Under helgen som gick (den 1 december) var det den internationella aidsdagen. Då gick vänsterpartiet och Miljöpartiet ut och efterfrågade en ny politik på smittskyddsområdet. Båda partierna anser att den som har Hiv eller Aids inte ska vara ålagda att informera eventuella sexpartners om det, ett förslag som jag har vänt mig mot tidigare och därför inte kommer skriva om nu.
I stället tänkte jag fokusera på Miljöpartiets krav på en offentlig ursäkt från regeringen, något som jag rent principiellt är väldigt skeptisk till. Offentliga ursäkter är nämligen, i mina ögon, i bästa fall kraftiga slag i luften och i värsta fall helt kontraproduktiva.
Dels är det allt som oftast någon som inte har något ansvar för den historiska oförrätten i fråga som ber om ursäkt, dels öppnar ursäkten som sådan upp för fler krav på ursäkter. Hanne Kjöller formulerar det bra när hon skriver:
Efter svepande kritik mot ”samhället” landar MP i slutsatsen att det är regeringen som ska be om ursäkt. Vad då, den sittande borgerliga eller den socialdemokratiska som styrde när det begav sig? Den som utifrån statsrådet Gertrud Sigurdsen (S) och Aidsdelegationen med en enig riksdag bakom sig klubbade igenom en lagstiftning som gjorde det möjligt att tvångsinternera hivpositiva.
Det är inte tu tal om att det finns historiska skeenden och händelser som det finns skäl för det allmänna medvetandet att skämmas för. Att utkräva ansvar och ursäkter i efterhand riskerar dock endast att dessa utkrävs där inget ansvar finns. Hur avgör man vem som är rätt instans?
Hanteringen som vissa hiv-smittade fick utstå i början av 80-talet blir inte ogjord bara för att sittande regering ber om ursäkt. Bättre då att jobba för att den inte upprepas.
2 kommentarer:
Jag var med. I början av 80-talet så fick en vän till mig diagnosen som en av de första i landet. Sen kom många fler. Var man inte gjorde då och inte gör idag är att tala om det individuella ansvaret. Att inte tala om att det i HBT gruppen finns en kultur som inte bejakar detta. Inte bejakar trohet och monogami. Det tycks vara väldigt svårt att tala om det än idag 2012. Politiker och beslutsfattare är rädda för att kallas homofober. Hellre det säger jag än att se människor få sjukdomen. Sen vill jag också säga att RFSL INTE är samma sak som HBT gruppens röst och inställning. Den föreningen representerar bara sina medlemmar. Inte alla som är HBT. Den stora majoriteten.
Tack för din kommentar Bo! Din beskrivning hörs inte så ofta i diskussionerna kring HBT-frågor.
Skicka en kommentar