I DN i dag står det om två familjer som försöker uppfostra sina barn helt utan förutbestämda könsroller. Värre utslag av social ingenjörskonst har jag nog aldrig skådat. Jag kan verkligen inte förstå varför det är så viktigt med vilka leksaker ett barn leker med, och vad spelar det för roll om ett barn härmar ett annat barn? Mår det barnet verkligen bra av att bli tillrättavisat som om det gjort något fel, bara för att till exempel ha lekt krig (vilket pojkar tydligen inte får göra enligt rätttogna)?
Hur främjar det ett barns utveckling att försöka anpassa sig till en förälders nycker, nycker som ett barn rimligtvis aldrig kan förstå. Om jag får en son som vill leka krig, fine. om jag får en son som vill leka med dockor, fine. Handlar inte föräldraskap om att uppmuntra sina barn i dess livsval?
Om det nu är så att flickor vill leka stillsamma lekar, borde man inte uppmuntra dem i deras val. På samma sätt som man borde uppmuntra pojkar i deras val. Vi väljer olika, och vi beter oss olika. Att som föräldrar tvinga barn till en könslös, identitetslös uppväxt är att be om att få betala psykologräkningar senare i livet.
Dagens feministiska debatt går till stor del ut på att förringa allt som är kvinnligt, till förmån för något påstått könlöst (manligt). Borde det inte vara mer relevant att jobba för att det som är kvinnligt värderas högre än vad det gör i dag? På så sätt så skulle det inte spela någon roll om barnet är pojke eller flicka (på riktigt). Flickans val att göra lumpen är precis lika viktigt som pojkens val att börja med hästhoppning. Precis som flickans val att bli sjuksköterska är precis lika viktigt som pojkens val att bli bilmekaniker.
3 kommentarer:
Oj. Det var ett inlägg fullt av halmgubbar det. Om konservativa har rätt, varför behöver ni ljuga?
Det är fastslaget i statens offentliga utredningar (exempelvis SOU 2006:75 sid 19) att "Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett KÖNSPOLITISKT som barnpedagogiskt projekt" - ett könspolitiskt projekt!! Och man konstaterar också att "Den nordiska synen är att könet är en social konstruktion" - den nordiska synen!
Bestämdes när och av vem!!?
Problemet är att det ju är feminister och genusvetare som BESTÄMT vad som ska definieras som "underordning", nämligen det traditionellt kvinnliga. De kallar barnafödande en kvinnofälla samtidigt som de klagar över att
det sopm kvinnor gör inte uppskattas osv. Feministerna (många av dem iaf) lider ju själva av något sorts kvinnoförakt...
http://tanjabergkvist.wordpress.com/2009/04/27/genuspedagogik-i-forskolan-del-3/
Det främjar naturligtvis inte ett barns förutsättningslösa utveckling att det ska förmås att följa en förälders alla nycker, ty föräldrar är näppeligen perfekta. Barn bör, inom rimliga gränser, själva få välja lekar, och de bör självfallet uppmuntras.
Vad gäller dagens feministiska debatt, är den så världsfrånvänd, att jag har svårt att ens orka försöka ta den på allvar. Gudrun Schyman exempelvis, verkar ju tycka att äktenskapet mer eller mindre borde avskaffas som samlevnadsform eftersom äktenskapet enligt henne uppenbarligen är så negativt för kvinnan.
Därutöver verkar ledande feminister tycka att det är ett svek mot hela det kvinnliga könet om någon mor till äventyrs väljer bort lönearbete några år medan barnen är små, och helt frivilligt väljer att vara hemma. Det passar liksom inte alls in i den feministiska idealmodellen.
Jag får nog lov att säga, att sedan jag alltmer har upptäckt min konservativa sida, upplever jag att Sverige, Skandinavien och Västeuropa mer och mer framstår som något slags feministiskt drottningrike. Ett rike där vare sig män eller mer traditionella värderingar har något värde. Detta kan jag å ena sidan acceptera, å andra sidan känner jag sorg i mitt hjärta.
Sorgligt är det.
Skicka en kommentar