Barnens förvildning och sedernas förfall

I dag skulle man kunna sammanfatta Göran Hägglunds DN-debattartikel med nedanstående bild. Man kan i alla fall konstatera att valaffischen i fråga i stort fick rätt. Det gamla arbetarepartiet, Socialdemokraterna, har under lång tid gjort vad de kunnat för att skapa ett sekulariserat samhälle.

En av baksidorna med ett sådant samhälle är att dygder som "måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet" lätt hamnar i skymundan. Nu är visserligen inte Socialdemokraterna ensamma om att ha drivit på den här utvecklingen. Även liberaler har gladeligen deltagit.

Argumenten har ofta varit att det inte finns några eviga sanningar och att det bör står var och en fritt att själva skapa sina egna normsystem. Problemen med det ser vi i dag. Familjebanden har upplösts, vilket lett till barnens förvildning och därmed också till sedernas förfall.

Moral och etik skapas inte i ett vakuum. De är bärare av kunskap som vi är bärare av tillsammans. Förutsett att de traderas vidare till nästa generation vill säga. Om ingen bryr sig om att gemensamt föra dem vidare så kommer också fler och fler människor känna sig vilsna och rotlösa. Som Hägglund skriver:

Etiska grundvärden har en central betydelse för ett gott liv och ett tryggt, öppet och fritt samhälle. Om vi inte förmedlar de i grunden humanistiska värden om omsorg om våra medmänniskor som förvaltats i den kristna traditionen, raserar vi grunden för samhällsgemenskapen.

Kort sagt. Vi behöver krafter som för det västerländska kristna arvet framåt. Det är nämligen, i mina ögon, svårt att tänka sig en sund samhällsgemenskap utan dess grundvalar att stå på.

Som ett brev på posten

I går när jag kom hem låg det ett trevligt litet paket i brevlådan. Ska bli mycket spännande att läsa.


-
Posted using BlogPress from my iPhone

Republiken Kina fyller 100 år

I dagarna är det 100 år sedan den kinesiska revolution som banade väg för kejsardömets fall tog sin början. Som en effekt av revolutionen utropades i stället Republiken Kina. En nation som i dag är mest känd som Taiwan.

Det går att diskutera värdet av störta en Kejsare (det är inget jag generellt uppmanar till), klart är dock att Republiken Kina har ett minst sagt spännande sekel bakom sig. Efter den kommunistiska revolutionen 1949 består republiken Kina endast av några mindre öar (där Taiwan är den största) utanför Folkrepubliken Kinas kust. De gör dock anspråk på fastlandet Kina också.

Folkrepubliken Kina anser dock i sin tur att Republiken Kina är en del av Folkrepubliken och erkänner inte Taiwan som självständig stat. Fram till 1971 representerades dock Kina av regeringen i Taiwan i FN och dess säkerhetsråd. Påtryckningarna från andra kommunistiska länder i världen blev dock för stor och FN bytte ut Republiken Kina mot Folkrepubliken Kina som representant.

Republiken Kina har under hela 1900-talet utvecklats mer eller mindre i takt med västvärlden. Man är en demokrati, till skillnad från Folkrepubliken, och man har hela tiden fört en ekonomiskt liberal politik och har under en längre tid varit en av Asiens tigerekonomier.

Det borde därför inte vara någon tvekan om om vems part man ska ta i frågan angående huruvida Taiwan är att betrakta som en självständig stat eller inte. Så precis som Fredrik Federley och Margareta Cederfeldt skriver i Svenskt Tidskrift den här veckan så kanske ett erkännande från världssamfundet vore en välkommen födelsedagspresent till en välförtjänt 100-åring?

SvT.

Förment journalistisk objektivitet

De senaste turerna kring Marcus Birro har varit många. I ett utslag av, oklart vad, konstaterade Birro att han kunde tänka sig att ta över som partiledare i KD. Något som resulterade i att han fick sparken från TV4. Motiveringen till Birros entledigande var att hans önskan om partiledarskap var oförenlig med TV4:s regler. Och det trots att Birro tog tillbaka kandidaturen. (Birro har nu i stället fått ett nytt jobb av Expressen).

Birro avsåg alltså inte längre, efter lite betänketid, att kandidera till posten som Göran Hägglunds efterträdare. Trots det ansåg inte TV4 att det var möjligt att ha Birro kvar som programledare i kanalen. Och det här leder in mig på det som jag tänkte skriva om, nämligen hur (delar av) media ser på objektivitet.

TV4 har Lena Sundström som anställd på kanalen. Hennes politiska hemvist verkar dock inte bekymra TV4 utan hon anses ändå kunna vara objektiv i sitt arbete. Samma sak gällde troligtvis för Gustav Fridolin när han var anställd som grävande journalist av TV4. Trots bakgrunden som språkrör för Grön Ungdom och riksdagsledamot för MP ansågs han ändå kunna behålla sin objektivitet.

Så vad är egentligen skillnaden mellan Birro och Sundström/Fridolin? Kan det vara så att det är de förhärskande åsikterna i medievärlden som gör sig påminda? Alla tycker ungefär likadant (det finns undersökningar som visar att journalister till övervägande röstar på något av de rödgröna partierna), därför uppfattas de egna åsikterna som de normala, som de objektiva.

När någon tycker annorlunda så frångår den personen det normala, det objektiva, och anses därmed inte längre kunna rapportera eller skriva objektivt om ett journalistiskt ämne.

Men, som Alice Teodorescu skriver i Barometern i dag:

I Sverige finns en naiv övertro på journalistisk opartiskhet. Det finns en tro på att de som skriver i tidningarna, de som sätter ihop de samhällsgranskande programmen eller de som leder debattprogrammen i radio och tv, är opartiska och objektiva. Som om dessa människor, ofta journalister, var annat än människor.

[...]

Det är ingen nyhet att många svenska journalister röstar rött; ändå funderar få över konsekvenserna. Därför vore det hederligare att medierna tillämpade mer transparens, istället för som i dag krysta fram en imaginär objektivitet. Att ha politiska åsikter är inte farligt, farligt blir det först när man låtsas att motsatsen gällde.

Så antingen slutar vi låtsas att journalister över lag är objektiva och lever med att de antagligen hyser åsikter om det mesta. Och accepterar att det inte är så farligt så länge det sker öppet.

Eller så tvingar vi alla journalister att aldrig engagera sig politiskt eller uttala sig om politik över huvudtaget.

Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

Paolo Roberto om feminism

Dagens tips, hämtat från Svenskans ledarblogg, är:

Paolo Roberto om feminism. Rakt, ärligt och nog vad många tänker.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=CEZ7uta14nw[/youtube]

Schyman känner sig utanför

Gudrun Schyman verkar inte dela mina tankar om vad som kännetecknar en representativ demokrati. I stället för att väljarna i allmänna val röstar på de personer som de tror bäst representerar de egna åsikterna vill Gudrun Schyman att alla ska ha tillgång till Sveriges Riksdag.

Eller ja. Hon verkar själv inse att det skulle bli ohanterligt om alla Sveriges medborgare kunde lägga egna förslag till Riksdagen. Hon och Feminsitiskt Initiativ har därför valt att begränsa sitt förslag om ett nyinrättat "förslagsinstitut" till att endast omfatta "demokratiskt organiserad[er] organisation[er] med rikstäckande verksamhet".

En inskränkningen som nog får sägas göra Schymans förslag meningslöst. Med en sådan lösning kvarstår nämligen det "problem" hon säger sig vilja lösa; det vill säga att alla inte tilltalas av partipolitik utan väljer att kanalisera sitt engagemang på annat sätt. Det finns ju nämligen ingenting som säger att alla väljer att organisera sig i en demokratiskt organiserad organisation med rikstäckande verksamhet bara för att man inte går med i ett politisk parti.

(Schyman erkänner dock att partiet Feministiskt Initiativ talar i egen sak i frågan och det måste ju ändå sägas vara storsint.)

Bättre vore då att ha ett politiskt system där det är så pass kort sträcka mellan väljarna och de folkvalda (plus att de folkvalda är kända av väljarna) att väljarna känner att de faktiskt kan höra av sig till Riksdagen med sina förslag och idéer.

Sveriges Riksdag har nog med det administrativa arbete som den allmänna motionsperioden genererar. Den behöver inte ytterligare sten på den bördan.

(Är det föresten någon som vet vilka som lämnar in FI:s motioner i Riksdagen? Eller är det bara hittepå i stil med deras skuggriksdag?)

Maktstrid inom KD

Just nu pågår det en öppen strid om ledarskapet i Kristdemokraterna. Efter en del tisslande och tasslande så har Mats Odell öppet aviserat att han utmanar Göran Hägglund. Positionerandet kommer således att öka ju närmare vi kommer Kristdemokraternas stämma (eller vad det nu heter inom KD) som jag tror hålls någon gång i februari eller så.

