. Med sina liv och sina kroppar.

Väldigt lite av debatten handlar däremot om det som kanske borde vara mer aktuellt, nämligen barnets rätt. Att skaffa barn är självklart inte en mänsklig rättighet. Barn har dock i största möjliga mån rätt till sina föräldrar.

Så vad leder det mig till för ståndpunkt?

Människans rätt att bestämma över sig själv säger mig att folk har rätt att göra som de vill, även inseminera sig om man vill det. Betyder det att jag tycker att det är önskvärt? Nej.

Huvudfrågan för mig blir emellertid den ekonomiska. Ska det offentliga bekosta någons drömmar om barn, oavsett familjekonstelation?

Jag tycker inte det. Människors drömmar om att föröka sig bör rimligtvis bekostas av dem själva. Barnlöshet må vara tråkigt om man verkligen vill ha barn men det är inte ett medicinskt tillstånd som kräver behandling på samma sätt som en sjukdom.

Därför borde man börja med att ta bort sjukdomsklassningen på ofrivillig barnlöshet. På så sätt kommer man även undan diskussionen om huruvida inseminering bara är till för vissa.

Får alla betala så är det upp till dem själva.

Det betyder visserligen inte att jag trots den ekonomiska aspekten tycker att det är optimalt, eller ens önskvärt, att ensamstående skaffar barn på egen hand. Som Alice Teodorescu skriver på ledarplats i Barometern:

Men det finns också andra perspektiv. Man behöver inte vara kristdemokrat för att vara av uppfattningen att ett barn sannolikt mår bäst av att ha två föräldrar, dels av praktiska skäl men också av skäl som relaterar mer till behovet av förebilder, av bägge kön. Hade så inte varit fallet hade naturen nog ordnat så att också människor, i likhet med vissa djurarter, kunde befrukta sig själva.

Motståndarna till att bevara dagens ordning brukar hävda att det viktigaste är att barnet är älskat och välomhändertaget. Givetvis är det så, en vettig förälder är alltid bättre än två ovettiga. Det är dock inte detta frågan handlar om.

Man kan också invända med att många barn redan i dag i praktiken växer upp med en ensamstående mamma. Men det är ändå inte samma sak. Risken att bli ensamstående efter en relation finns i allra högsta grad, men det är inte detsamma som ensamståendet är en initial premiss när beslutet om insemination läggs till i ekvationen.

Barn har rätt till sina föräldrar, det omvända är på intet sätt en självklarhet. En vuxen individ väljer att bli förälder, ett barn väljer inte att födas. Många skilsmässobarn kan vittna om sorgen att växa upp i en familj utan kontakt med fadern, varför tvinga ett barn till detta trauma från start?

Så ja, människor bör få inseminera sig själva om de vill det. Jag tycker dock inte att det offentliga ska behöva vara med och betala, och jag tror inte att situationen som sådan blir bra för barnet ifråga.

AB1, AF, SyD, AB2, SvD1, SvD2.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, samlevnad, välfärd, äktenskap, insemination.

IVF som löneförmån

Veckans konstigaste nyhet står utan tvekan Posten för. De gick ut med meddelandet att de från och med den 1 januari kommer införa provrörsbefruktning som löneförmån till sina anställda.

Ja ja. Då blir det i alla fall inte skattebetalarna som betalar (annat än indirekt så klart eftersom Posten är ett helägt statlig bolag).

AB1, AB2, DI.

Läs även andra bloggares åsikter om IVF, insemination, Posten.

"Rätten" till att skaffa barn

De flesta par som lever ihop börjar för eller senare fundera på huruvida de ska skaffa barn eller inte. För vissa är det den allra främsta av drömmar och för andra så kanske det råkar gå av bara farten. Hur som helst så är det svårt att ställa sig likgiltig inför beslutet att sätta ett barn till världen.

Som tur är, så går graviditetsprocessen och allt runt omkring, smidigt för de flesta. Man väntar nio månader och sen kommer det en frisk unge.

För vissa är dock barnaalstrandet ett kamp. Det går inte, det händer inget, det blir inget. I dag får emellertid en man Nobelpris för att han har kommit på ett sätt att bistå par som har svårt att bli gravida på naturlig väg.

I Sverige kan man därför i dag, gå till ett sjukhus och få hjälp med fertilitetsbehandlingar, äggdonationer och liknande.

Och här infaller mitt problem (eller ja, det infaller egentligen tidigare men jag tror att vi hoppar över det).

Hur viktig jag än anser att familjen är, både för den enskilda individen och för samhället i stort, så tycker jag inte att det är upp till det gemensamma att betala kostnaderna för att vissa par inte lyckas skaffa barn.

Jag förstår att det kan vara traumatiskt på alla sätt och viss, men det borde i så fall ligga i ens eget intresse att själv betala för den behandling som eventuellt krävs. Jag har svårt att förstå hur det gick till när ofrivillig barnlöshet klassificerades som ett medicinskt tillstånd vars behandling bör ingå i den gängse sjukvården.

Att barnen i fråga allt för ofta verkar förnekas rätten till sitt ursprung gör bara saker och ting desto mer komplicerade.

Och nej, jag har inga egna barn. Än...

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp, SvD, AM, AB1, AB2.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, sjukvård, nobelpris, insemination, barn, barnlöshet.