Fackförbunden lär strida för sina medlemmars skull, förutsatt att a) medlemmarna har en anställning, och b) fackförbunden står ut med medlemmarnas ideologiska värderingar.
Allt mer i samhället tycks handla om ideologi, och jag påminns ständigt om hur oerhört hårt präglade många socialister och vänsterliberaler är. De kapar hellre av sig kroppsdelar än vad de ger minsta lilla erkännande åt en person som företräder ett mer traditionellt/konservativt perspektiv. Det är åtminstone mina erfarenheter, och jag är tyvärr övertygad om att precis hela samhället förlorar på denna trista inställning. Vi måste alla försöka mogna till och ta till oss goda idéer från våra medmänniskor, oavsett om dessa idéer kommer folk med samma ideologiska värderingar som oss eller ej.
Eftersom det är så få politiker bland de etablerade riksdagspartierna, börjar jag lite smått att önska att det bildas ett nytt liberalt-konservativt parti. Ett parti som är liberalt i meningen att det är allmänt tolerant, och i övrigt är värde- och socialkonservativt.
Ett sådant parti kunde måhända framstå som intressant och sympatiskt för många av dagens politiker just genom sin uttalade konservativa natur. Härigenom kunde detta nya parti samla upp allsköns mer värdeorienterade politiker från många partier, och i kraft av många medlemmar och ett välbehövligt budskap, bli en kraft att räkna med. I bästa fall.
Alternativet som vi mer och mer ser växa fram, är att de fyra borgerliga partierna sammansmälter till ett, och att den vänsterliberala agendan blir allenarådande.
För att gå tillbaka till landets fackförbund, kanske dessa inte framstår som särskilt intressanta eftersom fackförbunden mest verkar tappa sympatisörer och medlemmar. Dessutom verkar facket i stort göra det extra svårt för sig genom att trycka ut de medlemmar det faktiskt har. Fackliga organisationer trycker helt enkelt ut medlemmar som stödjer fel politisk-ideologisk ideologi, och att detta skulle vara en vinnande strategi i längden är lite svårt att se.
Allt detta gör att jag knappast tror speciellt mycket på fackförbunden. Jag tror heller inte särskilt mycket på dagens riksdagspartier, inte ens de borgerliga. Jag är djärv nog att önska mig ett nytt, grönt, medkännande, värde- och socialkonservativt parti.
Jag önskar mig å andra sidan mycket. Kanske för mycket... :)
Du är inte ensam om att efterfråga ett nytt konservativt parti. Frågan brukar ibland väckas på bloggen traditionochfason.wordpress.com. Vi har dock ingen tradition av att göra det i Sverige och jag tror därför att det skulle vara svårt att lyckas. Titta bara på vilka partier som historiskt sett varit representerade i riksdagen; två nya har lyckats ta sig in på 60-70 år.
Jag tror därför att det är mer fruktbart att agera inom de befintliga partistrukturerna, även om jag kan hålla med om att det skulle vara spännande att se vad ett nytt konservativt parti skulle kunna uträtta. Kd:s senaste utveckling rör sig emellertid mot vad du efterfrågar och inom både moderaterna och centern så finns det personer och grupperingar som är att betrakta som konservativa (av något slag).
Än så länge får vi nog därför nöja oss med vad vi har =) .
"... Jag tror därför att det är mer fruktbart att agera inom de befintliga partistrukturerna, även om jag kan hålla med om att det skulle vara spännande att se vad ett nytt konservativt parti skulle kunna uträtta. Kd:s senaste utveckling rör sig emellertid mot vad du efterfrågar och inom både moderaterna och centern så finns det personer och grupperingar som är att betrakta som konservativa (av något slag)..."
Det var (alla) dessa värde- och socialkonservativa jag tänkte på, plus ev några ytterligare. I min enfald inbillar jag mig att det inte är blott invandrarhatande, obildade rasister som lockas av sverigedemokraterna. Bland alla röster de kommer att få nästa år, oavsett om de kommer in i riksdagen eller ej, lär det finnas mer än en som är tämligen intelligent, välutbildad, och grundläggande konservativt lagd. Personer som har gett upp om att få minsta lilla konservativa politik förverkligad från dagens riksdagspartier, personer som vill ha en mycket mer konservativ agenda ex inom område kriminalvårds-, social- resp familjepolitik, och därför allvarligt överväger att rösta på sd. Sören Holmberg, andra statsvetare, och allehanda politiska reporters kommer aldrig att göra analysen att det finns verkligt konservativa väljare i Sverige, konservativa väljare som är långt ifrån ignoranta och lågutbildade, och som utifrån ovan nämnda orsaker ger sin röst åt sd. Denna analys kommer sannolikt aldrig att göras.
Vad gäller kristdemokraterna, tror jag att deras största chans att växa till, säg, ett stadigt 10-15 procents parti, eller rentav ännu större, är att verkligen börja köra ett konservativt race. Ett konservativt race byggt på ett program med vissa generella konservativa ståndpunkter som kunde tilltala allt från en mer traditionell socialdemokratisk väljarkår, till mer typiska borgerliga väljare. Kanske med tyska kristdemokrater och den alltmer respektingivande Angela Merkel som exempel på utländska, framgångsrika, inspirationskällor.
Att göra en sådan satsning, kräver naturligtvis mod från kd:s sida; ett riktigt stort mod. Med mindre än oceaner av mod - ty hela det socialistiska resp vänsterliberala medieetablissemanget lär fyra av allt de har av demoniserande kanonsalvor mot kd - går det ej att göra en sådan långsiktig, mångårig, satsning, men... varför inte ska inte kd kunna uppbåda detta mod..?
Alternativet är att inget händer, och en tämligen liberalt dekadent socialism tar det svenska samhället i ett allt starkare strupgrepp, tills allt av fina, traditionella värden och livsformer är bortsopade, och vi har ett samhälle som åtminstone jag inte vill leva i. Inte alls.
En riktigt uttalat konservativ satsning från kristdemokraternas sida skulle gemene svensk måhända uppfatta som hopplöst passé, men jag... jag skulle helhjärtat stödja den. Med en sång i mitt hjärta!
4 kommentarer:
Fackförbunden lär strida för sina medlemmars skull, förutsatt att a) medlemmarna har en anställning, och b) fackförbunden står ut med medlemmarnas ideologiska värderingar.
Allt mer i samhället tycks handla om ideologi, och jag påminns ständigt om hur oerhört hårt präglade många socialister och vänsterliberaler är. De kapar hellre av sig kroppsdelar än vad de ger minsta lilla erkännande åt en person som företräder ett mer traditionellt/konservativt perspektiv.
Det är åtminstone mina erfarenheter, och jag är tyvärr övertygad om att precis hela samhället förlorar på denna trista inställning. Vi måste alla försöka mogna till och ta till oss goda idéer från våra medmänniskor, oavsett om dessa idéer kommer folk med samma ideologiska värderingar som oss eller ej.
Eftersom det är så få politiker bland de etablerade riksdagspartierna, börjar jag lite smått att önska att det bildas ett nytt liberalt-konservativt parti. Ett parti som är liberalt i meningen att det är allmänt tolerant, och i övrigt är värde- och socialkonservativt.
Ett sådant parti kunde måhända framstå som intressant och sympatiskt för många av dagens politiker just genom sin uttalade konservativa natur. Härigenom kunde detta nya parti samla upp allsköns mer värdeorienterade politiker från många partier, och i kraft av många medlemmar och ett välbehövligt budskap, bli en kraft att räkna med.
I bästa fall.
Alternativet som vi mer och mer ser växa fram, är att de fyra borgerliga partierna sammansmälter till ett, och att den vänsterliberala agendan blir allenarådande.
För att gå tillbaka till landets fackförbund, kanske dessa inte framstår som särskilt intressanta eftersom fackförbunden mest verkar tappa sympatisörer och medlemmar. Dessutom verkar facket i stort göra det extra svårt för sig genom att trycka ut de medlemmar det faktiskt har. Fackliga organisationer trycker helt enkelt ut medlemmar som stödjer fel politisk-ideologisk ideologi, och att detta skulle vara en vinnande strategi i längden är lite svårt att se.
Allt detta gör att jag knappast tror speciellt mycket på fackförbunden. Jag tror heller inte särskilt mycket på dagens riksdagspartier, inte ens de borgerliga. Jag är djärv nog att önska mig ett nytt, grönt, medkännande, värde- och socialkonservativt parti.
Jag önskar mig å andra sidan mycket.
Kanske för mycket... :)
Mvh,
En stillsam tvilling
Du är inte ensam om att efterfråga ett nytt konservativt parti. Frågan brukar ibland väckas på bloggen traditionochfason.wordpress.com. Vi har dock ingen tradition av att göra det i Sverige och jag tror därför att det skulle vara svårt att lyckas. Titta bara på vilka partier som historiskt sett varit representerade i riksdagen; två nya har lyckats ta sig in på 60-70 år.
Jag tror därför att det är mer fruktbart att agera inom de befintliga partistrukturerna, även om jag kan hålla med om att det skulle vara spännande att se vad ett nytt konservativt parti skulle kunna uträtta. Kd:s senaste utveckling rör sig emellertid mot vad du efterfrågar och inom både moderaterna och centern så finns det personer och grupperingar som är att betrakta som konservativa (av något slag).
Än så länge får vi nog därför nöja oss med vad vi har =) .
"... Jag tror därför att det är mer fruktbart att agera inom de befintliga partistrukturerna, även om jag kan hålla med om att det skulle vara spännande att se vad ett nytt konservativt parti skulle kunna uträtta. Kd:s senaste utveckling rör sig emellertid mot vad du efterfrågar och inom både moderaterna och centern så finns det personer och grupperingar som är att betrakta som konservativa (av något slag)..."
Det var (alla) dessa värde- och socialkonservativa jag tänkte på, plus ev några ytterligare. I min enfald inbillar jag mig att det inte är blott invandrarhatande, obildade rasister som lockas av sverigedemokraterna. Bland alla röster de kommer att få nästa år, oavsett om de kommer in i riksdagen eller ej, lär det finnas mer än en som är tämligen intelligent, välutbildad, och grundläggande konservativt lagd. Personer som har gett upp om att få minsta lilla konservativa politik förverkligad från dagens riksdagspartier, personer som vill ha en mycket mer konservativ agenda ex inom område kriminalvårds-, social- resp familjepolitik, och därför allvarligt överväger att rösta på sd. Sören Holmberg, andra statsvetare, och allehanda politiska reporters kommer aldrig att göra analysen att det finns verkligt konservativa väljare i Sverige, konservativa väljare som är långt ifrån ignoranta och lågutbildade, och som utifrån ovan nämnda orsaker ger sin röst åt sd. Denna analys kommer sannolikt aldrig att göras.
Vad gäller kristdemokraterna, tror jag att deras största chans att växa till, säg, ett stadigt 10-15 procents parti, eller rentav ännu större, är att verkligen börja köra ett konservativt race. Ett konservativt race byggt på ett program med vissa generella konservativa ståndpunkter som kunde tilltala allt från en mer traditionell socialdemokratisk väljarkår, till mer typiska borgerliga väljare. Kanske med tyska kristdemokrater och den alltmer respektingivande Angela Merkel som exempel på utländska, framgångsrika, inspirationskällor.
Att göra en sådan satsning, kräver naturligtvis mod från kd:s sida; ett riktigt stort mod. Med mindre än oceaner av mod - ty hela det socialistiska resp vänsterliberala medieetablissemanget lär fyra av allt de har av demoniserande kanonsalvor mot kd - går det ej att göra en sådan långsiktig, mångårig, satsning, men... varför inte ska inte kd kunna uppbåda detta mod..?
Alternativet är att inget händer, och en tämligen liberalt dekadent socialism tar det svenska samhället i ett allt starkare strupgrepp, tills allt av fina, traditionella värden och livsformer är bortsopade, och vi har ett samhälle som åtminstone jag inte vill leva i.
Inte alls.
En riktigt uttalat konservativ satsning från kristdemokraternas sida skulle gemene svensk måhända uppfatta som hopplöst passé, men jag... jag skulle helhjärtat stödja den.
Med en sång i mitt hjärta!
:)
Mvh,
En smått inspirerad tvilling
Skicka en kommentar