Ur led är LO

Kampen om makten inom LO går in på upploppet. I slutet av maj samlas förbundets kongress för att välja ny ordförande och en av kandidaterna till posten presenterar i dag sin vision för det framtida LO.

Visionen i fråga får främst sägas bestå av gammal skåpmat i sammanhanget men en passage i texten gjorde mig lite förvånad när jag läste den, nämligen följande:

"När våra medlemmars villkor försämras kan vi inte bara överlåta åt det socialdemokratiska partiet att utveckla en bättre politik för framtiden. Facklig politisk samverkan är ett gemensamt ansvar."

Någonstans trodde jag faktiskt att LO:s ledning hade förstått att medlemmarna inte primärt efterfrågar socialdemokratisk partipolitik, utan ett förbund som arbetar för medlemmarnas (och framtida medlemmars) intressen. Diskrepansen mellan ledande LO-företrädare och "vanliga" medlemmar ter sig därför som allt större.

Att ledningen inte heller är särskilt intresserad av att lösa de problem som finns på svensk arbetsmarknad visar dessutom KDU:s ordförande Aron Modig i en brännpunktartikel i dag.

Man jobbar hårt för de som redan befinner sig på arbetsmarknaden men man verkar inte särskilt intresserad av att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt för dem som står utanför.

Och så länge som LO hänger kvar vid det parti som de en gång grundade, men som medlemmarna står allt längre ifrån, så tror jag att de kommer få vänja sig vid sjunkande intresse och medlemsantal. Men om det är det de vill så...

Förändringens LO

51 procent av LO:s medlemmar röstade på Socialdemokraterna i valet 2010 (skriver DN i dag men jag hittar inte artikeln på nätet). En troligtvis historiskt låg siffra för det förbund som en gång i tiden grundade det Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Trenden har dock varit tydlig under ett antal val. Allt färre ser sitt fackmedlemskap som ett partipolitiskt ställningstagande. Ett faktum som akademikerförbunden insett och anpassat sig till. Och kanske kan det vara en förändring på väg även inom LO.

LO ska snart välja ny ordförande efter Wanja Lundby-Wedin. De båda toppkandidaterna som vill ta över signalerar nu att ett självständigare LO kan vara nödvändigt för att tillvarata medlemmarnas intressen.

Banden till SAP kommer så klart inte klippas helt. Men ju längre tid Socialdemokraterna befinner sig i opposition på riksplanet, desto mindre intressant blir de som koalitionspartner för LO. Det är den krassa verklighet som LO-ledningens måste anpassa sig till.

Tiden är förbi då det enda LO-kollektivet ville ha var centrala förhandlingar för medlemmarnas löner. Dagens LO-arbetare vill ha inflytande i sin vardag, makt över sin tid och förhandla om lönen på egen hand. Detta måste LO-ledningen anpassa sig till. Annars kommer man bli helt ointressant för gemene man.

Ett LO som inte bryr sig om gemene man kan visserligen leda till att de som blir kvar som medlemmar är den hårda kärnan av ideologiskt rätttrogna. Och då är ju inte banden till Socialdemokraterna något problem.

Men så länge hälften av LO-medlemmarna röstar på någonting annat är Sossarna så kan partianknytningen bli en black om foten för förbundet. Och det tror inte jag att de har råd att riskera.

Uppdatering: Via Eric i kommentatorsfältet fick jag en länk till Handels hemsida där de skriver att de önskar vara mer självständiga. Lovvärt!

SvD.

Bidrag, stöd och lotter

Sedan partistödet infördes i Sverige har våra svenska partier blivit nästan helt beroende av de stöd som betalas ut via stat, kommuner och landsting. Medlemsavgifter täcker endast en bråkdel av de kostnader som ett riksdagsparti har.

Partistödet anses allmänt skapa oberoende partier som därmed inte är hänvisade till en godtycklig marknad av oberäkneliga medlemmar eller till utomstående finansiärer.

Som i alla andra fall går det dock att ifrågasätta det sunda i att vara helt beroende av det offentliga. Det är inte nyttigt på individnivå och torde inte heller vara det på organisationsnivå.

Det här vet våra svenska partier om och man har lite olika tillvägagångssätt för att inte vara helt utelämnade till det offentligas goda vilja. Centern hade sina tidningar (som numera har förvandlats till en stor förmögenhet), Socialdemokraterna sitt lotteri och Moderaterna sina insamlingar.

De pengar som partierna har fått in på ovanstående verksamheter har redovisats i respektive partis årsredovisningar. Vänsterpartierna har dock haft synpunkter på att Moderaterna inte har redovisat vilka enskilda individer som skänkt pengar till partiet.

Nu verkar det emellertid som att partiledningen öppnat upp för en översyn av den ståndpunkten. Något som jag kan tycka är olyckligt.

