Diskussionen om den borgerliga förnyelsen/utvecklingen går vidare. I dag skriver till exempel Elise Claeson några tänkvärda ord i Svenskan. Med Fanny och Alexander som utgångspunkt refererar hon till den privata svär som Familjen Ekdahl längtar efter.
Bergman låter Gusten och Oscar Ekdahl skissa på ett borgerligt manifest som borde bilda basen i Det nya borgerliga uppdraget: ett opolitiskt privatliv. Istället för att ropa på mer ideologi borde vi lyssna på Ekdahlarna. Hur kan vi skydda den lilla världen från feminismen, socialismen och andra -ismer som har idéer om hur vi ska leva? Globaliseringen ökar behovet av ett tryggt, solidariskt privatbasläger.
Även Tobias Harding är inne på samma spår när han skriver:
Jag tror att det man framförallt måste ta fasta på är det som alltid upprört med den så kallade småborgerligheten: försvaret av rätten att leva i privatlivet istället för i de stora politiska sammanhangen.
Detta skulle kunna leda till ett fokus på utbildning som personlig utveckling, staten som försvarare av den enskildes rätt, småskaliga lösningar framför storskaliga, och förmåga att alltid utgå ifrån den enskilda personen.
Annorlunda uttryckt skulle man kunna hävda att det handlar om att se det ideella civila samhället och privatlivet och därmed utmana den nu etablerade svenska starka relationen mellan stat, industri och stora organisationer.
Verkligen bra inlägg från både Elise och Tobias. Den privata sfären har i det svenska politiska landskapet länge betraktats som någon som måste regleras och läggas till rätta. Utgångspunkten har varit att folk inte själva är kapabla att fatta egna beslut. Slagordet "det privata är politiskt" har därför fått genomsyra det mesta de senaste fyrtio åren. Något som rimligtvis måste ifrågasättas.
Hand i hand med drömmen om att avpolitisera den privata sfären går önskan om att återupprätta någon form av heder och moral i det svenska samhället. Dick Erixon skriver:
Men våra medborgerliga plikter - ja, just det, plikter - handlar om något större och mänskligare: att ställa upp på sin nästa. Med tid, engagemang, känsla och omsorg. Inte nödvändigtvis med pengar.
Det är absurt att det socialdemokratiska Sverige är så totalt fixerat på pengar. Det finns bara ett sätt att visa uppskattning på i arbetslivet: högre lön. Bara det räknas. Alla andra former av uppskattning som mänskligheten utvecklat under sin historia är borttvättade i vårt land. Utmärkelser, respekt, beundran, beröm betraktas som luft. Bara pengar är konkreta nog för att vi ska förstå. Vilket torftigt samhälle är inte det!?
Vi i Sverige måste börja lära oss förstå och uppskatta värderingar, normer och handlingars konsekvenser igen. Vi är analfabeter när det kommer till moral.
Som jag ser det så handlar önskan om en privat sfär, även om återupprättandet av ett starkt civilsamhälle. Och därmed även om återupprättandet om de värderingar och normer som krävs människor emellan när allt inte är avhängigt staten. Om vi vill kunna ta hand om varandra, på ett äkta solidariskt sätt, så måste vi känna engagemang och en vilja att faktiskt se våra medmänniskor.
I det socialdemokratiska projektet har vi som individer blivit avpersonifierade. Därav oviljan att faktiskt ta hand om varandra på något annat sätt än via skattesedeln. Vi har kanske blivit ekonomiskt självständiga, men till priset av ensamhet och rotlöshet.
Så hur kommer vi till rätta med den utveckling som varit?
Jag anser att vi bör satsa på familjen/familjerna, och låta människor växa med det ansvar det innebär att fatta sina egna beslut. Då ökar också ansvaret, och då växer engagemanget, för varandra och för samhället i stort. Utan sammanhang förstår vi inte varför just vi ska bidra till andra människors väl och ve. Genom personligt ansvar, moral och engagemang skapar vi ett mer mänskligt samhälle.
(stort tack till Dick som i sitt inlägg citerar samma rader som PJ Anders Linder citerade på ledarplats förra helgen)
SvD, Dick Erixon, Tobias Harding.
Läs även andra bloggares åsikter om Elise Claeson, politik, Ekonomi, Borgerligheten, konservatism, .
2 kommentarer:
Jag håller med det du skriver och citerar. Problemet är att så fort man befriar familjen från andra ismer så blir något i stil med "lämna folk i fred, hjälp bara när det verkligen behövs"-ismen kvar, t ex klassisk liberalism.
I det här fallet skulle genomförandet bli dels mycket enkelt, dels explosivt.
1) Återinför sambeskattningen.
2) Sluta HELT subventionera daghemmen och ge föräldrarna pengarna istället. Det rör sig om 12000 kr per barn, per månad.
Inte helt oävna förslag. Något bör i alla fall göras för att öka valfriheten för barnfamiljer. Och då valfrihet i mer än bara att välja förskola.
Skicka en kommentar