Frågan har varit uppe tidigare men då har Odell sagt att han endast ställer upp som kandidat till partiledarposten om Hägglund avgår frivilligt. Kanske fick fredagens Brännpunktartikel Odell på andra tankar i och med att stödet för hans kandidatur tycks ha ökat. Jag har svårt att se varför han annars skulle ha ändrat sig.

Motståndet mot Hägglund är dock inte så kompakt som Odellförespråkarna tror, något som dagens Brännpunktartikel visar. En stor mängd, mer eller mindre tunga namn inom KD, ställer sig på Hägglunds sida. Och ser man till de rundringningar som media gjort till partiets länsförbund så ställer sig merparten av dem som bestämt sig bakom Hägglund.

Så det kommer nog bli svårt för den evangelikala falangen av partiet att byta ut Hägglund. Och ärligt talat så har jag svårt att förstå varför de så infernaliskt gärna vill göra det. Göran Hägglund är i mina ögon en tillgång som KD inte har råd att förlora. (Jag vet att det finns en annan del av KD som driver linjen mot Hägglund tillsammans med de evangelikala men eftersom de sistnämnda är betydligt mer framträdande så väljer jag att fokusera på dem. I övrigt hänvisar jag till Ulf Bjerelds analys av läget inom KD).

Hägglund är uppskattad som person långt utanför sitt eget parti, och även om den politiska fingertoppskänslan inte alltid fungerar så gör att KD är ett alternativ för personer som under andra omständigheter aldrig skulle rösta på KD.

Jag, precis som många andra, tror att KD skulle tjäna på att vara mer konsekventa i sina försök att attrahera konservativa allmänborgerliga väljare. Man försöker ibland men det blir tyvärr bara halvhjärtat. Och kanske är det så att den evangelikala falangen misstolkar sina väljarframgångar (flera personer kryssade sig in i riksdagen, förbi de förstanamn som partiet utsett) för att vara den folkliga konservatism som väljarna efterfrågar?

I ett litet parti krävs det dock långt färre engagerade väljare för att kandidater ska röra på sig på listorna än vad det gör i ett stort parti. Framgångarna för till exempel Roland Utbult och Tuve Skånberg ska därför främst ses som ett utslag av att partiet fick få procent av väljarnas totala andel och att möjligheten att kryssa in personer längre ner på listorna därmed ökade.

De som attraheras av kandidater som Skånberg röstar nämligen redan på KD. Om partiet vill stanna kvar i riksdagen behövs emellertid fler väljare. Och den stora merparten av de svenska väljarna, trots att åsikterna kanske överensstämmer i stort, vill inte rösta på vad man uppfattar som väldigt religiösa människor. Det finns således en diskrepans mellan vad man ser som attraktivt inom gruppen och vad som uppfattas som attraktivt av väljarna.

Jag är helt övertygad om att Hägglund, om han bara lyssnade lite mer på Fredrik Haage, skulle kunna skapa ett parti som attraherad både Tuve Skånbergs väljare samt mer konservativt inriktade allmänborgerliga väljare. Det kräver dock att Hägglund får lite lugn och ro i sitt eget parti.

När Odell väl har förlorat omröstningen på stämman så kanske den arbetsron kan få infinna sig för Hägglund?

(Och just ja. Höll nästan på att glömma att även Marcus Birro annonserat sin vilja att ta över efter Hägglund. Nej. Jag tror inte att han har någon chans, han heller).

Nyheter: Exp, Exp, SvD, SvD, DN, DN, D, D, GP, SR, SVT, Exp, Exp, AB, B, D, D, SvD.

Bloggar: Andersson, Pettersson, Antonsson, Lundbäck, Bjereld, Troberg.

Statssubventionerad familjepolitik

Familjepolitiken har de senaste årtiondena nedlusats av direktiv. Och det politiska motståndet mot föräldrars makt över sin vardag och sina barn ser dessvärre ut att hårdna allt mer.

Det skriver Göran Hägglund på SvD Brännpunkt i dag. En verklighetsbeskrivningen som borde vara svår att argumentera emot.

Åsikterna kring värdet av direktiv och pekpinnar går dock isär. Att lagstiftningen ser ut som den gör är dock ett tydligt tecken på att förespråkarna av en regelstyrd familjepolitik har haft företräde.

Avskaffandet av sambeskattningen, subvention av förskola och maxtaxa till densamma har lett till att de flesta föräldrar inte tycker sig se några andra valmöjligheter än att sätta sina barn i förskola när föräldrapenningen tar slut.

En utveckling som har varit helt medveten, från främst socialdemokrater, men även från mer socialliberala politiker. Argumenten för förändringarna har främst handlat om att de är avsedda att göra kvinnor mindre beroende av sina män genom att öka förvärvsfrekvensen i gruppen (barnperspektivet har sällan eller aldrig hörts).

Att förvärvsarbetet bland kvinnor med små barn inte ökat sedan 1980, trots att fler barn än någonsin går i förskolan, hörs dock sällan i debatten.

I stället höjs allt som oftast röster för fler regleringar och fler pekpinnar. Bevekelsegrunderna skiftar men de kan vara allt från jämställdhet till arbetslinje.

Att som Göran Hägglund gör i dag, det vill säga att prata om familjernas rätt att själva bestämma hur de vill utforma sin vardag, hörs tyvärr allt för sällan. Det ska bli spännande att se vad KD:s interna arbetsgrupp för familjepolitiken kommer fram till så småningom.

Nyheter: Exp, D, SvD.

Bloggar: Andersson, Olsson.

Kinapuffen igen

I förra veckan skrev jag ett inlägg om Fazers beslut att ändra på förpackningen till det omtyckta godiset Kinapuffar. Anledningen till ändringen var att den stiliserade kines som prydde påsen helt plötsligt ansågs kränkande.

Men se, det tycker visst inte svenska folket.

Någon som är förvånad?

SVT, SVT.

En mindre men bättre Riksdag

William Petzälls val att hoppa av Sverigedemokraterna för att bli politiskt vilde i riksdagen har öppnat upp en diskussion om riksdagsledamöternas position och roll.

Det står helt klart att partierna inte gillar när personer byter sida eller blir vildar men faktum är att våra riksdagsledamöter sitter på personliga mandat. Partierna har därför inga formella befogenheter att nyttja mot en person som väljer att hoppa av efter att ha blivit invald på deras lista.

Personen kommer troligtvis inte få stå på någon lista eller företräda partiet i några andra sammanhang igen, men det är en annan femma. Riksdagsuppdraget är personligt. Det är bara att förhålla sig till.

Eftersom riksdagens arbete och roll efter antagandet av vår nuvarande grundlag blivit reducerat till att endast fungera som transportkompani är det dock vanligt att folk tror att riksdagsledamöter styrs av partierna.

Förhållandet är dock det omvända. Eller ja, det borde vara det i alla fall. Idealt sett. Men eftersom personvalsinslaget kommer att öka från och med nästa val kanske det kan vara en förändring på gång.

Vi behöver nämligen mer aktiva ledamöter i Sveriges riksdag. Ledamöter som känner att de har något annat än bara partiets stöd (vilket är fallet med merparten av alla nuvarande riksdagsledamöter).

Missförstå mig dock inte. Det ska vara svårt att bli riksdagsledamot. Svårt därför att man faktiskt måste skaffa sig ett förtroende hos de som eventuellt vill rösta på en. Jag är nämligen övertygad om att den representativa demokratin ska handla om just representation.

I en demokrati röstar väljarna på den person som de anser bäst kan företräda deras åsikter i en parlamentarisk församling. Det kräver att väljarna känner till vem man är och vad man står för.

Det kräver också att riksdagsledamöterna inte är för många. Som det är i dag är de 349 stycken varav de allra flesta lever en ganska anonym tillvaro, särskilt i de stora partierna.

Att kapa bort åtminstone 100 stycken skulle göra varje plats mer viktig och därmed mer värd att kämpa för. Rätt kombinerat, helst med ett borttagande av personalsvalsspärrarna, skulle en mindre riksdag verkligen kunna vitalisera den svenska demokratin.

Frågan är om partierna någonsin kommer att gå med på så stora förändringar? Jag tror dock inte att de behöver vara rädda för vad som eventuellt skulle komma att hända.

I USA fungerar partier mer som kampanjorganisationer än som partier i vår mening. Och det fungerar alldeles utmärkt där och har fungerat alldeles utmärkt här i Sverige också en gång i tiden.

En mindre, men "friare" riksdag skulle därför, tror jag, leda till att församlingen i fråga befolkades av än mer dugliga och förtjänstfulla personer än vad som kanske är fallet i alla lägen i dag.

Vore inte det spännande så säg?

Nyheter: Exp, DN, DN, Exp.

Bloggar: Beelzebjörn.

Jobb eller inget jobb

Om valet står mellan inget jobb och ett jobb med en något lägre lön än genomsnittet så väljer de allra flesta jobbet framför arbetslöshet.

