I dagens SvD kan vi läsa om några av de orsaker som påverkar sjukdomstillståndet bland unga i Sverige. Det handlar bland annat om att vi är lite duktigare på att klaga än andra, och att våra förväntningar på tillvaron är skyhöga. Det mest intressanta handlar dock om familjens betydelse för vår psykiska hälsa... Eller kanske snarare separationers inverkan på densamme.
Seriella separationer skadar tilliten. Några barn lever i intakta familjer medan andra upplever inte bara en utan flera skilsmässor. Barnens familjekarriär, som vi kallar det, verkar vara en avgörande vattendelare. 10–12 procent av en årgång barn har levt i flera olika familjekonstellationer. Dessa barn mår ofta dåligt och en större andel av dem slutar skolan i förtid, särskilt pojkar.
Mekanismen är den att barnets bindning till de vuxna som de lever med blir mer villkorad än om barnet lever i en fast relation. Barnet upplever det som ett svek när någon viktig person flyttar ut ur deras liv. Därigenom får barns ovillkorliga och nödvändiga tillit till andra människor och till samhället sig en knäck. Barnets självtillit får det också – för vem är jag om jag inte är värd att hålla ihop om?
Om detta händer en gång kanske det inte betyder så mycket, men om det sker tre-fyra gånger under barnets uppväxt blir det allvarligt handikappande.
–Om det är dessa barn som befolkar statistiken som säger att runt 20 procent av barn och ungdomar har psykiska problem vet jag inte, men jag vet att de 10–12 procenten asom upplevt flera separationer mår dåligt.
Den sociala ingenjörskosten omfattade inte hur vi skall komma åt familjelivets sårbarhet. Det är inte på dagis eller i skolan som barn får sina djupaste sår. Det är om man inte har en ordentlig socio-emotionell förankring i familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar