tisdag 27 april 2010

Det vete fåglarna...

Socialstyrelsen har nu tagit beslut att den som vill avbryta sin livsuppehållande behandling ska ha rätt att göra det, förutsatt att han eller hon förstår den information som läkarna ger och konsekvensen av sitt beslut. Och även om jag anser att man inte i alla lägen ska göra allt som står i den medicinska vetenskapens tjänst för att rädda personer från att dö (till exempel väldigt gamla människor som riskerar en sista tid i livet med komplikationer och smärta, eller Jehovas vittnen för den delen, som ju valt att avstå från blodtransfusioner) så är att aktivt hjälpa någon att dö en helt annan sak.

Jag har nog egentligen ingenting emot att man stänger av livsuppehållande åtgärder. Problemet är att läkaren samtidigt förväntas tillhandahålla smärtstillande och sömntabletter. Gör man det så begår man i mina ögon en aktiv handling, helt väsensskild från den att endast stänga av apparater.

Men det är verkligen ingen enkel fråga och jag tror att det är bra att den debatteras. Jag vill absolut inte se någon aktiv dödshjälp i Sverige... men jag tror samtidigt att vi skulle göra oss en stor tjänst om vi kunde avdramatisera döden en smula. Vi ska alla dö, vi vet bara inte när.

Men, jag är inte säker på vad jag tycker. I mina mest fatalistiska stunder så tycker jag inte att man ska försöka bota sjukdomar (som inte går över av sig självt) över huvudtaget. Fast jag är så klart inte säker på att jag skulle tänka så om det hände mig själv eller någon närstående något...

Det är inte lätt det här.

1 kommentar:

Tvilling sa...

Nej, det är ingen lätt fråga detta.
När startar livet?
När upphör livet?
När kan människan ev ha rätt att tillse att livet upphör innan den naturliga döden inträffar?
Kan människan överhuvudtaget ha rätt att tillse någonting sådant?

För egen del är jag inte färdig med dessa frågeställningar.
Inte färdig alls.

När det gäller liv och död, har jag inte funderat så väldigt mycket på livet i slutändan de senare åren, utan mest på livet i startskeendet, och därmed på aborter.

Vad gäller aborter, blir jag i stort mer och mer övertygad om att det är en avsevärd synd att dräpa ett foster, och tycker att det är fruktansvärt att samtliga sju riksdagspartier är komfortabla med dagens abortlagstiftning.
En lagstiftning som ger rätt till avslutande av livet fram till den 18:e veckan, och ibland senare än så.

Om vi sammanlägger att ca 38 000 liv per år i Sverige avslutas innan födseln, och att det nu kanske blir alltmer tillåtet med dödshjälp, blir väl frågan om det mänskliga livet är värt så mycket i vårt uttalade, sekulär-progressiva, land..?

Jag tror inte att livet är så aktat som det borde vara, och börjar mer och mer se Sverige som ett land nästan helt utan djupare mänskliga dimensioner.

Tyvärr.

Mvh