Och en arbetsgivare som väljer mellan två potentiella kandidater väljer troligtvis den med mest arbetslivserfarenhet, förutsatt att lönerna för båda kandidaterna är samma.

Ovanstående exempel är två exempel på varför ungdomsarbetslösheten är högre i Sverige än i andra jämförbara länder. Arbetsmarknaden är, mycket tack vare fackföreningsrörelsens arbete de senaste 40 åren, uppdelad i ett a-lag som redan är inne på arbetsmarknaden och ett b-lag som står utanför.

Den senare kategorin består i stor utsträckning av ungdomar och invandrare som aldrig kommer in eftersom de inte kan konkurrera mot erfarenhet. Expressens ledarsida skriver:

När arbetsgivarna inte får någon "rabatt" genom att anställa den som är oerfaren och oprövad i stället för den som är meriterad och har bevisat sitt värde, blir den oerfarna naturligtvis mindre attraktiv; han har inga som helst konkurrensfördelar. Dessutom tenderar lågkvalificerade jobb att försvinna när lönetrappan är platt; barnskötare ersätts av förskollärare, sjukvårdsbiträden av undersköterskor. Summa summarum: trösklarna in på arbetsmarknaden, för de oerfarna och på svensk arbetsmarknad oprövade, blir höga som murar.

I dagens Sverige utför civilekonomer arbetsuppgifter som tidigare utfördes av gymnasieekonomer. Gymnasieingenjörer existerar knappt längre och den solidariska lönepolitiken har tvingat industrier på landsbygden i konkurs.

Så vad göra? Eftersom jag inte önskar någon en statlig lönepolitik så måste en förändring komma genom kollektivavtal och förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund.

Det handlar således, för oss som vill se en förändring, om att argumentera för en mer flexibel arbetsmarknad där personer utan erfarenhet får en möjlighet att konkurrera med något annat är redan befintlig kunskap.

Dessutom argumentera för det på ett sådant sätt att LO-förbunden tar intryck. Just nu jobbar dock åtminstone några av dem med en satsning för att pressa upp lägstalönerna för alla, inklusive nyanställda ungdomar.

Och så undrar de varför ungdomsarbetslösheten är så hög.

Nyheter: Exp, SyD, SVT, SVT, SVT, DN, SvD, SvD.

Bloggar: Cwejman, Cwejman, Lundbäck.

Välfärdsekonomi och privata pengar

Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, torde vara en av våra mest flitiga debattörer när det kommer till frågan om den svenska välfärdens framtida finansiering. I dag skriver han på DN-debatt och budskapet är bekant:

För offentliga sektorn finns två vägar att gå: stora skattehöjningar eller att tydliggöra och förbereda ett större privat ansvar för delar av äldreomsorgen, även på finansieringssidan.

Magnusson fortsätter sedan med att konstatera att SKL i en rapport kommit fram till att Sveriges kommuner skulle behöva höja skatten med 13 kronor per hundralapp för att möta de kommande behoven. Något som skulle vara omöjligt i de allra flesta kommuner, till och med i Fagersta.

Men. SKL har faktiskt också, i en annan rapport, visat att kostnaderna i Sveriges kommuner och landsting sedan 1980 ökat mer än vad befolkningsökningen borde ha gett vid handen.

Det borde således finnas ett tredje alternativ att tillgå för landets kommunpolitiker, nämligen kostnadseffektiviseringar. Effektiviseringar i verksamheterna för att tillse att kostnadsökningarna inte fortsätter i samma takt som de gjort hittills.

Det kan handla om schemaläggning, upphandlingsfrågor och ekonomistyrning, men troligtvis handlar det om alltihop, samtidigt.

Under tiden som dessa effektiviseringar görs kan vi diskutera hur blandningen av offentliga och privata pengar ska se ut inom äldreomsorgen framöver. Jag håller nämligen med Magnusson om att blandningen behövs.

Vägen dit måste dock vara en öppen process där frågan om det offentliga åtagandet bör stå i centrum. I ett system med blandade pengar får det inte råda någon tvekan om vad det offentliga betalar och vad den enskilda individen själv får bekosta.

Att gemensamma pengar står för ett grundutbud och att var och en kompletterar med de tjänster de själva efterfrågar borde dock kunna vinna brett gehör i samhället.

Alla är inte stöpta i samma form och vi efterfrågar inte samma saker. Att själv få välja vad man lägger sina pengar på borde därför ses som en självklarhet.

Bloggar: Andersson.

Kampen hårdnar inom GOP

Kampen inom det Republikanska partiet i USA hårdar. Det är bara månader kvar tills partiet ska välja vem som ska ställas mot Obama i nästa års presidentval och som det ser ut nu så kommer valet stå mellan Rick Perry och Mitt Romney.

Det verkar dock som att det fortfarande finns rum för jokrar i leken i och med att Herman Cain vann ett provval i Florida i helgen. Om det kommer räcka enda fram återstår dock att se. Perry och Romney torde vara de mest kända kandidaterna och det talar helt klart för deras kandidaturer.

Jag börjar så smått drömma om att kanske åka över till USA under valet nästa år. Det vore oerhört spännande att få ta del av en sådan process på plats. Och kanske till och med hjälpa till någonstans. I ett presidentval är det ju betydligt enklare att välja var man i så fall skulle hjälpa till.

I valet mellan Republikaner och Demokrater är nämligen valet självklart. Trots att jag är monarkist.

Nedan kan ni se hela senaste presidentkandidatsdebatten. Läs gärna Amerikanska Nyhetsanalysers analys av densamma.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=XitvtG-654Y&sns=em[/youtube]

Exp.

Tradition och Fason lägger ner

Samlingsbloggen och e-magasinet Tradition och Fason lägger ner!

På treårsdagen efter lanseringen väljer nu Dag Elfström och Jacob E:son Söderbaum att stänga igen butiken. Man förstår att bloggen har tagit mycket tid och kraft genom åren och jag har full förståelse för att de kanske inte orkar längre.

Enligt egen uppgift har ca 1150 inlägg publicerats på de här tre åren (varav jag bidragit med en). Jag förutsätter därför att sidan kommer ligger kvar som ett arkiv över verksamheten under överskådlig framtid.

T&F har varit Sveriges största konservativa blogg under den här tiden och det vore tragiskt om alla bidrag till den konservativa idédebatten försvann bara för att sidan inte uppdateras längre.

Jag förutsätter att skribenterna från T&F kommer fortsätta att delta i det offentliga samtalet även framgent. Den konservativa opinionsbildningen i Sverige förlorar dock en viktig röst i och med att T&F försvinner.

Tack för de här åren!

Ett borgerligt arkiv

Svensk Tidskrift har med anledning av sitt hundraårsjubileum gjort ett enormt arbete med att digitalisera 100 år av borgerlig idédabatt. Det är nästan så att man inte vet var man ska börja. Hur som helst så kan det inte beskrivas som något annat än en välgärning av stora mått.

Det är bara att gå in och börja leta bland alla texter av Bagge, Hjärne, Söderblom med flera. Mycket nöje!

Till arkivet!

Kvotering enligt vilken kvot?

Igår gjorde Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten ett något märkligt utspel. Enligt Arkelsten är äganderätten inte längre absolut utan börsbolagen kommer snart ha, om de inte förändrar sin styrelserepresentation på "frivillig" väg, lagkrav på sig att göra det.

Den här åsikten stod hon inte för så sent som för ett år sedan så jag hoppas innerligt att det är någon form av testballong som har skickats upp. För att känna av stämningen inför partistämman som äger rum i slutet av oktober, eller nåt.

Det är hur som helst glädjande att se att Jessica Rosencrantz med flera håller ställningarna (på SvD Brännpunkt). Det är min fasta övertygelse att Arkelstens linje är i minoritet inom Moderaterna och att Jessicas linje skulle vinna en eventuell omröstning på en partistämma.

Låt oss hoppas att jag har rätt.

Nyheter: SvD, SvD, SvD, AS, VA, HD, Sk, DI.

Bloggar: Genusnytt, Antonsson, Axess.

Svensk Tidskrift - En pigg hundraåring

Just kommen från Svensk Tidskrifts 100-årsjubileum sitter jag nu på tåget på väg hem. Ett 80-tal personer hade tagit sig till Stockholms stadshus denna regniga och gråmulna kväll. Och det med rätta om ni frågar mig.

Svenskt Tidskrift är en pigg hundraåring som engagerar och berör. Varje fredag uppdateras hemsidan med intressanta och välskrivna alster från både namnkunnig och okänd borgerlighet. Tidskriften är ett måste för alla som är intresserade av den borgerliga debatten av i dag.

Dagen till ära hade en bok (med riksdagsledamot Mats Johansson som redaktör) tryckts upp med hjälp av Timbro. Jag gissar att boken, som är en antologi, kommer kunna beställas via Timbro.