Ingen kräver att partierna ska redovisa vilka enskilda individer som är medlemmar i respektive parti. Då borde man följaktligen inte heller behöva redovisa vilka enskilda individer som skänker pengar. Det handlar om föreningsfrihet.

För jag har inga problem med att Sossarna har sitt lotteri (även om det känns som en lite lustig kvarleva från en tid då Bellman krängde statliga lotter). Jag har heller inga problem med att Centern förvaltade sina tidningskoncerner på ett för dem positivt sätt. Så länge eventuella intäkter redovisas på ett eller annat sätt borde det vara en icke-fråga.

Då torde diskrepansen inom LO-förbunden i fråga om bidrag till Socialdemokraterna vara ett större (internt) problem. Skiljelinjen i den frågan torde stå mellan å ena sidan passiva medlemmar som är medlemmar i facket för att de vill ha en försäkringar snarare än "arbetarkamp" och å andra sidan förtroendevalda fackliga aktivister som lever för facklig-politisk samverkan.

Det här är, precis som systemets försvarare brukar hävda, en intern fråga. Jag har dock svårt att se hur LO ska kunna fortsätta legitimera förfarandet när en allt större andel av medlemmarna röstar borgerligt.

Fast det är klart. De som röstar borgerligt blir aldrig ombudsmän eller förtroendevalda. Vilket så klart är praktiskt. Då kan man nämligen hänvisa till diverse LO-kongressbeslut (som fattats av människor som ofta har uppdrag för Socialdemokraterna samtidigt som de är LO-aktiva) även i fortsättningen.

Nyheter: DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD.

Bloggar: Persson, Lundbäck, Santesson.

Ett parti för (s)ärintressen

Det vore synd att säga att Håkan Juholt gör sitt bästa för att odla myten om Socialdemokraterna som ett brett folkrörelseparti. När Juholts turné gjorde anhalt hos Kommunal i Norrköping konstaterade han nämligen att Kommunal kommer få äran att skriva Socialdemokraternas proposition om rätt till heltid om (S) vinner valet 2014.

Tydligare än så kan knappast Socialdemokraternas historiska beroende av, och samarbete med, organiserade intressen snarare än av medlemmar uttryckas. Ett förfarande och förhållningssätt som kanske inte spelar så stor roll för ett parti som befinner sig i opposition.

Att deklarera att man tänker fortsätta gå särintressens ärenden även i regeringsställning är emellertid någonting helt annat. Det går dock inte säga annat än att Juholt är ärlig med sina intentioner. Det är troligtvis bara hans sätt att drömma om fornstora dar.

Nyheter: Folkbladet.

Bloggar: Almega, Böhlmark, Andersson.

Sköna första maj?

Sedan 1932 har Socialdemokraterna suttit på regeringsmakten under ca 66 av 79 år. De har således haft stor frihet att forma Sverige efter sin egen vilja. Något de så klart även gjort.

Från 1950 fram till slutet av 70-talet byggdes offentlig sektor ut, skattetrycket ökade från 20 till 50 procent och genom ett korporativt system byggdes socialdemokratin in i stora delar av den offentliga samhällssektorn.

Trots det har man kontinuerligt demonstrerat på den sedan 1939 allmänna helgdagen första maj. Något som i bakspegeln nog bör ses som ett genialt PR-knep utan motstycke. Trots att man innehaft makten, och således varit "makten" i samhället, har man lyckats skapa en bild av att det hela tiden finns krafter som arbetar mot socialdemokratin.

Man har även förfäktat idén om att det hela tiden finns mer att göra för att komma närmare det jämlika, politiskt fulländade samhälle som man vill uppnå. Historiskt sätt bör därför första maj ses som en arena där socialdemokratin kunnat kräva mer reformer, för att sedan genomdriva dem politiskt.

Demonstrationstågen gjorde att det hela tiden såg ut som att det fanns en folklig förankring bakom den förda politiken. Att det i stort var samma personer som gick i tågen och sedan genomförde politiken låtsades man inte om.

I dagsläget är det emellertid allt färre som går i tågen. När jag var liten, under uppväxten i Katrineholm, behövdes det två musikkårer i tåget (en längst fram och en längre bak) för att alla skulle kunna höra dem. I dag räcker det dock med en, och alla deltagare hör gott och väl den musik som spelas.

Gissningsvis har det under årens lopp blivit allt mer oklart vad man egentligen demonstrerar mot. Om man själv sitter på makten, varför då gå ut i snålblåsten och ropa ramsor om arbetstid och arbetsrätt?

I dagsläget, med borgerlig regering, har jag större förståelse för att den samlade vänstern tycker det känns viktigt att demonstrera. Min uppfattning är dock att tågen trots det inte är längre än vad de var för 6 år sedan. Det är de närmast invigda och redan engagerade som deltar. Inte några breda massor.

