Hur länge gäller rätten till abort?

DN:s ledarsida skriver i dag att aborträtten i Europa hotas. Främst från länder som Ungern, Lettland och Litauen men även från västeuropeiska länder som Irland. Hotet sägs bestå i att dessa länder helt enkelt inte tillåter abort under samma premisser som i Sverige.

Till skillnad från många andra går dock inte DN i den sedvanliga fällan om att ropa efter reglering på EU-nivå. Kanske lärde de sig något av utvecklingen i ärendet kring samvetsfrihet för sjukvårdspersonal (som jag skrev om för någon månad sedan). I det ärendet ledde en från början abortförespråkande skrivelse till ett, för Sverige, oväntat resultat.

Men vem är det egentligen som är ovanlig här? Är det Sverige eller "de andra"?

Fram till vecka 22 får man - med särskilt tillstånd efter vecka 18 - göra abort i Sverige. Samtidigt som man gör detta, räddar man för tidigt födda barn... i bland så tidigt födda som i vecka 22.

Det betyder att vi i Sverige riskerar att abortera foster som i vissa fall, om de hade fötts för tidigt, renderat all form av upptänklig läkarvård för att fås att överleva.

I merparten av det övriga Europa är gränsen för hur långt in i en graviditet man får göra abort satt lägre än vad den är i Sverige. Mellan 12-16 veckor är inte ovanligt även om Storbritannien faktiskt har en gräns på 24 veckor.

Vi har således en tämligen liberal syn på abort i vårt land. Trots det skrev en Statlig utredning följande 1989 (SOU 1989:51):

När det gäller den oföddes intresse bör först framhållas att ett foster i princip har rätt till utveckling och rätt att födas. Därav följer att en abort inte kan motiveras utifrån fostrets intresse. Ett abortbeslut innebär som regel att kvinnans (föräldrarnas) intresse att inte föda barnet tillåts väga tyngre än fostrets intresse att utvecklas och födas.

[...]

Man måste utgå från att modern och det blivande barnet är två individer som båda är skyddsvärda. Det spirande människolivet har i sig ett stort värde. Det kan inte ses enbart som en del av kvinnans kropp.

Ovanstående anser jag vara ett tydligt ställningstagande för att ett foster faktiskt är ett begynnande liv. Och detta liv blir självklart mer och mer utvecklat för varje graviditetsvecka som går.

Så vad känns bäst, rent moraliskt? Att argumentera för fri abort i alla lägen, eller att faktiskt erkänna att varje sen abort är ett misslyckande?

Att se över lagen om tidgränsen tror inte jag skulle vara särskilt kontroversiellt. Enligt en artikel från 2007 vill dessutom en av sex att den ska sänkas.

Jag är dock den förste att erkänna att det är ett svårt ämne att diskutera.

DN, DM, KD.

Läs även andra bloggares åsikter om abort, politik, medicin.