Vi som var där fick dock var sitt exemplar.

Tintin, Kinapuffar och Nogger Black

Jag har innerligt svårt för anakronismer. Särskilt när människor av i dag anlägger sitt eget perspektiv på historiska skeende och händelser.

Rättegången mot Tintin är ett aktuellt exempel på när människor i sin iver att lägga livet och historien till rätta drar till storms mot en företeelse, som kanske sa något om sin egen samtid men som i dagsläget inte är något annat än underhållning. Som dessutom läses med stor behållning av miljontals barn (och vuxna) världen över.

I fallet med Tintin är det i stället vår samtid som visar sin fula baksida genom viljan att se sig själv som ett offer. Så till den milda grad att man vill förbjuda en serietidning.

Ett annat aktuellt exempel står att läsa om i länkarna här under. Det är konfektyrföretaget Fazer som har beslutat att man ska byta utseende på emballaget till godiset Kinapuffar. Detta efter en krönika av journalisten Patrik Lundberg.

Patrik anser att den stiliserade asiaten på förpackning till Kinapuffar bara är en del av den vardagsrasism som asiater i Sverige tvingas utstå. Och jag ifrågasätter inte Patriks upplevelse av det hela. Den är garanterat äkta och genuin. Frågan är bara i vilket utsträckning som samhället, och privata företag, ska ta hänsyn till Patriks subjektiva upplevelse.

Den hela påminner i stor utsträckning om när Centrum mot rasism försökte tvinga GB att byta namn på glassen Nogger Black eftersom man ansåg den vara rasistisk och kränkande. I det fallet tog dock ingen (eller åtminstone väldigt få) CMR på allvar och det hela blev en kul historia att berätta om i efterhand.

I fallet med Kinapuffarna verkar dock den subjektiva bedömning hos en enskild individ vinna företräde, framför den stora massa av människor stor troligtvis inte bryr sig om hur förpackningen i fråga ser ut.

Det står så klart Fazer fritt att göra vad de vill med sina produkter. Farligt blir det inte förrän staten eller det offentliga börjar anpassa sig efter hur enskilda individer rent subjektivt upplever eller uppfattar sin vardag eller händelser i den.

Vänta... Var det någon som sa DO?

DN, SvD, SyD, SVT, AB, Exp.

Jämställd sifferexercis

Håkan Juholt och Carin Jämtin säger sig drömma om ett jämställt samhälle där det inte spelar någon roll om man är man eller kvinna. Ett samhälle där alla spelar efter samma spelregler och där lagar inte gör skillnad på människor.

I det sammanhanget borde "könsblindhet" vara det finaste ord man kan tänka sig. Trots det används det som ett skällsord på dagens DN-debatt.

Regeringen anklagas för att inte göra tillräckligt för jämställdheten, eller rättare sagt för att motverka den. Kritiken mot vårdnadsbidraget är samma gamla vanliga. Kritiken mot regeringen är samma gamla vanliga.

Artikeln visar dock att man egentligen inte är särskilt intresserad av jämställdhet och lika förutsättningar. Allt man vill ha är statistik som gör att det ser ut som att samhället är jämställt.

Varför skulle man annars föreslå lagstiftning angående rätt till heltid? En sådan lagstiftning skulle nämligen, med stor sannolikhet, leda till att ett stort antal personer i kvinnodominerade yrken blir arbetslösa när deras deltider används för att fylla upp andras.

Och varför är man så avogt inställd till kvinnors företagande i vård- och omsorgsbranschen? Att män startar företag som bygger sjukhus eller tillhandahåller maskiner till dem är tydligen inget problem. Kvinnor som vill starta vårdföretag för att förbättra den svenska vården ska däremot motarbetas, eller åtminstone inte tillåtas göra vinst på sin verksamhet.

Så när Juholt och Jämtin säger sig vilja göra Sverige mer jämställt så är det främst på pappret eftersom man endast ser till siffror och utfall. Vad människor vill eller tycker spelar mindre roll. I kampen för det perfekta samhället är nämligen alla medel tillåtna. Och individualitet är mest till besvär.

Nyheter: Metro, DI, HD.

Bloggar: Böhlmark, Persson, Antonsson, Andersson.

Fem år med Alliansen

I dag kommenterar jag, på nyhetsplats här på Nyheter24, Alliansens fem första år vid makten. Det går bra att läsa här om man vill.

Straff eller frihet

Straff utdelas i Sverige för att straffa brottslingen men också för att skydda de övriga medborgarna. Om straffet i fråga innebär att man ändå får vistas ute i det öppna samhället så försvinner den ena delen och därmed delar av poängen med straffet.

Nu argumenterar jag inte emot dem som hävdar att kriminella lär sig av varandra när de sitter inlåsta. Det kan säkert stämma. Troligtvis är det dock minst lika vanligt att man inne på fängelserna ser avskräckande exempel på livsöden som man inte vill efterfölja.

Så är det verkligen rimligt att ersätta fängelsestraff med gps-kontroll? Jag anser inte det. Dels för att det svårligen kan räknas som en reprimand. Dels för att halva vitsen med straffet i fråga försvinner.

Brottslingen sitter som sagt inne, inte bara för sin skull, utan även för vår.

DN.

Att gå bakåt och ändå vinna

I dag är visst Ernst Hugos uttryck/utbrott än mer på sin plats. De danska socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 100 år men vinner ändå regeringsmakten tillsammans med tre koalitionspartners. Den förra statsministerns parti (Venstre) blev i sin tur största parti i Folketinget men förlorade ändå regeringsunderlaget. Tyvärr till stor del beroende på att Moderaternas systerparti Konservative Folkeparti gick kraftigt bakåt.

Att Dansk Folkeparti också gick bakåt känns emellertid mer positivt. Om deras minskade inflytande i dansk rikspolitik kommer förändra landets politik på invandringsområdet återstår dock att se. Helle Thorning-Schmidt har sagt att politiken på området ligger fast, så Sveriges kritik mot grannlandet i sydväst kommer med stor sannolikhet att bestå.

Den stora svårigheten för den kommande regeringskoalitionen kommer antagligen vara att hålls sams samt sträva åt samma håll. De två mer renodlade socialistiska partierna i koalitionen kommer säkert kunna komma överens. Radikale och Enhedslisten står dock relativt långt ifrån varandra och den senare har redan gått ut och varnat för den förras mittenpolitik.

Så Danmark riskerar att få en minst sagt turbulent inrikespolitik framöver. Om de nyfunna vännerna lyckas hålla ihop det återstår att se men jag tror inte att vi ska förvänta oss några stora politiska omvälvningar den närmsta tiden.

SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, AB, AB, SyD.

Bloggar: Böhlmark, Hökmark, Bildt, Persson.

Danskjävlar?

Eller vad var det Ernst-Hugo sa?

Valen i Norden duggar i alla fall tätt den här veckan och i dag är det Danmarks tur. Enligt opinionsmätningarna verkar Dansk Folkeparti vara på väg ut i kylan och Socialdemokraterna har seglat upp som storfavoriter. Vid dagens slut kan därför Danmark för första gången i historien ha en kvinnlig statsminister i form av Helle Thorning-Schmidt.

Jag hoppas så klart att det ska gå bra för de Konservative och för Venstre (som namnet till trots är ett borgerligt parti) i dag. Går det bra för dem kanske de kan få med sig Radikale venstre (socialliberaler) i en regeringsbildning och på så sätt bilda en hyfsat borgerlig majoritet. Radikale venstre flörtar dock vilt åt båda håll så de är svårt att säga vad de helst vill.

I kväll vet vi dock hur det blir.

Nytt för i år i det danska valet är att vallokalsundersökningar kommer att presenteras redan under dagen, innan vallokalerna stänger. Ett fenomen som jag inte vet om jag uppskattar. Det skulle kunna leda till både medgångs- och motgångsröstande under eftermiddagen (vilket så klart kan vara positivt om man får medgångsröstare) med det känns inte som helt rent spel.

Det är något visst med att inte veta hur någon annan röstar. Om den mekanismen sätts ur spel riskerar vi att få en valdag där möjligheten till manipulation ökar. Och det är en utveckling som inte jag vill ha i alla fall.

Nyheter: DN, DN, Exp, Exp, AB, AB, SvD, SVT, B.

Bloggar: Bildt.

Vikten av sammanhang

Det verkar som att de flesta människor drömmer om att leva i ett sammanhang. Att känna att de hör hemma någonstans och att de hör samman med andra individer.

Det här sammanhanget kan vara olika omfattande för olika personer, från familj upp internationella organisationer. Att skapa ett sammanhang helt på egen hand verkar dock svårt. Det behövs/krävs interaktion.

För många blir landet där de vuxit upp ett naturligt sammanhang att förhålla sig till. Gemensamma lagar och traditioner skapar osynliga band mellan människor och det räcker ofta att titta på hur människor från samma land agerar om de stöter på varandra utomlands.

