Så här i nobeltider så kan det kännas som att all kunskap är bra kunskap och att alla framsteg är positiva och av godo. Maja Hagerman påminner oss dock om att så inte är fallet. Allt som oftast finns det en baksida med allt, även med sådant som vid en första anblick framstår som positivt. Hagerman skriver:
"Nu kommer ”dna für alle”. De lättillgängliga gentesterna förutspås innebära en revolution för hur vi ser på oss själva, våra barn – och våra partner. Lone Frank, en dansk vetenskapsjournalist, lägger entusiastiskt fram budskapet under ett föredrag om sin bok ”Mina vackra gener”. Vi har fått ett nytt redskap för att förstå, säger hon. Alla kan nu ta reda på sina genetiska förutsättningar och sina risker för ärftliga sjukdomar."
Och det kan ju låta attraktivt, men frågan som måste ställas är vad vi gör med den information som vi får från dessa DNA-tester. Låter vi den styra våra handlingar och i så fall på vilket sätt? Ser vi det som privat information eller något som det offentliga kan tänkas ha synpunkter på eller åsikter om?
Det senare scenariot är en inte helt osökt förlängning av själva användandet av informationen i fråga. I Danmark har man under flera år jobbat så pass aktivt med fosterscreening att det knappt föds barn med Downs Syndrom där längre. Just nu bedömer man att det här är viktigt. Vad blir nästa fysiska anomali att bedömas icke önskvärd och vem gör den bedömningen?
När man hanterar frågor om DNA- och genforskning så måste man, enligt mig, fundera på de här frågorna. Just nu upplever jag att det görs i alldeles för liten utsträckning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar