Tingens ordning

En tanke som slagit mig upprepade gånger den senaste tiden är människors oförmåga att acceptera att vissa saker bara råkar vara på ett visst sätt. Jag är helt på det klara med att vi är kapabla att påverka det mesta omkring oss, dock inte allt. Och jag är övertygad om, att vi för vår egen mentala hälsas skull, måste lära oss att acceptera mycket av det som känns som motgångar och upplevs som orättvisor.

För som jag ser det, så är baksidan av att förvänta sig allt för mycket av tillvaron och sin omgivning, att man tror att allting i ens liv kan läggas till rätta... bara man hittar rätt metoder. Ingen ska behöva vara sjuk, rädd, ensam, man eller kvinna, bara vi fattar rätt politiska beslut. Ett synsätt som i sin mest extrema förlängning leder till det totala statliga övertagandet.

Men inte ens då kommer faror, väggropar eller hösnuva kunna elimineras. Så varför kan vi inte bara lära oss att acceptera att livet består av ett antal motgångar, besvikelser och jobbiga upplevelser? Men att det är lyckan av att komma igenom dem som leder till personlig tillväxt och självtillit.

Feminismen ifrågasatt

Nyligen publicerade Helen Lindberg en doktorsavhandling vid Örebro Universitet. Den handlar om feminismens ideologiska tankegods, samt hur färgad den verkligen är av politiska utopier och motsägelsefulla ståndpunkter. Jag har inte läst den själv men den torde vara intressant för alla som oroas av politiseringen av vår akademi...

...alternativt bara ser människor som individer, och inte som delar av godtyckligt sammanställda kollektiv utan egen handlingsförmåga.

Konst

Här skulle jag kunna skriva något om att konst bör vara avbildande, inte provocerande. Om att konst borde vara till för skönhetens skull, och inte åsikters...

Men det vore för enkelt.

Och ja, jag har en väldigt snäv definition av vad som kan kategoriseras som konst.

Thatchers idéer gäller än

Hon var välorienterad om politiska idéer, men thatcherismen handlade alltid mer om den arbetande medelklassen än om teorier och system. Människor som sköter sig och ligger i ska få det bättre och lämnas i fred, men staten ska ställa upp när det behövs. Den som äger tar hand om vad hon har. Brott ska bekämpas och man ska aldrig ge efter för terror och våld. Människor har ansvar för att förvalta sitt pund – och staten ska se till att pundets värde varar.

Ur dessa handfasta värderingar växte den konkreta politiken fram. Inflationen bekämpades framgångsrikt och de absurda marginalskatterna sänktes. Arbetsrätten reformerades så företagarna kunde få arbetsro. Hyresgäster fick chans att köpa offentligt ägda bostäder och ett antal stora statsföretag privatiserades. Den brittiska ekonomin kvicknade till. Samtidigt var Margaret Thatcher försiktig med sina reformer av välfärdsstaten. - PJ Anders Linder

Lika självklart då som nu! Jag har inget större behov av grandiosa idékomplex. Politik handlar om människan samt de små gemenskaperna och dess behov inom ramen för nationen. Svårare än så behöver det inte vara. Familj, trygghet, rättsäkerhet och äganderätt. Se där, ett antal grundstenar att bygga ett civilt samhälle på.

Alkoholens skadeverkningar

Till min stora glädje så har media de senste dagarna fylls med rapporter om alkoholens skadeverkningar, ett ämnesområde som i mitt tycke diskuteras allt för sällan. Programmet Kaliber i Sveriges Radio har på ett tydligt sätt kopplat vår allt mer våldsamma miljö till alkoholkonsumtionen, och en nyligen publicerad studie har visat samband mellan alkoholintag och våldtäkter.

Jag anser att det personliga ansvaret är överhängande i den här frågan, men en aspekt som ofta glöms bort är den sociala. Varför säger vi inget om någon i vår närhet verkar dricka för mycket, eller för ofta? Varför vågar vi inte säga ifrån när vänner och familj uppenbarligen inte kan hantera alkohol? Kanske beror det i viss mån på vårt individualiserade och självcentrerade samhälle, men jag är helt övertygad om att människor mår bra av social kontroll. Det handlar om att visa respekt och omtanke för sig själv och sina medmänniskor, och det är absolut inte något fult.

Därför är det verkligen glädjande att se att även DN pekar på problemen med alkoholens inverkan i vårt samhälle. Det är även glädjande att se att media allt oftare skriver om de nyktra "kändisar" som trots allt finns. Förhoppningsvis kan de visa att det går att leva utan alkohol, det går att ha roligt, men framför allt... man slipper alkoholens baksidor som genomgående stavas våld, sjukdomar och tragedi.

Men till dess att vågen tippar över till fördel för oss som valt att avstå från alkohol så kvarstår monopolet, som någon form av garant för att saker och ting inte går helt överstyr.

Intervjun med mig är nu upplagd

Det går nu att båda läsa om, och lyssna på mig, på Tidningen Barometerns hemsida.

Mycket nöje!

Social ingenjörskonst i kvadrat

I DN i dag står det om två familjer som försöker uppfostra sina barn helt utan förutbestämda könsroller. Värre utslag av social ingenjörskonst har jag nog aldrig skådat. Jag kan verkligen inte förstå varför det är så viktigt med vilka leksaker ett barn leker med, och vad spelar det för roll om ett barn härmar ett annat barn? Mår det barnet verkligen bra av att bli tillrättavisat som om det gjort något fel, bara för att till exempel ha lekt krig (vilket pojkar tydligen inte får göra enligt rätttogna)?

Hur främjar det ett barns utveckling att försöka anpassa sig till en förälders nycker, nycker som ett barn rimligtvis aldrig kan förstå. Om jag får en son som vill leka krig, fine. om jag får en son som vill leka med dockor, fine. Handlar inte föräldraskap om att uppmuntra sina barn i dess livsval?

Om det nu är så att flickor vill leka stillsamma lekar, borde man inte uppmuntra dem i deras val. På samma sätt som man borde uppmuntra pojkar i deras val. Vi väljer olika, och vi beter oss olika. Att som föräldrar tvinga barn till en könslös, identitetslös uppväxt är att be om att få betala psykologräkningar senare i livet.

Dagens feministiska debatt går till stor del ut på att förringa allt som är kvinnligt, till förmån för något påstått könlöst (manligt). Borde det inte vara mer relevant att jobba för att det som är kvinnligt värderas högre än vad det gör i dag? På så sätt så skulle det inte spela någon roll om barnet är pojke eller flicka (på riktigt). Flickans val att göra lumpen är precis lika viktigt som pojkens val att börja med hästhoppning. Precis som flickans val att bli sjuksköterska är precis lika viktigt som pojkens val att bli bilmekaniker.

Intervjuad av Per Dahl

Jag har just, i egenskap av konservativ bloggare, blivit intervjuad av Per Dahl på Barometern. Resultatet kommer att publiceras här när det finns tillgängligt.

barns rätt till sin familj

Magdalena Streijffert (s) står just nu i den migrationspolitiska debatten i kammaren och talar sig varm för barns rätt till sin familj (med anledning av förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring). Hur kan det komma att det plötsligt är ett legitimt argument för (s) när de inte kan tänka sig att applicera samma tanke på andra områden?

konservatism.se

Om du som läser detta, mot förmodan, inte redan är konservativ. Eller åtminstone inte vet vad konservatism är, så har en ny sida - för just dig - sett dagens ljus.

På www.konservatism.se kan du läsa om vad den konservativa idéströmmningen innebär, vad som är dess kännetecken, samt vad den förespråkar. Du kan även se "vilken" konservatism som passar just dig bäst. Är du kanske värdekonservativ, liberalkonservativ, eller socialkonservativ?

Själv är jag nog någon form av blandning av de tre ovanstående.

Påskledigt

Nu tar jag ledigt, vi ses efter Påsk!

Ännu en seger för Centrum för rättvisa!

I går slogs det fast att SLU:s antagningsförfarande, på riktigt, är diskriminerande.

Läs även Gunnar Strömmer och Clarence Crafoords debattartikel i ämnet.

Familjen viktigast för psykisk hälsa

I dagens SvD kan vi läsa om några av de orsaker som påverkar sjukdomstillståndet bland unga i Sverige. Det handlar bland annat om att vi är lite duktigare på att klaga än andra, och att våra förväntningar på tillvaron är skyhöga. Det mest intressanta handlar dock om familjens betydelse för vår psykiska hälsa... Eller kanske snarare separationers inverkan på densamme.

Seriella separationer skadar tilliten. Några barn lever i intakta familjer medan andra upplever inte bara en utan flera skilsmässor. Barnens familjekarriär, som vi kallar det, verkar vara en avgörande vattendelare. 10–12 procent av en årgång barn har levt i flera olika familjekonstellationer. Dessa barn mår ofta dåligt och en större andel av dem slutar skolan i förtid, särskilt pojkar.

Mekanismen är den att barnets bindning till de vuxna som de lever med blir mer villkorad än om barnet lever i en fast relation. Barnet upplever det som ett svek när någon viktig person flyttar ut ur deras liv. Därigenom får barns ovillkorliga och nödvändiga tillit till andra människor och till samhället sig en knäck. Barnets självtillit får det också – för vem är jag om jag inte är värd att hålla ihop om?