Ens hemmahörighet behöver dock inte med nödvändighet vara statisk. Särskilt inte över generationer. Det som är hemma för mig kanske är borta för mina föräldrar. För de flesta är det emellertid fullt möjligt att byta sammanhang under livets gång.

Och om rotlösheten är det som erbjuds i stället för sammanhang så vet åtminstone jag att det för mig skulle vara fullt möjligt att byta sammanhang. Flytta till ett annat land till exempel. Jag skulle med stor sannolikhet alltid se mig som svensk men tid och avstånd skulle troligen göra att den känslan minskade till förmån för något annat.

Att säga att sammanhang är oviktigt torde därför vara näst intill oförskämt. Dels gentemot dem som känner att de har en naturlig plats i (till exempel) Sverige med anledning av uppväxt och dels gentemot dem som försöker skapa sig ett nytt liv och ett nytt sammanhang här.

I sin krönika i DN i dag citerar Henrik Berggren Edward Said som ska ha sagt att "endast den som växt upp tryggt i sin egen kultur kan hylla rotlöshet som oproblematiskt ideal". Och det ligger nog mycket i det. Det är enkelt att hylla något som man endast känner som teoretisk ideal.

De flesta människor vill dock ha, och behöver ett sammanhang, för att känna sig trygga i sig själva. Att förneka det känns lite som att förneka den mänskliga naturen.

Axess.

Grattis Höyre!

Föresten. Jag höll ju nästan på att glömma... Grattis Höyre!

Gårdagens stora valframgång i Norge stod Höyre för. Totalt sett gick de fram nästan åtta procent och de innehar fortfarande styret i flertalet av Norges stora städer.

Mycket roligt valresultat! Nu hoppas vi att det går minst lika bra för borgerligheten i Danmark på torsdag.

Nyheter: DN, SvD, SvD, Exp, DI, GP, SVT.

Bloggar: Bildt, Erixon.

Är radikalfeminismen död?

I går skrev Roland Poirier Martinsson (RPM) en krönika i SvD som inte direkt mottogs med öppna armar av Twitter och delar av bloggosfären. RPM skrev bland annat:

"Idén att relationen mellan män och kvinnor bygger på maktkamp; att könen är lika med sociala konstruktioner; att olikheter mellan könen per definition är av ondo; att kvinnor i västerländska demokratier på ett väsentligt sätt tvingas till sämre liv; att politiken har en skyldighet att ändra vårt sätt att tänka – nå, ingen tror på det där längre. Under en period spred sig dessa föreställningar, men vem hör framstående politiker prata könsmaktsordning idag?"

Och i allt väsentligt så håller jag med om att det idag inte är lika många som pratar om feminism på det sätt som RPM tar upp ovan (jämfört med för 10 år sedan). Om det beror på att tankarna är på väg ut eller om de blivit så inkorporerade i all politik att vi inte lägger märke till dem längre låter jag dock vara osagt.

Jag tycker dock att RPM gjorde det lite lätt för sig då han drog all feminism över en kam. Alla feminister ställer nämligen inte upp på teorierna om könsmaktsordning etc. Det hade därför varit mer rimligt att hänvisa till radikalfeminismen, eller till feminismen så som det uttolkats av genusvetare och andra "akademiker". Jag förstår emellertid att bristen på utrymme i en krönika gör att man får förenkla sig något.

RPM:s förslag om en vitbok för feminismens kostnader torde dock rendera skrämmande siffror om det genomfördes. Jag är inte säker på att det är en bra idé men det är ändå lite *roligt* (skrämmande?) att tänka på hur många timmar som läggs ner på jämställdhetsplaner och genusutbildningar i vårt land. Bara för att politiken fallit för en kvasiakademisk postmarxistisk teori.

Och det var delvis det som debatten handlade om när RPM drabbade samman med Gudrun Schyman i TV4:s Nyhetsmorgon i morse. Schyman anklagade RPM för kunskapsbrist och fortsatte med att konstatera att (radikal)feminism och dess analyser inte är åsikter utan kunskap.

Varpå RPM konstaterade att Schyman pratar om sina åsikter på samma sätt som man pratade om marxism för 30-40 år sedan. Det vill säga som kunskap och vetenskap, fritt från åsikter och tolkningar.

Att så inte är fallet torde stå klart för de flesta som är bekanta med vetenskaplig metod, om det inte räcker med att förlita sig på historiens gång vill säga.

Och jag tror att vi kan göra det även i den här frågan. Historien kommer visa att Gudrun Schyman har fel och att människor mår bäst om de får styra över sina liv på egen hand. Utan pekpinnar, förmaningar och lagar från dem som anser att de lever på fel sätt.

Det betyder inte att man är mot jämställdhet. För som RPM sa i Nyhetsmorgon. "Jämställdhetsarbete är inte samma sak som feminism".

Bloggar: Engnell, Skyttedal.

Kommunalval i Norge

I dag går norrmännen till val i landets kommunalval. Ett val som i vanliga fall inte röner någon större uppmärksamhet i Sverige men som i efterspelet till terrordådet för lite mer än en månad sedan trots allt verkar intressant att rapportera om.

Norge, som till skillnad från Sverige har skilda valdagar för nationella och kommunala val (vilket hedrar dem), ska alltså välja nya kommunala företrädare i dag. Den Stoltenberg-effekt som man hade kunnat räkna med vid ett nationellt val torde därför bli något mindre nu.

Jag tror dock inte att det är orimligt att gissa att händelserna i Oslo och på Utöja kommer påverka opinionen i dag. Inget konstigt med det. Vad som återstår är i stället att se om händelserna får någon påverkan på politiken framöver.

Hittills verkar det som tur är inte det. Stoltenberg har på ett föredömligt sätt manat till lugn och eftertänksamhet i en tid då det är lätt hänt att opinionsbildare dras med i ett race om vem som kan kräva mest drakoniska åtgärder.

Faran i dag är dock en helt annan. Risken är nämligen att Breiviks dåd lägger en sådan sordin på stämningen i valet och i valkampanjerna att det blir svårt för väljarna att utskilja vad de olika partierna egentligen vill. Om det verkligen blir fallet återstår dock att se.

Klart är dock att det har varit en lugn och stillsam valrörelse. Något som kanske inte alls behöver vara någonting negativt. I kväll vet vi vad resultatet blev.

Nyheter: VK, SvD, DN, DN, SvD.

Sturmark förstår fortfarande inte skillnaden mellan stat och samhälle

Utan att gå in på den kritik som Annika Borg och Christer Sturmark för fram mot Svenska Kyrkan i allmänhet och ett antal namngivna personer i synnerhet så ska jag i stället göra det lätt för mig och återupprepa den kritik som jag tidigare har fört fram mot Humanisterna (på min gamla blogg).

På DN-debatt i dag står bland annat att läsa (vilket också är det som Christer Sturmark brukar framföra i olika sammanhang):

Humanisterna representerar en strävan mot ett sekulärt och kosmopolitiskt samhälle där alla människor ska respekteras på lika villkor oavsett sin livsåskådning. I ett sådant samhälle kompromissar man inte om mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer eller religiös lagstiftning. Religion är en del av samhället, men får inte styra till exempel lagstiftning, rättsskipning eller utbildningsväsende.

Längre ner i artikeln står det:

Så varför dra en gräns mellan dem som tror på en gudomlig existens och de som inte gör det? Den stora skiljelinjen går ju mellan dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.

Det framstår därför med all tydlighet att Sturmark fortfarande inte förstår skillnaden mellan en sekulär stat och ett sekulärt samhälle. Jag har tidigare skrivit:

Så vitt man kan förstå deras (Humanisternas) ståndpunkter så är det egentligen en sekulär stat de vill ha och efterfrågar. Och det har jag full förståelse för. En stat ska vara, om inte likgiltig, så åtminstone neutral i förhållande till sina medborgares trosuppfattningar.



Ett sekulärt samhälle å andra sidan förutsätter att vi inte längre har några människor som tillsammans kan utgöra ett samhälle. För så länge enskilda individer är religiösa och sluter sig samman i olika trossamfund, eller bara utövar sin tro hemma på kammaren, så kan inte samhället vara sekulärt.

Så att säga att striden står mellan dem som "förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat [...] och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion" är helt enkelt fel. Särskilt som den senare kategorin i princip inte existerar i Sverige (något jag också skrivit om tidigare).

Striden står mellan dem som förstår skillnaden på en sekulär stat och ett sekulärt samhälle.

Nyheter: Dagen.

Bloggar: Sturmark, Humanistbloggen, Lindenfors, Brännberg, Westberg.

Obamatörism

Det verkar som att Obama inte blev nöjd med det jättepaket som han lanserade för inte allt för länge sedan. Effekten av de 700 miljarder dollar uteblev så nu fläskar han på med över 400 miljarder dollar till.

