Ordning och reda

Nedanstående beskrivning av hur de arbetar på Engelska Skolan i Uppsala är nästan den enda man behöver för att förstå varför elever som hade det svårt för sig ändå klarade sig bättre i skolan förr jämfört med motsvarande barn i dag.

"– Vi jobbar väldigt mycket med struktur. Och vi tror inte att någon mår dåligt av det. De elever som har lätt för sig, de mår inte sämre och presterar inte sämre av att ha en tydlig struktur. Men de som har det svårare, de mår bättre och presterar bättre. Är man som elev lite orolig och har svårt att koncentrera sig, då lugnas det."

Jag tror faktiskt inte att det är fler barn som har koncentrationssvårigheter i dag jämfört med för 50 år sedan. Den stora skillnaden som jag ser det ligger i stället i skolan och undervisningens utformning. En stökig miljö förstärker negativa beteenden hos barn medan en lugn och strukturerad miljö hämmar dem.

Att dagens skola ser allt för mycket av det förra gör därför att de barn som är i bäst behov av ordning och reda hamnar efter redan från början.

Vissa politiker och utbildningsdebattörer får det gärna att låta som att disciplin och struktur hämmar barns utveckling, att det på något sätt skulle vara elakt att undervisa barn i dylika strukturer. Men det är de personerna som sviker de barn som har det svårast för sig. Inte vi som hävdar att ordning och reda gagnar alla barn.

Jan Guillou och skatterna

Gårdagens Aktuellt var en märklig historia. Under braskande rubriker meddelades att det Svenska skattesystemet inte längre omfördelar inkomster i samma utsträckning som tidigare. Detta framställdes som att ojämlikheten samtidigt hade ökat. Undersökningen som man refererade till visar dock att det som har hänt är att skatteskalans progressivitet numera slår något mindre hårt mot de som tjänar över medelsnittet om man jämför med 1998. 

Att marginalskatterna och dess tröskeleffekter har minskat är dock något positivt. Att, som inslaget konstaterar, låg- och medelinkomsttagare fortfarande efter flera jobbskatteavdrag betalar en förhållandevis stor del av sin inkomst i skatt borde så klart förändras. Men, skattesystemet är i mångt och mycket mer rimligt i dag än vad det var 1998. 

I Aktuellt i går fick Jan Björklund debattera frågan med vänsterns Jonas Sjöstedt. Jonas försökte då med emfas måla upp bilden av ett orättvist system som slår hårt mot låginkomsttagare. Jonas vann därmed gårdagens tävling i skenhelighet. Jonas och hans parti är nämligen inte intresserade av göra systemet mindre orättvist genom att sänka skatten för samma låginkomsttagare. Det Jonas vill göra är i stället att höja skatten för alla, men mer för dem som han betraktar som rika. I hans värld innebär det nämligen att det så kallade gapet mellan fattiga och rika minskar. 

Att det de facto innebär att kapital och människor drivs ur landet samtidigt som låg- och medelinkomsttagare får ännu mindre pengar att röra sig med verkar inte bekymra honom. 

Det är något som är märkligt med skattedebatten i Sverige. Ja, jag skulle gärna se att vi hade ett högre grundavdrag i Sverige, men. Även vid samma skattesats så betalar den som tjänar mer också mer i skatt redan som det är. Ska det vara så himla svårt att förstå?

Gårdagens märkligaste var dock inslaget med Jan Guillou. Varför hans åsikter är relevanta i inslaget förstår jag inte, men här kommer ett tips i alla fall. Man måste inte göra avdrag i sitt företag om man inte vill. Det är inget tvång. Tycker man att det är ett dåligt system så kan man låta bli och i stället argumentera för varför det bör förändras.