Varje parti och varje fraktion går dessutom för sig själva och ställer ofta helt olika krav på vad politiken bör leverera.

Det är lite oklart vad jag egentligen vill ha sagt med den här texten. Kanske att fenomenet första maj har sprungit ifrån arbetarrörelsen? I en tid när det inte längre är självklart att man sitter vid makten går det inte att använda demonstrationstågen som förtrupp inför kommande politiska beslut.

Att dagen dessutom går i slentrianens tecken gör nog att den för utomstående framstår som intern och snävt partipolitiskt. Den samlade vänstern bör nog därför fundera på vad man vill att dagen ska vara framöver. Man kan inte bara, som Göran Greider och andra, leva på att dagen i fråga har haft en historisk betydelse.

Om första maj ska kvarstå som arbetarrörelsens dag så måste något drastiskt hända i den interna synen på den. Annars kommer kanske KD:s familjedemonstrationer vara större tillställningar om några år.

AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SR3, SR4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, Exp2, Exp3, PB1, PB2, R, KK, SvD1, SvD2, SvD3, GP, SVT.
TB, GH, RB, CBH, FS, ES, ML, JI.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, facket, LO.

Sida vid sida med medlemmarna vars förtroende de bär

Gårdagens stora samtalsämne blev så klart Sofia Arkelstens artikel på DN-debatt. Moderaterna ska nu redovisa alla bidragsgivare som skänker mer än 20 000 kronor till partiet. Inte så mycket att orda om egentligen om ni frågar mig. Jag kunde leva med vår tidigare ordning och jag kan leva med den nya.

I sin artikel riktade sig emellertid Arkelsten även till Socialdemokraterna och LO med en uppmaning om att fullt ut redovisa det stöd som de förra får av de senare, samt att de LO-medlemmar som inte vill bidra ekonomiskt till Socialdemokraterna bör ha rätt att avstå.

Detta gjorde att jag hamnade i en lång twitterdiskussion med en LO-ombudsman som anklagade Sofia Arkelsten för att vilja inskränka LO:s rätt att som enskild organisation själv besluta över sina inre angelägenheter.

Och det vill ju så klart ingen. Jag skulle dock vilja peka på ett problem som jag tycker att även LO borde se och uppmärksamma , om de nu menar allvar med att jobba för alla sina medlemmar.

26 procent av LO-medlemmarna röstade i valet 2010 på något av de borgerliga partierna. Man kan således utgå i från att de inte känner sig hemma i den klasskampsretorik som LO-förbunden emellanåt ägnar sig åt.

De väljer dock att kvarstå som medlemmar därför att de ändå tycker att de får ut något medlemskapet (försäkringar, kollektivavtal etc). De ser dock inte sitt medlemskap som ett politiskt ställningstagande. Det är ett medlemskap som vilket som helst.

De som går från av vara passiva medlemmar till att vara mer fackligt aktiva brukar dock tillhöra den kategori som ser fackföreningsrörelsen som den självklara arenan för klasskamp och allmän politisk opinionsbildning. Det är dessutom dessa individer som sedan åker på kongresser, sitter i förhandlingar och agerar som fackets ansikten utåt.

Att som borgerlig medlem inte vilja engagera sig i en sådan miljö känns ganska självklart i mina ögon. Frågan är dock vad det i förlängningen kommer leda till för LO-förbunden? Vill de verkligen att det bara är ideologiskt renläriga personer som aktiverar sig fackligt? Förlorar man inte på att alla röster inom organisationerna inte får komma till tals?

TCO och de övriga akademikerförbunden verkar ha förstått att det människor främst efterfrågar med sina medlemskap i ett fackförbund är inkomst- och övriga försäkringar, hjälp och stöd vid arbetslöshet etc. Man tänker inte primärt på klasskamp utan man går med som ett sätt att se om sitt eget hus.

Rimligtvis tänker medlemmar i LO:s förbund på liknande sätt. Frågan blir då om LO:s ledning och företrädare verkligen tar tillvara alla sina medlemmars intressen när de skänker pengar till Socialdemokraterna och låter sina anställda ombudsmän kampanja åt partiet på betald arbetstid?

DN1, DN2, B, Exp, SyD, SvD1, SvD2, SvD3, FB, AB1, AB2, ÖA, KK.
ML, MH1, ER, SO, SN, JI, PB, MH2.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, facket, LO, socialdemokraterna, partistöd.

Politik eller människor?

Bara var tionde medlem instämmer helt och hållet i att politiken kan lösa vardagsproblem och bidra till ökad individuell frihet. Bara 18 procent av våra medlemmar instämmer helt och hållet i att politiken är den bästa arenan att lösa de stora samhällsproblemen på.

Det skriver Wanja Lundby-Wedin på DN-debatt i dag. Hon gör även gällande att det skulle vara ett problem att människor inte längre ser den politiska arenan som ensamt saliggörade verktyg för välstånd, lycka och framgång.

Man undrar om Wanja någonsin reflekterat över att de intervjuade LO-medlemmarna faktiskt inte gör samma analys av svaren som hon. För kanske kan det vara så att även LO-medlemmar hellre vill bestämma över sina egna liv i större utsträckning.

Att som Wanja hävda att "Borgerligheten har vunnit val trots ett folkligt motstånd mot ökade klyftor och försämrade resurser till välfärden" visar även på ett ganska stort förakt för sina egna medlemmar och deras egen insikt i vad de vill med livet och politiken.

Det är inte konstigt att LO-förbunden inte längre verkar vara det självklara valet för personer som arbetar i traditionella LO-yrken. Kan det kanske vara så att ledningen går i otakt med sina potentiella medlemmar och att endast de som delar visionen om mer facklig-politisk samverkan blir kvar?

Kan man i så fall verkligen hävda att man företräder arbetarnas intressen?

Och just det ja, en sak till. I LO:s värld är det alltid marknaden som vinner mark på bekostnad av politiken. Att det snarare är enskilda individer som ensamma eller tillsammans med andra får större möjligheter att själva bestämma över sina liv tycks aldrig passa in i analysen.

DI, TB.

Läs även andra bloggares åsikter om LO, socialdemokraterna, facket, politik.

Hyr rätt, hyr fel

Självklart fungerar det att ha hyresrätter i Stockholms innerstad. Det är ju inte själva upplåtelseformen i sig det är fel på. De som har bott i andra huvudstäder runt om i Europa vet att det är fullt möjligt att få tag i en hyreslägenheter där, trots att städerna är större och människorna fler.

Dessutom är det fullt möjligt att hitta en lägenhet som står i paritet till vad man är villig att betala. Vill man betala lite så finns det alternativet, med den standard som det kan tänkas innebära, och vice versa.

Att det inte fungerar i Stockholm har ingenting med andelen hyresrätter att göra. Det beror på åratal av prisregleringar, statlig styrning av bostadsmarknaden och förbud mot mer marknadsmässiga hyror. Det vill säga sådant som Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman vill se mer av.

Och så undrar arbetarrörelsens olika fraktioner varför människor inte längre tycker att de representerar dem de säger sig företräda.

Hyresgästföreningen representerar ett system som har gjort att människor i Stockholms innerstad ser sig tvungna att köpa sitt boende för att få bo där de vill.

Och LO representerar ett system där inte individer får plats utan endast ses som delar av ett kollektiv som inte förväntas kunna driva sina egna frågor eller tala i egen sak.

Är det konstigt att ungdomar inte söker medlemskap?

DN1, DN2, DN3, SvD, TV4, EA, PA, DL, ML.

Läs även andra bloggares åsikter om hyresrätter, bostadsmarknaden, Ekonomi, politik, LO.

Låt människor bli rika

Tänk om LO var mer intresserade av människor som tjänar lite, än dem som tjänar mer. Så mycket mer relevanta de skulle vara då.

Att människor blir rika är nämligen inte ett problem utan något som borde uppmuntras och tillåtas fler.

Att som LO fokusera på det de kallar "maktelit" är i mina ögon kontraproduktivt. Ett samhälle definieras inte av synen på sina rikaste, utan av synen på sina fattigaste.

DN, DI, Exp, SvD, SR, PA, S, SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, LO, politik.

LO hjärta SSU

Att SSU kampanjar för Socialdemokraterna är ju inte så konstigt. Att deras reklamfilm från i våras nu även har LO som avsändare känns kanske inte lika självklart. Nu är det dock så, vilket jag faktiskt inte kände till tidgare, att SSU formellt även är LO:s ungdomsförbund. Alltså inte bara Socialdemokraternas. Detta står att läsa om i SSU:s organisatoriska handlingsprogram.

Jag undrar om de ca 50 procent av LO:s medlemmar som inte röstar på något av vänsterpartierna tycker att det känns bra att ha SSU som kamporganisation?

Läs även andra bloggares åsikter om SSU, LO, socialdemokraterna,

Facket och jobbskatteavdraget

Lo:s ekonomer har sagt att jobbskatteavdraget är som att kasta pengar i sjön. Trots det tycker en majoritet av dem som har svarat på dagens fråga på http://www.ka.se/ (Kommunalarbetaren) att vi behöver fler skattesänkningar (läs; Regeringens nya förslag om ett tredje jobbskatteavdrag). Den röda stapeln ovan är ja-rösterna. Och jag har bara röstat en gång.

Vems intressen bevakar egentligen LO? Arbetstagarnas, eller sina egna?