Svenska Skanska jublar och hoppas att de ska få ta del av pengarna via infrastruktursatsningar. Frågan blir dock vad skattebetalarna ska säga när Obama nu ytterligare ökar den amerikanska statsskulden, från en redan rekordhög nivå dessutom.

Gissningsvis kommer de republikanska kandidaterna få mycket att debattera om framöver och Tea Partyrörelsen kommer få mängder av vatten på sin kvarn.

Det känns lite som att Obama börjar se slutet på sin tid som president och att han därför tar i med alla krafter han kan uppbringa. Om det får det amerikanska folket att se honom som handlingskraftig eller ansvarslös återstår att se. Jag vet vad jag anser.

Svensk media skyller det politiska läget i USA på republikanerna och Tea Partyaktivister. För mig framstår dock Obamas ekonomiska politik som allt annat än sansad. Och sannolikheten är stor att ganska många amerikaner hållet med mig.

Bara ett år kvar till valet nu.

Nyheter: HA, DI, DI, SvD, SvD, SvD, AB, Exp, SY, DN.

Välkommen HAX

Piratpartisten och frihetsfrontaren Henrik Alexandersson (HAX) har börjat blogga här på Nyheter24. Vi delar inte åsikter om allt men eftersom fokus för hans blogg här på sidan verkar vara Bryssel (och EU) så gissar jag att det kommer bli spännande att följa.

Gör det ni också.

Fack it

De fackförbund som varit mest framgångsrika de senaste åren är de som valt att fokusera på sina medlemmar samt vad de kan tänkas efterfråga med sitt medlemskap (t.ex. TCO).

De som har varit minst framgångsrika är de som i stället för sina medlemmar valt att fokusera på en partipolitisk kamp tillsammans med Socialdemokraterna (t.ex. LO-förbunden).

Trots det vill Ylva Thörn att Socialdemokraterna ska tillsätta en biträdande partisekreterare med ansvar för att knyta kontakter med akademikerförbunden. Några stycken av SACO:s medlemmar kritiserar dessutom den nya ordförandens fokus på bättre löner för de egna medlemmarna.

Med tanke på att SACO och TCO ganska tvärt avvisade Håkan Juholts inviter angående en översyn av pensionssystemet, samt att TCO gått bättre ju mer de distanserat sig från Socialdemokraterna, så är det inte svårt att tänka sig vilka fackförbund som kommer klara sig bäst i framtiden.

Knappast de som fokuserar på facklig-politiskt samverkan istället för på sina medlemmar.

Nyheter: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, TCO, SR.

Bloggar: Lundbäck, T&F, Hedin.

Hemkört, närkört och närodlat

Det går som bekant trender i allt, inklusive mat. Lantmännens senaste tv-reklam talar sitt tydliga språk. Den visar en kavalkad av olika populära maträtter, från hemknådade köttbullar, via päron med After Eight till mikromat.

DN har just nu en artikelserie om en av de senaste mattrenderna; närodlat. Begreppet och fenomenet närodlat får nog sägas ha, om inte helt så näst intill, utkonkurrerat den ekologiskt odlade maten som det senaste inom miljömedveten och hälsosam kosthållning.

Ett sundhetstecken kanske. Det finns inga belägg för att ekologiskt odlad mat skulle vara bättre än konventionellt odlad mat. Att det dessutom krävs mycket större ytor för att få fram samma mängd mat ligger även det på minussidan för den ekologiska maten.

Att tro att alla människor skulle kunna leva på närodlat torde dock vara en fåfäng dröm, i alla fall i våra storstadsområden. Vi är helt enkelt för många för att den närodlade maten ska räcka till. Så även om det är jättepositivt att enskilda lantbrukare kan hitta andra sätt att tjäna pengar så kommer vi även fortsatt att behöva det industriella jordbruket.

Ser vi till världen som helhet är dessutom ett mer effektivt och storskaligt jordbruk troligtvis ett måste för att mätta fler. I Afrika till exempel är knappast problemet för många storskaliga jordbruk, utan för få.

Storskaliga jordbruk gör det lättare att planera odlingen. Större utkomster från odlingen gör även att det finns mer mat/varor att förvara. Något som vore välkommet i Afrika där en dålig skörd ett år i värsta fall leder till svält och död.

Kombinerat med en fri handel (utan subventioner i något led) så skulle de länder som är bäst lämpade för att odla eller födda upp vissa produkter eller varor kunna göra det och sedan sälja det på en världsmarknad.

Att vi i Sverige köper varor från utlandet är således inget konstigt utan snarare ett måste eftersom vi inte kan producera allt vi behöver på egen hand.

Så köp gärna närodlat och närproducerat; men tro inte att det kommer konkurrera ut det traditionella storskaliga jordbruket. Det förra kommer på sin höjd att vara ett komplement till det senare.

P.S. För att inte snedvrida konkurrens eller premiera enskilda företag utifrån mattrender hoppas jag att kommuner inte tar jordbruksminister Eskil Erlandsson allt för hårt på orden om hårdare upphandlingsregler. D.S.

DN1, DN2, DN3, DN4.

Hemskolning - den svenska skolvärldens röda skynke

Skola och utbildning är som bekant infekterade frågor i svensk politik. Partierna på höger- respektive vänster sida står ganska långt ifrån varandra när det gäller synen på utformning och innehåll. Även lärarens roll och arbetsuppgifter är föremål för hetsig debatt.

Och trots att skolan kommunaliserades av Socialdemokraterna 1991, och därmed blev en kommunal angelägenhet om man bortser från utformningen av skolans styrdokument som även fortsatt är en nationell fråga, så beter sig rikspolitiker allt som oftast som om skolpolitik vore en statlig angelägenhet.

Det är därför Gustav Fridolin kan gå ut och hävda att det är statens fel att lärarlönerna är för låga. Fridolin har uppenbarligen inte förstått vad kommunalt självstyre och kommunalt ansvar innebär.

Nu ska regeringen i alla fall satsa 2,6 miljarder på en matematiksatsning i svenska skolor. Lovvärt på alla sätt om det inte vore för att Björklund också vill styra lärarnas sätt att undervisa. Missförstå mig inte, jag föredrar katederundervisning. Det är dock inte upp till Björklund hur svenska lärare utformar sina lektioner. Det bestämmer de själva i samråd med rektor och i viss mån med den lokala politiken.

Det här leder emellertid in mig på en annan fråga. Om jag som förälder är missnöjd med den/de skolor som finns i närheten, eller om jag av andra skäl inte anser att Sveriges skolor passar just mina barn, så finns det få - om ens några - möjligheter för mig att själv utbilda mitt barn i vårt hem.

Och det handlar inte bara om ekonomiska hinder trots att skattesystemet är utformat för att båda föräldrarna ska jobba i så stor utsträckning som möjligt (svenska familjer ses som enheter med ömsesidigt försörjningsansvar i bidragssystemen men inte skattemässigt). Det främsta hindret mot hemskolning i Sverige politik.

Tanken om enhetsskolan ligger djupt rotad i det svenska politikermedvetandet, även bland i övrigt liberala politiker. Min upplevelse är emellertid att liberala personer som kritiserar tanken om hemskolning gör det utifrån en rädsla för religiös fanatism. Man vill så att säga skydda barn från deras föräldrar.

I de länder där hemskolning finns och tillämpas kan dock inte föräldrar på helt eget bevåg lära sina barn vad som helst. Skollagen och läroplanen ska fortfarande följas och barnen genomför kontinuerligt prov för att kontrollera att de har lärt sig det de ska (precis som i den "vanliga" skolan alltså).

Men vad är det som säger att föräldrar inte skulle kunna ge sina barn en minst lika adekvat utbildning som den svenska skolan hade gett samma barn? Inte mycket om du frågar mig. Allt för få har dock fått försöka eftersom det i princip krävs svåra sjukdomar för att få rätt att hemskolas.

En reform som tillåter de föräldrar som vill, och har möjlighet, att utbilda sina egna barn vore således på sin plats. Jag har dock små förhoppningar för att en sådan kommer genomföras inom kort.

I väntan på det kan jag rekommendera den artikel som Mattias Svensson skrev om hemskolning i förra numret av Magasinet Neo (som tyvärr inte finns på nätet).

Nyheter: DN, SvD, FB, SMP, NT, SkD, SyD, AB, B, DN2, Exp.

Bloggar: Persson, Edholm, Alam.

Pension vs. arbete

Det svenska pensionssystemet är en snårskog som få förstår fullt ut, och som ännu färre kan förklara på ett bra sätt. Klart är dock att många har missförstått dess grundutformning, till stor del beroende på att företrädesvis socialdemokratiska politiker ofta far med osanning om dess uppbyggnad.

Så bara för att vi ska vara på det klara med hur det fungerar: pension är INTE uppskjuten lön.

Det svenska pensionssystemet bygger på att man under sin yrkesverksamma tid bygger upp en fiktiv skuld/krav till systemet, en skuld som baseras på hur mycket pengar man har tjänat under sitt liv.