Om detta händer en gång kanske det inte betyder så mycket, men om det sker tre-fyra gånger under barnets uppväxt blir det allvarligt handikappande.
–Om det är dessa barn som befolkar statistiken som säger att runt 20 procent av barn och ungdomar har psykiska problem vet jag inte, men jag vet att de 10–12 procenten asom upplevt flera separationer mår dåligt.

Den sociala ingenjörskosten omfattade inte hur vi skall komma åt familjelivets sårbarhet. Det är inte på dagis eller i skolan som barn får sina djupaste sår. Det är om man inte har en ordentlig socio-emotionell förankring i familjen.

Familjen

"Kunskap och folkvett är alla ideologiers och utopier värsta fiende"

Elise Claeson lays it down!

Lästips inför helgen

Det mycket förnämliga (nät)tidningen Svensk Tidskrift har under dagen publicerat en läsvärd artikel av Dick Kling och Johnny Munkhammar. Den handlar om socialförsäkringar och trygghet och om hur dessa tu kan förhålla sig till varandra. Läs den under helgen!

människovärde

Jag skulle vilja rikta en stor elogé till tidningen City som under de senaste dagarna haft en artikelserie om problematiken med fosterdiagnostik och samhällets iver att utpeka vissa sjukdomstillstånd som icke önskvärda. Det går även att diskutera huruvida till exempel Downs syndrom överhuvutaget är en sjukdom.

Vem ska få födas? frågar sig Katarina Lagerwall, och frågan är verkligen berättigad. Vad är det egentligen för samhälle vi vill ha? Vi är ofta snabba att lovorda mångfald och pluralism, men det gäller tydligen bara för "friska" personer.

Äktenskapet

I dag har Alf Svensson satt ord till mina funderingar genom att skriva om sina farhågor inför det stundande efterspelet av den kommande nya äktenskapslagstiftingen.

Individualism vs. civilsamhälle

Här om dagen skrev David Högberg på Tradition och Fason en alldeles föredömlig liten artikel om varför det är socialdemokraternas fel att familjen och civilsamhället har en så undanträngd ställning i Sverige. I sin iver att göra alla människor beroende av staten så har de samtidigt - och högst medvetet - sett till att klippa av alla band som tidigare knutit samman människor. Högst cyniskt, med nödvändigt om man vill bygga upp "den starka staten".

På grund av detta ses dem tyvärr som fullt legitimt att utnyttja det system som finns till för människor i verkligt behov av stöd. Man ser inte att man tar pengar av sina medmänniskor, eftersom man inte längre har några band till dem.

Det kan te sig ironiskt att i ett samhälle som Sverige, där så mycket har kretsat kring socialdemokraterna och socialismen, tala om individualismen som det stora problemet. Visst, vi har många problem, men i mycket faller det tillbaka på just detta. De kollektiva välfärdssystemens främsta negativa effekt har varit att effektivt bekämpa den klassiska viljan till att hjälpa och stödja sina medmänniskor. Det som har blivit kvar är då egenintresset och viljan att själv få ut så mycket som möjligt ur det ansiktslösa “systemet”. - David Högberg

Lycka är att vara konservativ

Roland PM har under dagen fått en massa kritik för sin artikel i dagens SvD men jag tänker inte instämma i klagokören. Jag tänker bara glädjas åt att äntligen få en förklaring till varför jag fungerar som jag gör. Det fetstilade nedan skulle nämligen kunna vara en beskrivning av mig och hur jag fungerar:

Konservativa är lyckligare än liberaler, allt annat lika, påstod häromåret en uppmärksammad attitydmätning (Pew, 2006). Nu har några psykologer vid New York University (Napier & Jost) undersökt varför så är fallet.

Man har hittat några skäl. Konservativa föredrar enkla svar på livets frågor, liberaler gräver ner sig i grubbel och introspektion. Konservativa strävar efter att rättfärdiga sin omgivning, liberaler vill kritisera den. Konservativa uppfattar förvärvade ojämlikheter som rättvisa, liberaler ser dem som ett problem.

Kort sagt trivs konservativa bättre därför att de är konservativa, medan liberaler plågas av att vara liberala.

I min värld är saker och ting svart-vita. Jag är inte särskilt intresserad av vad andra tycker och jag är ganska tillfreds med mina egna åsikter. Inskränkt? måhända... men jag är lycklig.

Diskriminering II

Tänkte bara tipsa om Sakine Madons artikel om föregående ämne. Mycket bra och läsvärd.

Varför denna besatthet vid att någon annan ska lösa ens problem? Jag förstår verkligen inte.