Borgerlig opinionsbildning i konsensusmiljö

I torsdags kväll hade jag förmånen att få ta del av några väldigt intressanta och intelligenta människors tankar och funderar om den svenska borgerlighetens roll. Det fick mig att återigen tänka på den konsensuskultur som vi lever med i Sverige, men också på rollen som opinionsbildare inom den här kulturen.

Den pessimistiskt lagde skulle lätt kunna få för sig att opinionsbildning för att förändra människors åsikter egentligen är meningslöst. De flesta har de åsikter de har och de håller fast vid dem oavsett motargument. I det fallet skulle opinionsbildning mer handla om att få dem som hyser samma åsikter som en själv att inse att de inte är ensamma. På så sätt skulle opinionsbildningen kunna leda till att något fler vågar stå för det de redan tycker, snarare än att omvända några som tidigare tyckte någonting annat.

Ovanstående analys av hur opinionsbildning fungerar är jag i viss utsträckning böjd att hålla med om. Det är svårt att övertyga andra. Undersökningar visar dessutom att människor tenderar att läsa sådant som de redan håller med om (och därmed förstärker de egna åsikterna) och undviker sådant som går emot ens egna övertygelser.

Det gör att tröskeln för att faktiskt övertyga någon, eller vinna över dem till ens egen sida, är oroväckande hög.

Tittar man på svenskt 1900-tal kan man emellertid se att det faktiskt är möjligt att förändra både tankesätt, värderingar och beteenden. Efter 1945 såg bland annat herrarna Tingsten och Hedenius att allting till höger om dem sågs som suspekt och till och med nazianstruket, nästan oaktat vad som sades. Allt tal om nation svartmålades och kulturkonservatismen blev nästan över en natt per definition reaktion. I den allmänna debattens ögon alltså.

I mitten av 60-talet fick dock Tingsten och Hedenius smaka på sin egen medicin i och med den vänstervåg som välde in över svensk kultur och politik. Helt plötsligt satt inte längre de på tolkningsföreträde eller formuleringsprivilegium längre. Det hade flyttat till andra personer.

I slutet av 70-talet var det dags för skifte igen. Den här gången tillbaka åt höger på den politiska skalan. Sverige fick borgerlig regering för första gången på länge och marknadsekonomi gick helt plötsligt att diskutera igen.

Sedan dess går svängningarna snabbare och snabbare men det som jag vill säga med exposén över Sveriges politiska utveckling (en exposé jag för övrigt lånat av Svante Nordin) är att opinionsbildning faktiskt lönar sig. Till slut.

Ihärdigt arbete och konstruktiv dialog kan till slut leda fram till att konsensus faktiskt förändras. Något som man därmed bör ha som mål. I alla fall i det här landet. Eftersom vi lever i en politisk och kulturell miljö som eftersträvar konsensus, och det endast verkar kunna finnas en åsikt i taget så bör borgerlig opinionsbildning sträva mot att förändra den konsensus som för närvarande är gällande (om den inte redan är borgerlig vill säga).

Så även om det vid första anblick kan tyckas vara en omöjlig uppgift så visar oss historien ändå att åsikter och idéer kan förändras på samhällelig nivå. Det handlar bara om att få tillräckligt många med sig för att pendeln ska tippa över.

Och eftersom jag tror att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt delar borgerliga värderingar om arbete och redlighet, ansvar, moral och sparande så handlar det för oss som borgerliga opinionsbildare att sätta ord på det som människor redan tänker. På så sätt kommer fler våga, och klara av, att stå för sina åsikter öppet. På så sätt skapar vi ett mer borgerligt samhälle.

Ett borgerligt arkiv

Svensk Tidskrift har med anledning av sitt hundraårsjubileum gjort ett enormt arbete med att digitalisera 100 år av borgerlig idédabatt. Det är nästan så att man inte vet var man ska börja. Hur som helst så kan det inte beskrivas som något annat än en välgärning av stora mått.

Det är bara att gå in och börja leta bland alla texter av Bagge, Hjärne, Söderblom med flera. Mycket nöje!

Till arkivet!

Borgerlig idédebatt, då och nu

I går kom brevbäraren med ett litet bokpaket, bland annat innehållande Timbros debattbok Borgerlig framtid. I den har 15 personer fått tycka till och skriva om sina tankar angående borgerlighetens utmaningar och eventuella prövningar.

Innan jag läser den har jag dock tänkt att jag ska läsa Och sedan? Den nya borgerliga idédebatten. Den kom ut 2003 och hade Per Dahl som redaktör. Upplägget var dock detsamma som i Timbros antologi. Med den skillnaden att alla som bidrog till Och sedan? var verksamma vid eller hade anknytning till svenska ledarredaktioner.

Vid en första anblick får jag intrycket att det inte skiljer så mycket åt mellan anslaget i de båda böckerna. Utgångspunkterna för de olika författarna verkar vara ungefär samma då som nu (behovet av en borgerlig berättelse etc.).

Det återstår således att se om något revulotionerande har hänt med den borgerliga idédebatten på de åtta år som förflutit mellan böckerna. Den enda konstanten är i alla fall Fredrik Haage, han är den enda personen som medverkar i båda.

Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, idédebatt, konservatism, politik, timbro.

Post postindividualismen

I dagens DN efterfrågar ledarskribenten Erik Helmerson en borgerlighet som tar debatten om vad som ska rymmas inom ett postindividualistiskt samhälle. I Storbritannien finns en inriktning inom Labour som kallas "blue Labour" (ungefärligt jämförbart med den amerikanska motsvarigheten "blue dogs"), främst företrädd av Maurice Glasman.

De förespråkar en generell välfärdsstat men konstaterar att den hittills inte alltid varit utformad för att ta tillvara människors drivkrafter. De fokuserar även tydligare på nationen, familjen och religionen även vad Labour i övrigt gör.

Helmerson skriver:

Men även den svenska borgerligheten kan göra klokt i att lyssna på Glasman och hans kolleger. Den till synes eviga ekonomiska krisen kan leda till en längtan efter postindividualism, efter något som ersätter en alltför stark tro på att marknaden löser alla problem.

En stat som på bästa sätt hjälper människor att hjälpa sig själva är inte nödvändigtvis en socialistisk stat.

Ett misstag Helmerson gör är dock att tro att det är gemene man som längtar efter "postindividualismen". De flesta svenskar, oavsett politisk schattering, är inte de extrema individualister som politiska tänkare eller ekonomer tror.

För de allra flesta är det en självklarhet att de befinner sig i ett sammanhang (familj, arbetsplats, organisationstillhörighet, församling etc).

Att inte hysa tilltro till att vare sig marknad eller det offentliga ska lösa alla problem är således inte ett problem, men har framför allt inte särskilt mycket med individualism som sådan att göra. Det är snarare en insikt om att människor, i den mån de får möjlighet till det, är fullt kapabla att lösa sina egna problem.

Frågan som bör ställas i debatten blir därför vad som kan göras för att stärka de sammanhang som människor befinner sig i? Och den debatten ska borgerligheten självklart delta i.

Socialdemokratins svar verkar för närvarande vara att det offentliga ska lösa alla eventuella problem som kan uppstå i människors liv. De hyser liten tilltro till både individer och gemenskaper.

För borgerligheten är det oftast precis tvärtom. Det offentliga ses som ett komplement till det som människor inte klarar av att hantera själva, och den hjälp som ges ska helst fungerar som en studsmatta (snarare än ett skyddsnät som ju är något som fångar upp men inte lyfter tillbaka).

Så det är verkligen inte så att en stat som hjälper människor på bästa sätt är en socialistisk stat (som Helmerson mycket riktigt skriver), snarare tvärt om.

Historien har visat att socialistisk stater och deras offentliga system har blivit för omhändertagande. De har kramat ur människor deras initiativförmåga och hellre stängt in dem i generella välfärdslösningar utan hänsyn till individ.

En borgerlig stat hyser tilltro till människor och utformar system på ett sådant sätt att de sporrar och lyfter. Men framför allt ser en sådant stat till att människor ges möjlighet att i sina egna sammanhang lösa eventuella problem som uppstår under livets gång.

Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, socialdemokraterna, socialförsäkringar, välfärd.

Offentliga institutioner skapar inte civilkurage

Hur skapas civilkurage och tillit mellan människor? Vänsterns svar på frågan är oftast; genom höga skatter, generella välfärdssystem och offentligt administrerad solidaritet. Att det inte funkar något vidare torde dock vara uppenbart för de flesta.

Anonyma system leder till anonyma människor. Och anonyma människor behöver inte ta ansvar för sina medmänniskor. I stället förväntar man sig att någon annan ska göra det åt en (den så kallade nånannanismen).

Går det då att motverka nånannanismen? Ja, åtminstone delvis. Dock inte primärt genom politisk vilja. Eller ja, inte genom den typ av politiska vilja som vänstern brukar förespråka. I stället bör man göra som DN föreslår i dag:

Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors.

Ett sådant samhälle skapas inte genom att man skapar fler offentliga institutioner eller bygger ut redan befintliga. Det skapas genom att man låter människor ta ett större ansvar för sig själva, och därmed även för sina medmänniskor.

Solidaritet och medmänsklighet kan inte administreras fram. Den måste vi skapa tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om civilsamhället, familj, idédebatt, konservatism, politik, samlevnad, trygghet, välfärd.

Borgerligheten får inte bli mätt

Under den partiella medieskugga jag befann mig i under Sverigemötet så lyckades jag missa att Thomas Idergard, Markus Uvell och Lars Tobisson via DN-debatt efterfrågade en bredare borgerlig idédebatt.

Jag håller så klart med. Jag har trots allt deltagit i den själv (här, här, här och här bland annat). Eller rättare sagt; jag deltar i den hela tiden via den här bloggen. Tycker jag själv i alla fall.

Borgerligheten får absolut inte bli mätt, vilket både DN och SvD varnar för i dag. Vi måste fortsätta agera gentemot det som vi anser vara otillräckligt eller icke önskvärt. Samtidigt som vi tydligt pläderar för vad vi vill se i stället, alternativt vill bevara.

Med anledning av första maj skrev jag om hur socialdemokraternas långa maktinnehav konstant kombinerats med en förmåga att kontinuerligt stå i opposition. Mot sig själva och mot omvärden. Alliansen - och Moderaterna - måste lära sig att göra samma sak.

Men, det krävs även att en bredare borgerlighet deltar i debatten. Det är därför viktigt att Timbro ger sig in i leken på allvar med sin Idékommission, men det behövs mer. Borgerliga ledasidor, SNB, Captus, alla måste bli bättre på att utmana och komma med nya idéer.

Så klart vore det även önskvärt med någon form av konservativ tankesmedja men så länge det inte finns så får vi som är konservativa delta i det offentliga samtalet på annat sätt.

Vad vill vi, vart vill vi, hur ska det går till? Det här är frågor som den samlade borgerligheten bör diskutera. Inte nödvändigtvis för att vara överens. Men åtminstone för att ha ett hum om hur den borgerliga politiken bör se ut framöver.

KB, SyD, S, GP, B.

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, Borgerligheten, socialdemokraterna, politik, idédebatt, debatt, länkar.

Dagens länkar (från Konservativa tankar)

Är ett boktips.

Timbro har just släppt Zetterberg - texter i urval, av Hans L Zetterberg.

En idéhistorisk välgärning skulle jag säga.

Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, länkar, bloggar, konservatism, idédebatt, politik.

Publicerad på Newsmill

Mitt inlägg om konservatism från här om dagen har nu även publicerats på Newsmill. För den som vill läsa det en gång till.

Läs även andra bloggares åsikter om idédebatt, konservatism, politik.

Längtan efter att bara få vara

Med anledning av att Johan Lundberg skrivit på Newsmill om nykonservatismen bland unga så har jag skrivit ett lite längre inlägg, som inlaga i debatten. Jag övervägde att skicka in den till Newsmill jag också men jag orkade helt enkelt inte. Så ni får hålla till godo här.


Längtan efter att bara få vara

Måste konservatism alltid åtföljas och framhävas genom akademisk ekvilibrism, eller kan konservatism bara få vara en vilja och längtan efter att acceptera att vissa saker är som de är och att de också kan få vara det?

Allt som oftast i konservativa sammanhang står det akademiska i fokus. Vem som tyckte si och vem som tyckte så överskuggar det mänskliga levernet här och nu. Trots att man säger sig utgå från individen och det lilla sammanhanget (familjen, församlingen eller föreningen) antar debatten lätt metakaraktär och svävar över allt som kan räknas in bland livets mer omedelbara frågor.

Vem är jag och varför är jag här frågar sig de flesta människor. Att svaren oftast inte behöver vara mer komplicerade än ”jag är jag” och ”jag är här för mina nära och kära” föresvävar sällan den akademiska högern (eller vänstern heller för den delen). Det leder tyvärr till att man allt som oftast för en debatt som en icke-akademiskt skolad individ inte är särskilt intresserad av att delta i. Eller över huvud taget lyssna på.

Så hur ska vi som anser oss vara konservativa göra för att få gehör för våra frågor bland bredare folklager än bland redan intresserade och insatta? Kan vi fortsätta på det akademiska spåret eller ska vi försöka oss på att bredda anslaget? Vågar vi det?

Jag tror att det finns många som skriver under på att familjen är det viktigaste man har här i livet, att samhället ska underlätta och uppmuntra till familjebilding, att traditioner och moral är viktigt och att staten inte ska lägga sig i hur man väljer att leva sitt liv. Kanske tycker man till och med att det är rimligt att Sverige har ett starkt försvar, att det finns poliser på gatorna och att människor själva ska få bestämma vad de vill lägger sina surt förvärvade slantar på.

Om mitt antagande stämmer, vilket jag så klart tror att det gör, så finns det en stor potential för konservativa idéer och därmed även för konservativa politiker. Tricket torde vara att inte krångla till det så förbannat. Göran Hägglund var något på spåren när han myntade uttrycket ”verklighetens folk” (eller var det kanske hans talskrivare Fredrik Haage som var något på spåren?). Gemene man torde nämligen vara tämligen ointresserad av akademiska spetsfundigheter och döda tänkare. Man vill leva sitt liv och man vill göra det på sitt sätt, utan pekpinnar uppifrån.

Vänstermänniskor och (social)liberaler gör emellertid sitt bästa för att försöka styra människors livsval, ibland genom lagstiftning och ibland genom skuldbeläggande av vad de anser våra dåliga livsval. Att låta människor själva få bestämma bör därför vara det främsta konservativa anslaget.

Historien visar oss nämligen att de flesta faktiskt vill leva tillsammans med en annan individ, man vill bilda familj och man vill föra sina traditioner vidare till nästa generation. Och vad kan vara mer konservativt (eller radikalt) än att göra just det i dagens samhälle?

Den moral och det patos som jag anser att ett samhälle bör föras fram av – baserad på västerländsk kristen tradition, rättssäkerhet och likhet inför lagen – torde vara samma moral och patos som de flesta svenskar bekänner sig till, oavsett om de ser sig som kristna eller inte, eller om de ser sig som socialister eller som konservativa. Vi kommer således inte hamna i kaos och anarki om vi låter människor bestämma över sina egna liv. Våra uppbygga traditioner kring livets institutioner är allt för starka för det.

Att socialister och diverse liberaler kommer bli försträckta över de val som vissa människor gör är däremot deras problem och det står även dem fritt att utforma sina liv efter eget huvud. Och det är här som skillnaden mellan de politiska lägren ska visa sig. Vem som vill reglera och lägga till ”rätta”, och vem som vill låta människor vara som de är.

Så för att återkomma till där jag började. Det behöver kanske inte vara så svårt. Kanske är fler än vad vi tror konservativa innerst inne. För antagligen så tycker de flesta att de val som de har gjort är ganska bra – eftersom de har gjort dem – och kanske kan vi låta dem få tycka det? Man måste inte analysera bara för att man kan.

Kan det få vara konservatismens budskap?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, konservatism, idédebatt, politik.

På Timbro

Lyssnandes på Johnny Munkhammar som talar om meritokrati som bärande borgerlig idé.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Idédebatt: Civilsamhället

Här kommer del två i mina lilla följetong i den borgerliga idédebatten. I dag handlar det om civilsamhället.

Civilsamhället är i den bästa av världar det vi alla gör tillsammans, utan inblandning av staten. Idrottsföreningar, kyrkor, företag, familjer och andra frivilliga sammanslutningar av människor skapar civilsamhället.

I dessa gemenskaper skapas, människor emellan, omtanke och solidaritet på frivillig grund. Detta betyder att deltagarna faktiskt bryr sig om varandra på riktigt och därmed blir villiga att ställa upp för varandra.

Baksidan av det socialdemokratiska välfärdsbygget är nämligen dess anonymitet. Alla sägs ansvara för alla, men eftersom "någon annan" förväntas utföra själva arbetet så betyder det i själva verket att ingen egentligen bryr sig om något annat än de egna fördelar som man eventuellt har tillskansat sig.

Solidariteten i det generella välfärdssamhället är således grund. Eller bygger åtminstone på något helt annat än verklig omtanke för sin nästa.

I civilsamhället däremot bryr man sig för att man känner att det finns någon form av gemenskap med andra människor. En gemenskap som inte nödvändigtvis begränsas till den egna "gruppen" (vilket någon kanske tror).

Känner man sig säker i sig själv och i sin omtanke för andra så är det enklare att sträcka ut en hand även till dem man inte känner. Det bygger dock på att man har fått ta eget ansvar för sig själv och andra tidigare. Det vill säga motsatsen till hur det går till i det generella välfärdssamhället av socialdemokratisk modell.

Civilsamhället behöver således få växa på egen hand för att kunna bli starkt. Det kan dock även växa genom att motsatsen till civilsamhället - det vill säga politiken - ger den växtutrymme genom till exempel entreprenadavtal och upphandling av verksamheter.

Att införa/öka avdragsrätten på gåvor till organisationer kan också vara ett sätt att öka friheten för organisationerna i fråga.

Vill vi ha omhändertagande och medkännande medborgare bör vi således gör vad vi kan för att öka styrkan i det civila samhället. Riktigt solidaritet skapas när människor på riktigt känner sig ansvariga för sina medmänniskor. Den känslan kan aldrig en stat simulera, hur gärna den än vill.

Starka civilsamhällen skapar starka individer.

Kent Persson.

Läs även andra bloggares åsikter om idédebatt, konservatism, Borgerligheten, politik.

Idédebatt: Egenmakt

För en tid sedan blev jag citerad på svenskans ledarsida. Med anledning av PJ Anders Linders förfrågan om input till en borgerlig idédebatt skrev jag vad jag ansåg att en sådan borde fokusera på. Jag tänkte härmed försöka utveckla vad jag syftade på när jag skrev följande:

...egenmakten måste få öka i det svenska samhället, civilsamhällets roll måste få utrymme att växa sig större, det personliga ansvaret måste sättas i fokus och bildning och kunskap måste åter igen bli honnörsord.

I dag börjar jag med att fokusera på ökad egenmakt.

För att öka egenmakten på individ- och familjenivå står självklart skattefrågan i centrum. Genom att sänka skatten får fler möjlighet att själva välja vad de vill lägga sina pengar på. Detta kan så klart ske på olika sätt men det mest rimliga, och som flest märker av, är att sänka inkomstskatterna.

Med utökade ekonomiska ramar ökar valfriheten då man inte nödvändigtvis måste använda sig av det alternativ som det offentliga tillhandahåller, om man nu inte vill det vill säga. Kan man även höja egenavgifterna i det offentliga systemet samtidigt (vilket Magnus Andersson föreslog på SvD Brännpunkt för ett par dagar sedan) ökar dessutom egetansvaret då man genom ett sådant förfarande tar en större del av kostnaden för den service man utnyttjar.

Valfrihet genom till exempel pengsystem är också ett effektivt sätt att öka egenmakten. Det förutsätter dock att det offentliga tydligt anger vad som ingår i pengen ifråga. För att öka valfriheten (och därmed egenmakten) behöver vi därför diskutera vilka fler områden som lämpar sig för pengsystem.

Ett centralt område som berör det stor flertalet är socialförsäkringssystemet. Ett tydligt definierat pengsystem inom socialförsäkringen skulle leda till att människor själva får välja vem eller vilka som ska försäkra deras lekamen. Ingen lämnas utanför men alla får ett eget ansvar att tillse att de gör ett val som de är nöjda med.

På familjenivå kan frivillig sambeskattning för gifta par med barn vara en väg till att öka egenmakten. De stora ekonomiska skillnader som finns mellan subventionerad förskola och andra omsorgsformer bör i alla fall diskuteras i större utsträckning än vad de gör i dag.

Det finns så klart fler sätt att öka egenmakten på men det här var några sätt som jag skulle kunna tänka mig:

* Sänkta skatter
* Ökade egenavgifter
* Pengsystem på fler områden
* Sambeskattning (eller annan översyn av den ekonomiska kompensationen/subventioneringen av barnfamiljer)

Kent Persson, Expressen, Johan Ingerö.

Läs även andra bloggares åsikter om idédebatt, politik, skattetryck.

Borgerlig idéutveckling

Kent Persson är inte helt ute och cyklar när han i dag skriver:

Jag tror att byggandet av det svenska folkhemmet 2.0 ska utgå ifrån människors möjligheter att ta eget ansvar. De möjligheterna ska stärkas med ökad valfrihet och stärkt ekonomisk frihet. Det handlar om att återigen visa att frihetens värderingar är viktiga att genomföra i Sverige. Ska vi lyckas med det måste det dock bygga på att tryggheten ökar i Sverige. Oron är för många alltför stor. Politikens ansvar är att hålla ihop samhället och att just skapa trygghet. Jag är övertygad om att en berättelse om hur trygghetens ska ökas i vårt samhälle skulle gillas av många. Tryggheten är en av vår tids största utmaningar och den ska borgerligheten ge svaren på hur vårt samhälle kan utvecklas till ett tryggt samhälle som omfattar alla. Med tryggheten i fokus för idépolitiken tillsammans med frihetens idéer kan borgerligheten skapa en intressant och viktig debatt inför kommande val.

Jag är dock inte helt pigg på idén att använda termen Folkhemmet, även om jag förstår vad Kent menar när han skriver Folkhemmet 2.0. De negativa implikationer som finns i ordet, och den vurm som vissa inom Socialdemokratin och Sverigedemokraterna hyser för "folkhemmet" är dock inte något som jag nödvändigtvis vill sammanblandas med.

En ny (nygammal?) borgerlig berättelse bör nog försöka skapa sin egen terminologi. Folkhemmets främsta kännetecken var inte ekonomisk frihet och valfrihet, därför blir det olyckligt att använda sig av ett sådant ord när man ska formulera något som bygger på det ovan nämnda.

Så vad kallar vi berättelsen om ekonomisk frihet, eget ansvar och valfrihet? Varför inte det Borgerliga Sverige? eller kanske bara; Sverige? Enkelhet behöver inte vara av ondo.

Barran, JF, HT, SvD1, SvD2.

Läs även andra bloggares åsikter om Borgerligheten, politik, konservatism, idédebatt.