När man sedan går i pension börjar pensionen att utbetalas och ens fiktiva skuld/krav ställs då i förhållande till hur mycket pengar som finns i systemet just nu (hur mycket Sveriges befolkning jobbar och tjänar) samt hur många som ska dela på de befintliga medlen.

Om pensionärerna blir fler men de arbetade timmarna i samhället färre så kommer det finnas färre kronor att betala ut i pensioner. Det viktigaste för det svenska pensionssystemet, krasst sätt, är således inte hur många pensionärer det bor i Sverige, utan hur mycket som de i yrkesverksam ålder genererar i pensionsavgifter.

(På varje lön betalar arbetsgivaren sociala avgifter. En del av dessa är en pensionsavgift.)

så att sänka skatten för pensionärer kan vara, och är någonting, positivt... rent generellt (det är alltid positivt med sänkt skatt för den enskilde). Men om man är intresserad av att pensionssystemet ska hålla över tid så är det bättre att öka drivkrafterna till arbete hos den yrkesverksamma delen av befolkningen.

Det är vi som jobbar nu som betalar för landets pensionärer. Vi betalar inte till vår egen pension. Den ska förhoppningsvis kommande generationer stå för. (Förutsatt att det offentliga systemet inte har avskaffats till förmån för privat sparande men det lär inte hända inom någon snar, eller ens överblickbar, framtid).

Nyheter: SvD, SyD, KK, DN, SvD2, GP, SyD2, DB, AB, Exp, DN2, SvD3, DN3, M.

Drömmen om Utopia och den perfekta människan

Sverige har under en lång tid styrts av partier och människor som drömt om en mer perfekt värld och en mer perfekt människa. För att uppnå de utopiska målen har man använt politik som medel och i backspegeln kan man konstatera att det är fullt möjligt att vrida ett samhälle i den riktning som man själv önskar.

På 20- och 30-talen i Sverige handlade drömmarna om den svenska "folkstammen" och i princip alla partier i Sveriges riksdag slöt upp bakom grundandet av Sveriges Rasbiologiska Institut. Drömmen om en genetiskt mer perfekt människa lever visserligen kvar men närs i dag främst av forskare på genetikavdelningar runt om i landet. Politikerna har i stället vänt sig åt andra håll.

I dag, för dem som ser det som önskvärt att lägga livet tillrätta, eller ännu värre; ser människors egna val som felaktiga och därmed som fullt legitima politiska mål, är ekonomi det främsta vapnet.

Det tog 40 år men i dag är det i princip uteslutet att inte sätta sina barn i förskolan när föräldrapenningen är slut. För de flesta finns det nämligen ingen ekonomisk möjlighet att låta den ena föräldern vara hemma längre om de vill det. Ekonomiska styrmedel och offentlig subvention av förskolan har skapat ett system av begränsad valfrihet. Helt medvetet dessutom.

För de som ser den politiska arenan som ett medel för att uppnå politiskt önskvärda mål finns det inget skynke som är så rött som jämställdhetsskynket. Inga politiska reformer är för stora för att uppnå *jämställdhet* i samhället. Kvotering, ekonomiska styrmedel, lagar och regler. Allt är tillåtet i kampen.

Vi mäter till och med hur lång tid gifta par ägnar sig åt olika typer av hushållsarbete för att kunna ta fram nya politiska verktyg om de gifta paren inte utför rätt typ av sysslor. Vilket de ju sällan gör (enligt dem som tycker att det är viktigt att mäta vill säga).

Därför finns det för dessa personer en outtömlig källa av politiska reformer som ska lägga saker och ting till rätta för alla oss som har delat upp livet på ett för dem icke önskvärt sätt.

Så nästa gång ni hör av politiker säga att det ska införas en bonus för att premiera önskvärt beteende, eller en skatt för att förhindra er att göra vissa val. Fråga er om det gör det för er skull, eller för sin egen utopiska dröms skull.

Nyheter: DN, DN2, DN3, AB, SCB:

Bloggar: Sommestad, Billing.

Euron och nationalstaten

I dag på ledarplats i DN använder Joschka Fischer den pågående oron i Eurosamarbetet som förevändning för att utöka de federala dragen i Europeiska Unionen. Att vissa länder i unionen inte har skött sin ekonomi blir av någon anledning ett argument för tätare ekonomiskt samarbete i Fischers huvud.

Jag skulle snarare säga tvärtom. Att det finns ekonomiska krav på de länder som deltar i den europeiska valutaunionen är visserligen inget problem. Problemet är att nästan inga länder lever upp till kraven. Grekland och Portugal gör det definitivt inte, men inte heller de stora länderna har gjort det hela tiden.

Att Tyskland skyller på Grekland blir således lätt ihåligt. Och jag tar det som en intäkt för att det är bättre att varje land ansvarar för sin egen ekonomi.

Jag var en av dem som röstade för Euron men jag är i dag innerligt glad att det fanns andra som röstade mot (och att de var fler). Om Sveriges ekonomi hade varit knuten till Euron i dag hade vi med stor säkerhet inte klarat den ekonomiska så bra som vi ändå har gjort. Kronan skapar en flexibilitet som går förlorad med Euron. En flexibilitet som är livsviktig för ett litet exportberoende land.

Det finns dock andra orsaker till att försöka mota allt tal om federalism i grind. EU är tänkt som, och bör också vara, ett överstatligt samarbete. Klart övergripande frågor som rörlighet, tullar och handelshinder kan vara aktuellt att diskutera med kring- och närliggande länder. Frågor som rör nationalstaten (lagar, skatter, sjukförsäkring etc) ska dock handhas av nationalstaten.

Tyvärr känns det ibland som att den tidigare så omhuldade subsidiaritetsprincipen (att frågor ska avgöras på så låg nivå som möjligt) har fått stryka på foten för byråkrater och politiker som i stället ser EU som ett medel att utöva makt och förflytta positioner för vad som är möjligt att reglera.

Så när Joschka Fischer säger att han vill ha tätare samarbete mellan EU:s nationsstater med avsikt att skapa en mer federal skapelse, ja då är det dags att dra öronen åt sig. Återgå hellre till det mer tydliga överstatliga samarbete som unionen en gång kännetecknades av.

Europas stater ska handla med varandra, vi ska komma överens i frågor där vi alla är berörda, men vi ska fortsätta att vara självständiga nationalstater. Annars riskerar vi att förlora vårt självbestämmande, i än större utsträckning än vad vi redan gjort.

Ett litet steg mot ett starkare civilsamhälle

Innan sommaren skrev jag på min gamla blogg att avdragsrätt på gåvor till ideella organisationer var på gång. Då gick förslaget ut på lagrådsremiss och det verkar som om det inte har inkommit någon större kritik. Regeringen har nämligen just aviserat att det verkligen blir av.

Ett litet steg mot ett starkare civilsamhälle om ni frågar mig.

Nyheter: DN, SVT, D, SvD.

Bloggar: Szyber, Persson, Holmström.

Vilken väg väljer Centerpartiet?

Jag skrev i förra veckan att det kändes som att Centerpartiet trevade sig fram genom att kasta ut ett antal förslag för att se vad som fungerade. Då handlade det bland annat om föräldraförsäkringen där partiets jämställdhetsgrupp kommit fram till ett förslag som med stor sannolikhet inte skulle uppskattas i de egna leden.

I och med att Centerpartiets valberedning nu slutligen valt att förespråka Annie Lööf som ny partiordförande så torde dock just det förslaget ryka. Annie har varit en av partiets tydligaste kvoteringsmotståndare och något ska väl en partiledare ha att säga till om.

I övrigt så tror jag inte att valet av Annie kommer leda till några stora politiska förändringar inom Centern. De kommer med stor sannolikhet att fortsätta på den inslagna linjen med fokus på näringsliv och miljöfrågor.

Så oaktat diverse socialdemokraters förfasning över valet av Annie så är Centern trots allt ett parti med medlemmar som också tycker till om politiken. Att göra några stora omställningar eller helt förändra Centerpartiet skulle därför vara, om inte omöjligt, så åtminstone väldigt tidskrävande.

Jag tror inte heller att Annie är särskilt intresserad av några stora förändringar. Annie, som kommer från Värnamo och har stort väljarstöd i Småland, är djupt förankrad i Centerrörelsen. Hon är väl införstådd med landsbygds- och småföretagarfrågor (som är djupt sammankopplade) och hennes förtroende i frågor som rör individuell frihet är stort.

Att gräsrötterna i Centerpartiet skulle få svårt att känna igen sitt parti med Annie vid rodret tror jag inte. Nu blir i stället den stora frågan vilken post hon vill ha i regeringen?

Nyheter: AB, SyD, SvD, SvD2, HD, FB, SVT, Exp, DN, D, Exp2, BT.

