onsdag 20 maj 2009
Feminismen ifrågasatt
Nyligen publicerade Helen Lindberg en doktorsavhandling vid Örebro Universitet. Den handlar om feminismens ideologiska tankegods, samt hur färgad den verkligen är av politiska utopier och motsägelsefulla ståndpunkter. Jag har inte läst den själv men den torde vara intressant för alla som oroas av politiseringen av vår akademi...
...alternativt bara ser människor som individer, och inte som delar av godtyckligt sammanställda kollektiv utan egen handlingsförmåga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Även om min okunskap förhindrar mig att kunna göra kvalificerade uttalanden om värdet av feminismen i stort, kan jag dock konstatera att riktningen är viktig för feminister. Vackert så, men problemet är att feminismens stora inflytande långt utanför feministkretsar.
Feminismen och dess företrädare har en betydande påverkan på samhället i stort, utan att riktningen har kritiserats speciellt mycket.
Min tanke om orsakerna till detta, är att kritik av feminism ses som liktydigt med kritik av feminister, och kritik av feminister ses som kritik av kvinnor.
Det senare är som bekant inte tillåtet, oavsett om olika kvinnor emellanåt är värd en kritisk granskning eller ej.
Personligen brukar jag ha rätt stor distans till olika grupperingar och deras försök att framhålla sin agenda. Detta måste inom rimliga gränser tillåtas, eljest finns ej mycket till öppen demokrati. När olika grupperingar för fram sin ideologiska agenda i forskarvärlden, blir det däremot problematiskt.
Rent av bekymmersamt.
Detta leder till negativa konsekvenser för något som åtminstone vissa av oss inte sällan betraktar som minst lika viktigt för samhället som diverse ideologiska verksamheter, nämligen vetenskapen.
Vetenskapen kan aldrig ge efter på de grundläggande, metodologiska kraven på hur ny kunskap tas fram. Klaras inte detta av, hamnar vi på ett sluttande plan som knappast är rationellt, förnuftigt, välavvägt och verkligt framåtskridande.
Ett dylikt pro-vetenskapligt och mer rationellt förhållningssätt, behöver dock inte betyda att vi är fullkomliga, fyrkantiga, vetenskapsidioter.
Tvärtom.
Vi som gärna erkänner existensen av en mänsklig själ, och den andliga värld som hör därtill, upplever värden i en sådan världsåskådning. Värden som ex kan handla om att se på sin omvärld med verkligt öppna sinnen.
Detta ansats medför dock inte att vi ser andliga företeelser som lämpliga att placeras in i en ny ideologisk ansats ex kallad ”Andlighet”, och att därefter införa denna i forskarsamhället. Istället är vi djärva nog att ifrågasätta om tankeriktningen feminism och diverse dubiösa vänsterideologier överhuvudtaget skulle ha givits plats i den akademiska forskningen.
Vi är nämligen besvärliga nog att kontinuerligt vilja skilja på ideologi och vetenskap.
Att vetenskapliga söka beskriva vad som utmärker marxism, kommunism, socialism, ett strikt miljötänkande, liberalism, konservatism, och feminism etc. är en sak. Att i sin forskning utgå ifrån ideologier, och rentav låta tankar och subjektiva värderingar från dessa ideologier styra forskningen är någonting annat.
Detta andra är allvarligt, negativt, och absolut något som bör undvikas, ty i annat fall torde vetenskapsbegreppet bli så urvattnat att det saknar mening.
Ett sätt att kunna stävja diverse ideologiska ansatser inom den vetenskapliga världen, torde vara att ordentligt lyfta fram metodfrågor. Det kanske finns ett starkt behov att en verklig renässans för nyttjande av mer accepterade vetenskapliga metoder inom just vetenskapliga sammanhang..?
Det kunde ske genom att det på landets högskolor och universitet görs en ordentlig uppstramning av kravet på vetenskaplig metod. En sådan uppstramning kan ex signaleras genom att studenter ständigt informeras om att vetenskapssamhället står och faller med användandet av riktiga vetenskapliga metoder.
Utan vetenskapliga metoder, ingen vetenskap.
Efter hand, när ett mer rationellt och på djupet gående vetenskapligt paradigm fått rejält fäste, blir det betydligt svårare att föra fram ovetenskapliga alster och tankegångar inom den akademiska världen.
Tveklöst så.
Det blir helt enkelt svårare att vara ideolog inom akademien, oavsett om det handlar om vänster-, höger-, feminist- eller allsköns egendomliga ideologier.
Vem vet, med en akademisk tillnyktring, och ständigt betonande av förnuftiga vetenskapliga metoder, kan det kanske visa sig omöjligt att söka vara ideolog i dessa sammanhang..?
Det vore i så fall en mycket välkommen utveckling av vår kära akademi.
Med vänliga, medkännande konservativa hälsningar
När nu feminismen har ett så påtagligt inflytande i mer västerländska samhällen, vore det intressant om den feministiska agendan kunde bli mer transparent. Det vore även förnämligt om det mer öppet kunde börja framgå klarare hur många disparata åsikter och riktningar som definitivt finns inom det samlade feministiska fältet.
Vad som kanske inte har framgått bland så kallat vanligt folk - i korthet de som måhända ej har en längre teoretisk skolgång, och normalt inte följer med i olika strider inom de teoretiska ismerna - är att det finns många olika riktningar bland feminister. Det lär måhända heller inte vara känt bland en större allmänhet, att feminismen inte med nödvändighet alltid behöver vara "vänster", utan att olika personer med en "mitten"- respektive "höger"-hållning kan vilja ansluta sig till olika feministiska läror, och göra avtryck på dessa.
Det är måhända heller inte känt att debatterna mellan dessa olika läror och deras företrädare, kan våra såväl animerade som bittra.
Det är inte sällan intressant att se hur två kvinnor företrädande två olika ideologiska positioner, t ex längs olika punkter på den välkända och trubbiga höger-vänsterskalan, kan uppträda mycket aggressivt i ex en tv-debatt. Vid dessa tillfällen tycks, host, inte det vanliga rörande feminister och kvinnor gälla, dvs. att kritik av feminister inte bör framföras pga. att detta även innebär kritik av kvinnor, och framförande av sådan kritik som bekant inte brukar vara riktigt tillrådligt. Detta oavsett om olika kvinnor – åtminstone emellanåt – faktiskt är värd en kritisk granskning eller ej.
En del menar redan idag, att mycket av dagens s.k. vetenskapliga verksamhet bland olika slag av feministiska humanister och feministiska samhällsvetare framgent lär betraktas som mindre god forskning. Detta eftersom den helt enkelt inte ses som verklig forskning, eftersom den inte är nog vetenskaplig till sin natur.
Om framtida forskare i sina bedömningar av vad som historiskt har varit vetenskapligt excellent forskning, dömer ut mycket av dagens s.k. (svenska) feministiska studier och forskning inom skilda områden, är detta naturligtvis bistert för Sverige som forskningsnation.
En sådan nedsabling kan å andra sidan vara ett utmärkt tillfälle att sluta låta olika ideologiska hänsyn styra vetenskaplig verksamhet, och låta landets lärosäten återfå en mer traditionell, suverän, roll.
En roll som präglas av oberoende. Till och med oberoende gentemot det ytterst subjektiva, och påtagligt kraftfulla, särintresse vi kallar feminism.
Mvh
Skicka en kommentar