I helgen skickade Feministiskt Initiativs nättidning Feministiskt Perspektiv ut ett braskande pressmeddelande. Rubriken var "Moderat stöd till Europas abortmotståndare" och riktade sig, vad det verkade som i alla fall, främst mot regeringen (som skulle skämmas gissar jag).
Carina Hägg och Cecilia Dalman Eek hängde på och den sistnämnda beklagade sig över att Sverige inte längre "talar med enad röst för kvinnors rätt".
Allt ovanstående fick mig ju så klart att undra vad det egentligen var Marietta de Pourbaix-Lundin (M) och Mikael Oscarsson (Kd) hade skrivit under på. Som tur var länkade Dalman Eek till motionen i fråga och med ens stod det helt klart att Feministiskt Perspektiv egentligen bara vill skapa uppmärksamhet. Kontentan av motion är nämligen följande:
In technologically advanced societies, people with genetic disabilities increasingly suffer from a new widespread prejudice: eugenic ideology which considers their very existence as a medical error. In some European countries, over 90% of fetuses diagnosed as Down syndrome are routinely eliminated before birth.
[...]
The Parliamentary Assembly should therefore analyse and discuss this subject and invite the member States of the Council of Europe to adopt measures in order to implement their commitment “that every human being has the inherent right to life and (...) to ensure its effective enjoyment by persons with disabilities on an equal basis with others”, as required, inter alia, by the Convention on the Rights of Persons with Disabilities.
Motionärerna försöker alltså belysa det faktum att vissa länder i Europa (som till exempel Danmark) regelmässigt ser vissa tillstånd (som till exempel Downs Syndrom) som skäl nog för abort.
Den kvarvarande frågan blir därför vad Feministiskt Perspektiv egentligen har för skäl till att piska upp stämningen i en så känslig fråga?
Uppdatering kl 10.15
Det har visat sig att motionen som FI (och S) försöker piska upp stämningen kring drogs tillbaka innan behandlingen och att de således bemöter något som Europarådet aldrig hanterade. Den kvarvarande frågan om skälet blir därför än mer angelägen.
Visar inlägg med etikett downs syndrom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett downs syndrom. Visa alla inlägg
tisdag 9 oktober 2012
fredag 11 november 2011
Utsortering eller välvilja?
De senaste 100 åren har mänskligheten gjort enorma medicinska framsteg. Vi kan i dag, relativt enkelt, bota sjukdomar som för bara några decennier ofrånkomligen tog livet av folk.
Det förs dock sällan diskussioner kring huruvida all medicinsk utveckling verkligen är positiv, eller om tekniska framsteg alltid ska användas bara för att man kan. I alla fall upplever jag att den diskussionen sällan förs.
Jag har tidigare skrivit om användandet av NUPP-tester inom sjukvården. Dessa erbjuds regelmässigt till kvinnor över 35 år för att screena efter foster med Downs syndrom. I allt väsentligt för att erbjuda modern abort om det skulle visa sig att barnet faktiskt har Downs syndrom.
I Danmark har man tagit detta ännu längre i och med att man erbjuder alla kvinnor att göra ett NUPP-test. Detta sker dessutom med den högst uttalade planen att eliminera "risken" att barn föds med Downs syndrom.
Men även på det här området sker medicinska framsteg. Forskare har nu tagit fram en metod där det räcker med ett blodprov för att få fram samma information som ett NUPP-test ger. Möjligheten till en betydligt enklare screeningprocess är således precis runt hörnet.
Jag skulle emellertid vilja fråga om vi verkligen vill gå runt det hörnet? Jag är nämligen oroad över vilka konsekvenser det får inom sjukvården, för att inte tala om inom samhället.
Vill vi ha ett samhälle där vi aktivt letar efter vad som för tillfället anses vara olämpliga människor? Det är onekligen så att bara tanken på att göra det är att befinna sig på ett sluttande plan. Och historien visar oss dessutom att liknande tankar har en tendens att spåra ur.
Så även om medicinska framsteg har varit viktiga - och fortsätter att vara viktiga - för mänskligheten, skulle jag önska mig ett debattklimat där det faktiskt är möjligt att diskutera vilka framsteg vi faktiskt ska implicera. Att tekniken finns där är knappast skäl nog för att den ska användas i alla lägen. Vi måste också fråga oss vilka implikationer användningen eventuellt kan få i framtiden.
Inte sagt att det är enkelt. Men vill vi behålla vår mänsklighet, i bemärkelsen omtanke och humanism, måste frågorna ställas.
Dagen.
Det förs dock sällan diskussioner kring huruvida all medicinsk utveckling verkligen är positiv, eller om tekniska framsteg alltid ska användas bara för att man kan. I alla fall upplever jag att den diskussionen sällan förs.
Jag har tidigare skrivit om användandet av NUPP-tester inom sjukvården. Dessa erbjuds regelmässigt till kvinnor över 35 år för att screena efter foster med Downs syndrom. I allt väsentligt för att erbjuda modern abort om det skulle visa sig att barnet faktiskt har Downs syndrom.
I Danmark har man tagit detta ännu längre i och med att man erbjuder alla kvinnor att göra ett NUPP-test. Detta sker dessutom med den högst uttalade planen att eliminera "risken" att barn föds med Downs syndrom.
Men även på det här området sker medicinska framsteg. Forskare har nu tagit fram en metod där det räcker med ett blodprov för att få fram samma information som ett NUPP-test ger. Möjligheten till en betydligt enklare screeningprocess är således precis runt hörnet.
Jag skulle emellertid vilja fråga om vi verkligen vill gå runt det hörnet? Jag är nämligen oroad över vilka konsekvenser det får inom sjukvården, för att inte tala om inom samhället.
Vill vi ha ett samhälle där vi aktivt letar efter vad som för tillfället anses vara olämpliga människor? Det är onekligen så att bara tanken på att göra det är att befinna sig på ett sluttande plan. Och historien visar oss dessutom att liknande tankar har en tendens att spåra ur.
Så även om medicinska framsteg har varit viktiga - och fortsätter att vara viktiga - för mänskligheten, skulle jag önska mig ett debattklimat där det faktiskt är möjligt att diskutera vilka framsteg vi faktiskt ska implicera. Att tekniken finns där är knappast skäl nog för att den ska användas i alla lägen. Vi måste också fråga oss vilka implikationer användningen eventuellt kan få i framtiden.
Inte sagt att det är enkelt. Men vill vi behålla vår mänsklighet, i bemärkelsen omtanke och humanism, måste frågorna ställas.
Dagen.
måndag 21 mars 2011
World Downs Syndrome Day
Att det i dag är World Downds Syndrome Day verkar vara en väl förborgad hemlighet för den svenska pressen. Kanelbullar och diverse andra dagar skriver man gärna om men att uppmärksamma människor med Downs Syndrom är tydligen inte lika spännande. Tråkigt tycker jag.
Jag väljer dock att se det som ovetskap och inte ett medvetet val.
Läs även andra bloggares åsikter om downs syndrom.
Jag väljer dock att se det som ovetskap och inte ett medvetet val.
Läs även andra bloggares åsikter om downs syndrom.
tisdag 21 december 2010
Abortfrågan och Downs syndrom
I dag tänkte jag fortsätta på samma ämne som i går, det vill säga abort. Lika bra att ta tjuren vid hornen när man ändå håller på, eller hur?
I dag kommer det dock kopplas till Danmark och Downs Syndrom. Så inriktningen blir något annorlunda.
De frågor jag tänker ställa i dag kretsar kring vem avgör vem som har rätt att leva samt vem som avgör vad som är ett gott liv.
I Danmark har man sedan några år tillbaka en uttalad strategi som går ut på att minimera antalet barn födda med Downs syndrom. Genom Nupp-tester och fostervattensprov arbetar man målmedvetet med att sortera ut vissa barn redan på fosterstadiet.
Det här har lett till att det under 2008 endast föddes 21 barn med Downs syndrom i Danmark. Detta är dessutom någonting som man är uppenbart stolt över. Man talar till och med om succé.
I mina ögon är det här en mycket märklig syn på människor och mänskligt liv. Uppenbarligen måste man i Danmark anse att personer med Downs syndrom lever så miserabla och hemska liv att man måste göra dem "tjänsten" av att aldrig någonsin få födas.
Dessa danskar har uppenbarligen aldrig träffat Sofia Isaksson, eller Glada Hudikteatern... eller någon av de personer som bor på den gruppbostad där min mamma har arbetat sedan 1984.
Ja, de är absolut inte som merparten av oss andra. Men är deras liv verkligen så mycket mindre värda att de förtjänar att aborteras. Att det tas fram en strategi för att medvetet minska antalet?
Jag tycker (helt uppenbart) inte det.
Även i Sverige finns det ett samband mellan Nupp-test, fostervattensprov och antalet aborter av personer med Downs syndrom.
Men, för att återgå till mina frågor, vem är det som avgör vem som har rätt att leva... och vem avgör vad som är ett värdigt liv? Är det läkaren som säger att "det kommer bli så jobbigt för er", eller är det omgivningen som säger samma sak?
Och varför säger i så fall läkaren och omgivningen det? De flesta med barn med Downs syndrom som jag har kommit i kontakt med älskar sina barn över allting annat. Och varför skulle de inte göra det? Det är ju deras barn. Den extra kromosomen gör ingen skillnad.
Den stora frågan blir därför; tycker vi, som samhälle, att den här utvecklingen är önskvärd? Vilken blir i så fall nästa grupp som också ska sorteras bort?
Det är så lätt att hamna på ett sluttande plan, och där vill inte jag vara.
Dagen, Enim, AB.
Läs även andra bloggares åsikter om abort, politik, danmark, Nupp-test, fostervattensprov, downs syndrom.
I dag kommer det dock kopplas till Danmark och Downs Syndrom. Så inriktningen blir något annorlunda.
De frågor jag tänker ställa i dag kretsar kring vem avgör vem som har rätt att leva samt vem som avgör vad som är ett gott liv.
I Danmark har man sedan några år tillbaka en uttalad strategi som går ut på att minimera antalet barn födda med Downs syndrom. Genom Nupp-tester och fostervattensprov arbetar man målmedvetet med att sortera ut vissa barn redan på fosterstadiet.
Det här har lett till att det under 2008 endast föddes 21 barn med Downs syndrom i Danmark. Detta är dessutom någonting som man är uppenbart stolt över. Man talar till och med om succé.
I mina ögon är det här en mycket märklig syn på människor och mänskligt liv. Uppenbarligen måste man i Danmark anse att personer med Downs syndrom lever så miserabla och hemska liv att man måste göra dem "tjänsten" av att aldrig någonsin få födas.
Dessa danskar har uppenbarligen aldrig träffat Sofia Isaksson, eller Glada Hudikteatern... eller någon av de personer som bor på den gruppbostad där min mamma har arbetat sedan 1984.
Ja, de är absolut inte som merparten av oss andra. Men är deras liv verkligen så mycket mindre värda att de förtjänar att aborteras. Att det tas fram en strategi för att medvetet minska antalet?
Jag tycker (helt uppenbart) inte det.
Även i Sverige finns det ett samband mellan Nupp-test, fostervattensprov och antalet aborter av personer med Downs syndrom.
Men, för att återgå till mina frågor, vem är det som avgör vem som har rätt att leva... och vem avgör vad som är ett värdigt liv? Är det läkaren som säger att "det kommer bli så jobbigt för er", eller är det omgivningen som säger samma sak?
Och varför säger i så fall läkaren och omgivningen det? De flesta med barn med Downs syndrom som jag har kommit i kontakt med älskar sina barn över allting annat. Och varför skulle de inte göra det? Det är ju deras barn. Den extra kromosomen gör ingen skillnad.
Den stora frågan blir därför; tycker vi, som samhälle, att den här utvecklingen är önskvärd? Vilken blir i så fall nästa grupp som också ska sorteras bort?
Det är så lätt att hamna på ett sluttande plan, och där vill inte jag vara.
Dagen, Enim, AB.
Läs även andra bloggares åsikter om abort, politik, danmark, Nupp-test, fostervattensprov, downs syndrom.
onsdag 24 november 2010
Rasbiologi 2.0
Och så undrar folk varför jag är skeptisk till det allt mer utbredda användandet av Nupp-test och fostervattensprov.
DN rapporterar nämligen följande:
"Fler aborter på grund av kromosomfel".
Är det verkligen det vi ska använda våra tekniska och medicinska framsteg till?
AB, NB.
Läs även andra bloggares åsikter om Nupp-test, fostervattensprov, downs syndrom.
DN rapporterar nämligen följande:
"Fler aborter på grund av kromosomfel".
Är det verkligen det vi ska använda våra tekniska och medicinska framsteg till?
AB, NB.
Läs även andra bloggares åsikter om Nupp-test, fostervattensprov, downs syndrom.
onsdag 28 november 2007
Rasbiologi
För de allra flesta så är Rasbiologiska institutet i Uppsala en mörk del av den svenska historien, likaså tvångsstereliseringarna av romer och "sinnesslöa" (som inte tog slut förrän i mitten av 70-talet). Att man i dag ägnar sig åt avancerad fosterdiagnostik verkar dock inte ses som ett problem, vilket tas upp på dagens Brännpunkt.
Vad många inte heller verkar känna till är att det som en gång i tiden var Rasbiologisk institutet i sig aldrig har lagt ner, utan endast bytt inriktning. Där man tidigare mätte skallar och gjorde rasmässiga bedömningar, gör man i dag värderingar av vilka gener som kan tänkas vara önskvärda inom mänskligheten. Det är mer subtilt, det medger jag, men utgångspunkten är fortfarande den samma.
Är det verkligen rimligt att forska inom dessa områden är min stora fråga? Jag vet att det görs under förevändingen att det räddar liv, med det resulterar också i att liv aldrig får starta... och vad är egentligen värst? För liv kan man faktiskt aldrig rädda, det ända man kan göra är att i viss mån skjuta på döden. För vi ska faktiskt alla dö, vare sig vi vill det eller ej.
Vad man kan göra är emellertid att hjälpa människor till livet, och det sker inte genom fostervattensdiagostik och genforskning.
Vad många inte heller verkar känna till är att det som en gång i tiden var Rasbiologisk institutet i sig aldrig har lagt ner, utan endast bytt inriktning. Där man tidigare mätte skallar och gjorde rasmässiga bedömningar, gör man i dag värderingar av vilka gener som kan tänkas vara önskvärda inom mänskligheten. Det är mer subtilt, det medger jag, men utgångspunkten är fortfarande den samma.
Är det verkligen rimligt att forska inom dessa områden är min stora fråga? Jag vet att det görs under förevändingen att det räddar liv, med det resulterar också i att liv aldrig får starta... och vad är egentligen värst? För liv kan man faktiskt aldrig rädda, det ända man kan göra är att i viss mån skjuta på döden. För vi ska faktiskt alla dö, vare sig vi vill det eller ej.
Vad man kan göra är emellertid att hjälpa människor till livet, och det sker inte genom fostervattensdiagostik och genforskning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)