Bloggar: Tokmoderaten, Böhlmark, Hökmark, Erixon, Ring Broman.

Vilken väg väljer Vänsterpartiet?

Det var länge sedan man hörde något av de så kallade *förnyarna* inom Vänsterpartiet. Johan Lönnroth som ledde grupperingen i fråga rensades ut ur makttoppen inom partiet, tillsammans med flera andra som likt honom ville se ett moderniserat Vänsterparti.

Den ronden, inför valet 2006, vanns av Lars Ohly. När han nu har aviserat sin avgång så vädrar de kvarvarande förnyarna morgonluft. Staffan Norberg, vänsterpartistiskt kommunalråd i Södertälje, skriver i dag på DN-debatt att hans parti måste se bortom valet av ny partiledare och också staka ut en ny politisk inriktning.

Kontentan av artikeln är att organisationsfrågor och val av partiföreträdare inte får skymma det faktum att Vänsterpartiet har gått (historiskt sett) riktigt dåligt de senaste valen. Staffans förslag är därför att omformulera politiken inom ett antal centrala områden.

Och med tanke på de senaste årens kräftgång för partiet så kan jag tänka mig att förnyarna får det lättare att få med sig fotfolket på sina önskemål. Jag upplever dock inte att någon av de nu aktuella partiledarkandidaterna är särskilt intresserade av att byta politisk inriktning. Jonas Sjöstedt kanske, de övriga tre; knappast.

Men vore en förnyelse egentligen bra för Vänsterpartiet? Både ja och nej skulle jag säga. Ett mindre dogmatiskt Vänsterparti skulle troligtvis kunna locka till sig fler allmänvänsterväljare (något som Gudrun Schyman visade var möjligt). Faran är emellertid att ett sådant Vänsterparti riskerar att förlora sin särart och i stället glida ihop med Socialdemokraterna. Och det särskilt nu när Håkan Juholt drar (S) åt vänster.

Så vad göra? Kanske kan partiet hitta någon form av mellanväg som kombinerar Lars Ohlys drömparti med Staffan Norbergs. Vänsterpartiet känns dock som ett parti som bara kan hålla en tanke igång i taget. Debattaket är tämligen lågt och den som är partiledare sätter tonen för hela partiet. Valet av ny partiledare är därför av största vikt för vilken väg partiet ska ta.

Troligtvis kommer partiledarkandidaterna behöva svara på hur de ser på Staffan Norbergs artikel och dess innehål. Om den får något genomslag? Ja, det återstår att se.

Nyheter: AB.

Sex, kondomer och samlevnad

Att vara sexuellt aktiv innebär att man utsätter sig för risker. De mest uppenbara rör sexuellt överförbara sjukdomar som i förlängningen kan leda till sterilitet och därmed till ofrivillig barnlöshet. De mindre uppenbara riskerna med ett sexuellt utsvävande liv rör den personliga hälsan på en känslomässig och mental nivå.

Olika människor hanterar så klart sitt känsloliv på olika sätt men jag tycker mig i medierapporteringen (av främst ungdomars sexvanor) se tydliga tendenser på att alla inte mår bra av att försöka leva upp till bilden av vad man tror är ett förväntat sexuellt beteende.

Att ha sex med en annan person innebär att man delar något med den som man inte delar med så många andra individer under en livstid (om man inte är Gene Simmons vill säga). De känslor som för de allra flesta är inblandande under akten säger att det som händer är något speciellt.

Om man efter det trots allt bara går vidare till nästa sexuella äventyr och till nästa partner riskerar man att göra sex till en syssla som vilken som helst. Man riskerar även att ens känsloliv inte hänger med i svängarna.

För det går inte att komma ifrån att sex för de flesta är en monumental akt, av kärlek och ömhet, av närhet och tillgivenhet. Använder man sex endast som tillfällig behovstillfredsställelse är det lätt att man missar alla ovanstående positiva egenskaper av att dela allt med någon.

Så även om nyheterna i samband med undersökningar av ungdomars sexvanor främst handlar om att för få använder kondom (vilket tyvärr verkar stämma) så skulle jag i stället vilja uppmana alla - inte bara ungdomar - att tänka på hur och varför de har sex.

Det finns inget tvång i att vara först i klassen eller ha flest partners. Jag är i stället övertygad om att den som väljer sina partners väl, och dessutom väljer att hålla sex inom stabila parrelationer, både får ut mer av det samt slipper de negativa känslomässiga aspekterna av att rotlöst gå från partner till partner.

DN1, DN2, SvD.

Mijailovic, psykiskt sjuk eller dålig beslutsfattare?

Det har gått drygt åtta år sedan Mijailo Mijailovic letade upp Anna Lindh inne på NK i Stockholm och knivhögg henne så svårt att hon sedan dog. Dådet var tyvärr ett i raden av attentat som hade kunnat undvikas om Säpo hade varit mer intresserade av att bedöma hotbilder mot svenska politiker på ett realistiskt sätt.

Den bristen, kombinerat med svenska politikers vilja att vara som folk är mest, har lett till att Sverige har en av de högsta siffrorna för politiska mord per capita i västvärlden. Knappast något att vara stolt över.

Men det var inte säkerhetsaspekten av mordet på Anna Lindh som jag tänkte skriva om. Enligt tidningarna i dag har nämligen Mijailo Mijailovic för första gången talat med media om varför han gjorde som han gjorde. Han menar själv att han drevs av ett enormt politikerhat, grundat med utgångspunkt i sitt eget misslyckande liv.

Att han svamlade i rätten utan att uppge motiv erkänner han nu var ett spel för gallerierna för att bedömas som psykiatriskt sjuk. Något som tyvärr inte verkar vara ett helt ovanligt förfarande. Och utan att ha några belägg för det så känns det som att det är ett *vinnande* koncept i Sverige.

Vi vill så gärna tro gott om alla att människor som begår hemska dåd mot andra nästan alltid framställs som sjuka i media. Man letar efter förklaringsmodeller för att förstå och ursäkta. Så till den milda grad att det nästan känns som att mord och misshandel är att betrakta som sjukdomstillstånd. Eller åtminstone som sjukdomssymptom.

Fast det räcker att titta på människans historia för att konstatera att vi långt ifrån alltid är snälla mot varann. Det betyder inte att våld ska accepteras i samhället, men det borde leda till en insikt om att psykisk sjukdom inte kan förklara/bortförklara sånt vi inte tycker att vi kan förstå för stunden.

Jag har skrivit om det i andra sammanhang men det är tillämpligt även här. Även människor som begår brott, misshandlar eller till och med mördar är ansvariga för sina handlingar. Psykisk sjukdom kan säkert förklara vissa fall, men den stora merparten av allt som ser ut som vansinnesdåd torde snarare vara ett utfall av dåliga beslut.

Och dåliga beslut kan faktiskt vara straffbart.

Nyheter: SvD, Exp, AB, Exp2, SY, SVT, SvD2, Exp3, Exp4.

Bloggar: Tokmoderaten.

Vilken väg väljer Miljöpartiet?

Dagens stora nyheter består av att beskeden att Miljöpartiet tappar två av sina duktigaste och mest framgångsrika politiker. Mikaela Valtersson, som förlorade striden om den kvinnliga språkrörsposten, lämnar alla sina politiska uppdrag och Maria Wetterstrand lämnar sin riksdagsplats för att bli fri debattör i miljö- och klimatfrågor.

Vad som nu riskerar att hända för Miljöpartiet, om inget görs för att förhindra det, är att partiet kommer glida allt tydligare in på vänsterkanten i svensk politik. Valet av Gustav Fridolin var ett tydligt steg i den riktningen och Valtersson är väl medveten om vad som komma skall.

Det är således inte så konstigt att hennes sista budskap till sina partivänner är att de inte för låsa sig vid att endast fokusera på Socialdemokraterna som eventuell politisk partner. Ett miljöparti med en allt för vänsterinriktad profil skulle nämligen aldrig kunna bli det stora, blocköverskridande parti som de säger sig vilja vara.

Med Maria Wetterstrand hur leken förlorar dessutom Miljöpartiet ett uppenbart duktig, och för många väljare, tilltalande politiker. Hon är visserligen vänster i många frågor men har ändå ett pragmatiskt sätt, något som hennes samarbete med tidningen NEO skvallrar om.

Så. Vilken väg kommer Miljöpartiet att välja? Den pragmatiska, eller den vänsterinriktade?

Jag vet vilken jag tror att de måste välja. Jag är dock inte så säker på att Fridolin är lika sugen på den vägen. Fast när till och med Wetterstrand säger att partiet måste diskutera ett eventuellt samarbete med Moderaterna framöver så kanske det åtminstone finns andra i partiet som lyssnar.

Med Valtersson borta är det dock en person färre i toppskiktet som förespråkar den breda linjen.

Nyheter: SvD1, SvD2, AB, D, DN, Exp1, Exp2, MH.

Bloggar: Tokmoderaten.