fredag 29 maj 2009
Tingens ordning
En tanke som slagit mig upprepade gånger den senaste tiden är människors oförmåga att acceptera att vissa saker bara råkar vara på ett visst sätt. Jag är helt på det klara med att vi är kapabla att påverka det mesta omkring oss, dock inte allt. Och jag är övertygad om, att vi för vår egen mentala hälsas skull, måste lära oss att acceptera mycket av det som känns som motgångar och upplevs som orättvisor.
För som jag ser det, så är baksidan av att förvänta sig allt för mycket av tillvaron och sin omgivning, att man tror att allting i ens liv kan läggas till rätta... bara man hittar rätt metoder. Ingen ska behöva vara sjuk, rädd, ensam, man eller kvinna, bara vi fattar rätt politiska beslut. Ett synsätt som i sin mest extrema förlängning leder till det totala statliga övertagandet.
Men inte ens då kommer faror, väggropar eller hösnuva kunna elimineras. Så varför kan vi inte bara lära oss att acceptera att livet består av ett antal motgångar, besvikelser och jobbiga upplevelser? Men att det är lyckan av att komma igenom dem som leder till personlig tillväxt och självtillit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"... Så varför kan vi inte bara lära oss att acceptera att livet består av ett antal motgångar, besvikelser och jobbiga upplevelser? Men att det är lyckan av att komma igenom dem som leder till personlig tillväxt och självtillit."
Vad orsaken till vår oförmåga att acceptera livets svårigheter verkligen är vet jag ej, kanske beror det på bristande inre harmoni.
Genom denna disharmoni förhindras folk att våga öppna sig för bristen på garanti för lycka i livet. Ingen garanti finns för att vi ska vara friska, trygga, framgångsrika, lyckliga... Ingen.
Inte ens om vi har utmärkta förutsättningar, bor i en lugn del av världen, och jobbar hårt existerar några garantier för ett gott liv.
Detta tror jag många intellektuellt begriper, men har oerhört svårt att acceptera emotionellt.
Härigenom kan många människor ständigt försöka hitta metoder för att åtminstone söka få en känsla av kontroll över sina liv.
En sådan metod kan vara att rösta vänster. Detta eftersom vänsterpartier förväntas föra en politik som visserligen ger sämre klimat för många som önskar vara aktiva och offensiva i sina liv, men som – på ett lite vagt och odefinierat vis – är tänkt att skapa ett samhälle som via höga skatter och allsköns bidrag ger mer trygghet, och någon slags garanti för ett behagligt, tryggt liv.
Att denna mer eller mindre socialistiska politik försämrar för investerare, riskkapitalister, företagare, entreprenörer och andra som ej blott hjälper sig själva - utan även andra genom de företag och arbeten de skapar - bryr sig knappast vänstermänniskor om.
Ett sådant hänsynstagande ryms nämligen inte inom den socialistiska välfärdsmodellen, den som sägs vara bra för alla.
Den mängd begåvningar som pga. bristerna i den socialistiska modellen emigrerar, lär blott betraktas som en bagatellartad avvikelse från allt idealt som modellen i övrigt frambringar.
Inget att direkt bry sig om, med andra ord.
Det fästes heller ingen notis om att den socialistiska modellen faktiskt kan vara tämligen ofruktbar. Ofruktbar genom att den ej gör individer tryggare, blott fattigare.
Samt att mycket av stora begåvningar, starka företag, och välbehövligt riskkapital försvinner till andra länder simultant med den ekonomiska dynamiken.
I Sverige föredras normalt socialism framför mer marknadsliberala lösningar. Konservativa tankegångar som begränsad storlek på offentlig sektor, större ansvar för individen att ta ansvar för sitt liv och själv söka skapa sin välfärd, bejakande av stabila familjer, samt en allmänt betoning av struktur och ordning är svåra att framföra offentligt i vårt sekulär-progressiva land. Detta trots att olika sunda konservativa riktningar kunde innehålla inslag som var mycket välgörande för Sverige om de blott provades.
Nu lär inte konservativa tankar få inflytande inom överskådlig tid, ty dessa ismers tanke- och idégods är för främmande för alltför många efter långa perioder med socialistisk hegemoni. Istället föredras socialistiska ansatser som anger staten ska ge alla mycket, helst direkt, och att det allmänna betalar.
Det allmänna som finansieras av skatter.
Skatter som betalas av arbetande.
Många begåvade, välutbildade, kunniga inser hur lite de får ut av att slita i vårt land, och har varvat ned väsentligt i förhållande till sin fulla kapacitet. Det är mycket olyckligt, då Sverige i akut behöver begåvningars input på en mängd områden, och att verkligt talangfulla verkar i här. Nu går de enbart på halvfart, alt. emigrerar.
Denna ytterst problematiska situation, och denna utveckling, har Sverige knappast råd med, och jag tillhör de som är orolig. Vi har mycket att jobba med i det här landet. Inte minst ang . förändring av folks attityder beträffande hur mycket de kan förvänta sig att staten tar hand om dem. Vi behöver få yngre generationer att inse den djupa tillfredsställelsen i att arbeta mot större självständighet och kompetens, och att egenskaper som dessa kan vara precis vad vi behöver för att kunna hantera allsköns motgångar i livet.
Mvh
Tack för ett välformulerat inlägg! Jag håller helt och hållet med om att det till stor del antagligen handlar om bristande inre harmoni. Vårt samhälleliga invagande i att "staten" per defintion levererar trygghet har dock också ett jätteansvar, precis som du skriver. Båda delarna är tyvärr mycket svåra att komma till rätta med. Vi som enskilda individer behöver mer känsla av sammanhang för att känna oss trygga i oss själva, men också en större tilltro till vår förmåga att faktiskt klara oss själva.
"... det till stor del antagligen handlar om bristande inre harmoni. Vårt samhälleliga invaggande i att "staten" per definition levererar trygghet har dock också ett jätteansvar, precis som du skriver. Båda delarna är tyvärr mycket svåra att komma till rätta med. Vi som enskilda individer behöver mer känsla av sammanhang för att känna oss trygga i oss själva, men också en större tilltro till vår förmåga att faktiskt klara oss själva."
Åtminstone en del av lösningen, lär vara att så snabbt som möjligt försöka få till en mer generell attitydförändring i det svenska samhället syftande till att människor ska bli mindre trygghetssökande gentemot samhället, och mer benägna att på olika vis söka trygghet inom sig själva.
Förändringen bör medföra sådant som att barn och ungdomar, i en rimlig takt naturligtvis, hjälps att bli allt mer djupgående självständiga från tidigare år och framåt.
Det torde ligga ett egenvärde i att barn och ungdomar tidigt i livet börjar tycka att det är roligt att själv kunna utföra saker, och att vara nyfiken på hur saker och ting fungerar och hänger samman. Oavsett om det handlar om miljöteknik, eller politiska system.
Genom nyfikenhet och självständig kompetens hos ett större antal av de kommande generationerna, kan oerhört mycket vara vunnet för Sverige som nation.
Det tror jag bestämt.
Mvh
Skicka en kommentar