Klart att Breivik är tillräknelig

Att någon som planerat ett terrordåd på det metodiska och detaljerade sätt som Anders Breivik gjort inte skulle anses vara tillräknelig är för mig uteslutet. Därför känns det väntat att den omfattande psykologiska undersökning som nu genomförts bedömer Breivik som straffrättsligt tillräknelig.

Villfarelsen att endast sjuka människor kan genomföra hemska dåd riskerar att frånta individer deras ansvar. Jag är därför glad att Breivik med stor sannolikhet kommer att dömas som fullt ansvarig för de mord och terrorhandlingar han begått.

Nyheter: DN, DN, AB, Exp, SvD.

Malmö och illegala vapen

Den senaste tidens mycket otäcka händelser i Malmö har inte undgått någon. När man läser alla artiklar känns det nästan som att staden har blivit laglöst land.

Bekanta som bor i Malmö känner sig otrygga och illa till mods av utvecklingen, och några planerar faktiskt att flytta där ifrån. Inte enkom med anledning av det som händer visserligen men beslutet blev betydligt enklare för dem att fatta.

Enligt polisen i Malmö verkar det som att gränserna för vad som är ok beteende, även kriminella emellan, har förflyttats de senaste tio åren. Det som tidigare var näst intill otänkbart (att döda en annan människa) har nu blivit accepterat.

Denna totala brist på moral och empati är som tur är begränsat utspridd, och Malmös invånare visar nu att de som inte accepterar detta förakt för människoliv är betydligt fler är de som inte har några problem med att gå över lik (flera tusen demonstrerade på Gustaf Adolfs torg i går kväll).

Händelser som de som ägt rum den senaste tiden brukar alltid  starta en debatt om tillgången till vapen i det svenska samhället, så även dessa. En stor skillnad mot tidigare debatter är att den här gången så har faktiskt de flesta som deltar i den lyckats fokusera på det som faktiskt är problemet. Det vill säga illegala vapen.

Malmö, och Skåne i övrigt, verkar svämma över av illegala vapen. Trots det bryr sig tullen mer om att leta efter alkohol än efter vapen. En prioritering som i ljuset av det senaste tidens händelser helt klart kan ifrågasättas. Dessutom är det inom det juridiska systemet inte särskilt belastande att inneha illegala vapen, något som aktuella domar visar.

Merparten av alla brott som begås med hjälp av vapen i Sverige begås med illegala vapen. Att det är där som insatserna bär inriktas torde därför vara självklart. Att öka kontrollen vid landets gränser samt öka straffen för innehav och användning av illegala vapen borde vara en bra början.

Att inskränka tillgången eller hanterandet av i övrigt licenspliktiga vapen är dock inte önskvärt. Dels för att Sveriges lagar och regler på området redan är strikta, och dels för att det inte är där problemen ligger.

Förhoppningsvis kan debatten även framgent hålla sig till rätt frågeställning. Det vill säga att försvåra för kriminella, inte för vanligt folk.

Nyheter: SVT, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SyD, Exp, Exp, Exp, AB, KvP, SMP, SR, SR.

Politiserade domstolar

När svenskar diskuterar andra länders rättsväsende är graden av politisering ofta ett kärt ämne att klaga på. När det gäller till exempel USA klagar man på politisk utnämning av domare och när det gäller till exempel Etiopien klagar man på den totala sammanblandningen av politik och rättsapparat (exemplen är inte varandras motsvarigheter, jag vet).

När det kommer till vårt eget system, med politisk utnämning av nämndemän, anses dock problemen allt som oftast vara ringa. Systemet framhålls emellanåt till och med som en garant för folklig förankring och som ett hinder mot ett allt för långt gånget tjänstemannavälde.

Men varför skulle politisk utnämnda nämndemän vara ett mindre problem än politiskt utnämnda domare? Varför ska våra politiska partier tillse att våra svenska domstolar har folklig representation?

De har i allt väsentligt förtroende av väljarna, absolut. Men vill man verkligen riskera den typ av politisering av domslut som systemet ändå öppnar upp för? Jag är inte så säker på det. Särskilt som det går emot idén om ett folkligt förankrat nämndemannasystem.

Så vad göra i stället? Som jag ser det finns det två huvudsakliga valmöjligheter. Ett större inslag av opolitiska ämbetsmän, eller ett större inslag av verkligt folklig förankring, förslagsvis genom någon form av jurysystem.

Gemene man har i allmänhet ett stort förtroende för experter, något som skulle kunna tala för ett större inslag av opolitiska ämbetsmän. Jag tror dessutom att den förment folkliga acceptansen för nuvarande system främst bottnar i att tämligen få faktiskt känner till hur nämndemän utses. Visste de det tror jag att de som vill dömas av opolitiska ämbetsmän är fler än de som vill dömas av politiska nämndemän.

Men om vi ponerar att det finns ett egenvärde i en folklig förankring och ett "jury of peers"-tänkande, borde det inte finnas bättre sätt att gå till väga än via våra politiska partier?

Självklart gör det det. I USA kan man helt enkelt bli kallad till jurytjänstgöring. Kanske inte ett optimalt system men det gör i alla fall att den folkliga förankringen är stor (om nu det är ett egenvärde vill säga).

Om man i stället vill kombinera den folkliga förankringen kanske man kan utforma ett system där frivilliga personer åtar sig att återkommande sitta som nämndemän. Fördelen med det är att ett visst mått av juridiskt kunnande då skulle kunna byggas upp. Ansvaret för utbildning samt gallring borde då ligga hos tingsrätterna, och inte hos våra politiska partier.

Vad som kommer att hända återstår dock att se. Justitieministern har skickat ut ett antal frågor till partiorganisationerna och sannolikheten för att de ska vilja göra några omvälvande förändringar torde vara små. Vi kommer nog därför få leva med nuvarande politiserade nämndemannasystem under rätt lång tid framöver.

Nyheter: SVT, SVT, SVT, KK, KK, DN, DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, EK, Exp.

Bloggar: Persson, Svensson, Motpol.

36 blev 30 blir 20

Jag läser i tidningarna, tyvärr inte med någon större förvåning, att Mattias Flink får sitt fängelsestraff sänkt med sex år.

Och eftersom svensk lagstiftning ser ut som den gör så betyder det att de 30 år som straffet formellt ska bestå av, raskt omvandlas till till 20.

Vilket betyder att Flink, om inget oförutsett händer, blir en fri man år 2014. Mattias Flinks fängelsestraff kommer således bli 20 år för sju mord. Ca tre år per mord.

Att någon kan tycka att det känns rimligt är för mig obegripligt. I mina ögon är det enda rimliga i Flinks fall att låta honom sitta på ett tidsobestämt livstidsstraff.

Svensk lagstiftning borde även ändras så att det straff som döms ut också är det straff som ska avtjänas.

Nyheter: Exp, Exp, Exp, DN, SvD, SR, SR, SR, AB, DD.

Bloggar: Mathias Sundin.

Rätten att göra sina barn arvslösa

Som bekant så pågår det en positioneringsstrid mellan de tre kandidaterna som aspirerar på posten som partiordförande i Centerpartiet. Annie Lööf verkar hittills vara favorit, tätt följd av it-minister Anna-Karin Hatt.

Den tredje kandidaten, som främst framstår som inslängd i kampen för könsbalansens skull, gör emellertid sitt bästa för att synas.

Här om dagen skrev därför Anders W Jonsson på DN-debatt, precis som man ska göra om man vill synas (vi kan nog räkna med att ett gäng vänsterpartister med partiledarambitioner snart kommer att dyka upp på samma sida).

Det vore synd att säga att Anders presenterade en revolutionerande politik. En punkt i artikeln är jag trots det förvånad över att det inte har blivit mer prat om.

Anders W Jonsson vill nämligen avskaffa laglotten vid arv. Eller rättare sagt, införa möjligheten att göra sina barn arvslösa om man skulle vilja. Och jag håller nog spontant med Anders. I mina ögon handlar det om rätten att förvalta över sina egna medel, i liv såväl som i död.

(För den som inte känner till det så är dagens lagstiftning utformad så att barnet/barnen alltid har rätt till en laglott i händelse av att en förälder avlider. Något som gäller oavsett familjeband i övrigt).

Utgångspunkten i den svenska arvslagstiftningen ska självklart vara att barn och övrig familj ärver om inget annat sägs (precis så som är fallet i dag). Som enskild individ bör jag dock besitta rätten att själv avgöra vad som ska hända med mina eventuella tillgångar vid min död.

Jag har som barn, förutsatt att jag är myndig, ingen självklar dragningsrätt till mina föräldrars pengar så länge de är vid liv. Varför skulle jag helt plötsligt få det när de dör?

Som jag ser det så tar dagens lagstiftning ingen hänsyn till hur familjebanden, utöver blodsbanden, ser ut i övrigt. Att införa en rätt att via testamente fördela även sina barns arvslott borde inte vara så svårt, rent lagtekniskt alltså. Särskilt inte om man inte ändrar något i lagstiftningen i övrigt.

Jag tror även att en sådan förändring skulle kunna medföra positiva effekter på familjesammanhållning och familjegemenskap. I dagsläget, i familjer där det finns något av värde att ärva, så finns det egentligen inga skäl för barnen att hålla sig väl med sina föräldrar (och nu menar jag bara rent arvsmässigt, det finns massor av andra skäl att hålla sams i familjen), de kommer att ärva ändå.

Om arvet i stället blir villkorat av förälderns goda minne skapas utrymme för att arvingen faktiskt måste bry sig om familjen under förälderns levnad. Inte helt fel kanske?

Skånskan, Corren, Sydsvenskan.