Israel och politisk korrekthet

Jag tänkte bara börja med att hänvisa till Aduktussons förnämliga försvar av Israels självklara existensberättigande.

I övrigt så tänkte jag raljera en smula över den svenska företeelsen politisk korrekthet. Inte för att den enkom existerar endast i Sverige men den är extremt utbredd här. Tankarna började här om dagen när jag läste en rescension av Håkan Arvidssons bok Vi som visste allt. Den verkar handla om hur den svenska 68-rörelsen mer än någonting annat tillbringade sin tid med att exkommunicera varandra och dela upp sig i fraktioner.

Någon dag senare läste jag en debattartikel i tidningen Dagen där det framgick att den svenska frikyrkan (under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal) var ovanligt flitig med att utesluta personer som man inte tyckte levde upp till kraven.

Och kanske finns det ett samband mellan dessa företeelser. Vi vill så gärna vara rättläriga att vi hellre utestänger än diskuterar med dem som vi uppfattar som avvikande från den gängse uppfattningsnormen. Hur blev det så här egentligen? Ligger det nedärvt i vår rädsla för konflikter, eller beror det på något annat? Jag vet verkligen inte man jag avskyr fenomenet som sådant.

Som tur är så finns det krafter som motverkar likriktningen i samhällsdebatten. Göran Lambertz har nyligen konstaterat att det var olagligt av en skola i Köping att utestänga Nationaldemokraterna från att ställa upp ett bokbord där. Inte för att jag på något vis sympatiserar med partiet i fråga. Jag anser dock att ett samhälle måste kunna innehålla åsikter som av vissa uppfattas som hemska eller onda eller vad som helst. Personligen tycker jag lika illa om Nationaldemokraterna som jag tycker om KPML(r). Jag tänker dock inte ropa på förbud av vare sig det ena eller det andra partiet, jag föredrar argumentation.

Av samma orsak är det tragiskt att det endast finns en accepterad åsikt i Israel- och Palestinakonflikten i Sverige. Kanske kan Adaktussons artikel medföra nånting positivt i frågan.