Offentliga ursäkter kraftiga slag i luften

Under helgen som gick (den 1 december) var det den internationella aidsdagen. Då gick vänsterpartiet och Miljöpartiet ut och efterfrågade en ny politik på smittskyddsområdet. Båda partierna anser att den som har Hiv eller Aids inte ska vara ålagda att informera eventuella sexpartners om det, ett förslag som jag har vänt mig mot tidigare och därför inte kommer skriva om nu.

I stället tänkte jag fokusera på Miljöpartiets krav på en offentlig ursäkt från regeringen, något som jag rent principiellt är väldigt skeptisk till. Offentliga ursäkter är nämligen, i mina ögon, i bästa fall kraftiga slag i luften och i värsta fall helt kontraproduktiva.

Dels är det allt som oftast någon som inte har något ansvar för den historiska oförrätten i fråga som ber om ursäkt, dels öppnar ursäkten som sådan upp för fler krav på ursäkter. Hanne Kjöller formulerar det bra när hon skriver:

Efter svepande kritik mot ”sam­hället” landar MP i slutsatsen att det är regeringen som ska be om ursäkt. Vad då, den sittande borgerliga eller den socialdemokratiska som styrde när det begav sig? Den som utifrån statsrådet Gertrud Sigurdsen (S) och Aids­delegationen med en enig riksdag bakom sig klubbade igenom en lagstiftning som gjorde det möjligt att tvångsinternera hivpositiva.

Det är inte tu tal om att det finns historiska skeenden och händelser som det finns skäl för det allmänna medvetandet att skämmas för. Att utkräva ansvar och ursäkter i efterhand riskerar dock endast att dessa utkrävs där inget ansvar finns. Hur avgör man vem som är rätt instans?

Hanteringen som vissa hiv-smittade fick utstå i början av 80-talet blir inte ogjord bara för att sittande regering ber om ursäkt. Bättre då att jobba för att den inte upprepas.

Informationsplikt borde vara en självklarhet pt. III

Jag har redan redogjort för mina ståndpunkter i frågan här och här och känner därför inte att jag behöver göra det igen.

Ni som vill ha fler argument till varför informationsplikten för HIV-positiva bör finnas kvar rekommenderas däremot att läsa dagens DN-debatt.

Ur artikeln:

Syftet med informationsplikten är olika beroende på situation – inom vården att undvika smitta till andra patienter och personal och vid sexuellt umgänge att varje person själv måste få avgöra om hon/han vill utsätta sig för en infektionsrisk.

My thoughts exactly.

Läs även andra bloggares åsikter om HIV, informationsplikt.

Twitterdebatt som blogginlägg

I dag har miljöpartisten Anders Wallner, på sin blogg, återgett en hel twitterdebatt mellan honom och mig. Det tyckte jag var ett lite roligt grepp.

Debatten handlade om informationsplikten för HIV-positiva.

Läs Anders blogg här.

Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, blogg, politik, HIV, informationsplikt.

HIV förpliktigar

DN:s ledarsida fortsätter på den redan inslagna vägen, det vill säga att man även fortsatt argumenterar för ett avskaffande av informationsplikten för HIV-positiva.

Som tur var så skrev faktiskt den moderate riksdagsledamoten Edward Riedl på DN-debatt i går att informationsplikten blir kvar.

För även om Ledarredaktionens exempel är behjärtansvärda så tror jag inte att det är lagen i sig som gör att människor underlåter sig att berätta om sin situation för tilltänkta sexpartners.

Det kan dessutom inte vara lagens fel att folk inte har så pass mycket moral i kroppen att de inte berättar ändå.

Ingen ska stigmatiseras för sin sjukdom men det är inte det lagen syftar till. Det handlar fortfarande om begränsning av smittspridning samt det faktum att det är olagligt att medvetet utsätta andra för skada.

Den ensamme lärararen i någon svensk småort kommer således få fortsätta att berätta om sin sjukdom, för sin egen skull och andras. Allt annat vore orimligt.

DN1, DN2, ER, RFSL, SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om HIV, informationsplikt, politik.

Informationsplikt borde vara en självklarhet pt. II

Jag har skrivit om det tidigare men nu är det tydligen aktuellt igen. Ett antal personer vill nämligen återigen avskaffa informationsplikten för HIV-postiva, och de saluför detta på DN-debatt i dag.

Som jag skrev förra gången frågan var på tal så måste det vara upp till kontrahenten att avgöra om han eller hon är villig att ta den risk som det innebär att ligga med någon som är HIV-positiv. Det spelar ingen roll om det i dagsläget går att leva med HIV, eller om smittorisken är liten.

Den tilltänkta sexpartnern har rätt att veta vad den ger sig in i.

HP, SK, Ekot, ER.

Läs även andra bloggares åsikter om informationsplikt, HIV.

Informationsplikt borde vara en självklarhet

Om din sexparter in spe led av en potentiellt dödlig sjukdom, må vara inte särskilt smittsam rätt hanterat, skulle inte du vilja veta det då? DN verkar inte anse att du har rätt att veta. En ståndpunkt som känns mycket märklig i mina ögon. Det är som att DN:s ledarsida menar att det inte medföljer några som helst konsekvenser av att vara HIV-positiv.

Jag tycker faktiskt inte att det spelar någon roll om personen som bär på viruset medicinerar eller användare aldrig så många kondomer. Det måste ändå vara upp till kontrahenten att avgöra om han eller hon är villig att ta risken. Och då måste den som är HIV-positiv upplysa om sitt tillstånd. Det spelar ingen roll att det kan uppfattas som bökigt eller pinsamt. Människor har ansvar för sina handlingar.

Konstigare än så är det inte.

Uppdatering:
Läs gärna mer på Tradition och Fason där Dag Elfström redogör för DN:s helomvänding i frågan.


Läs även andra bloggares åsikter om HIV, dn,