Det här med organisationsfrihet

I Sverige har vi organisationsfrihet. Det innebär att alla som vill kan sluta sig samman i en förening, samt att ingen kan tvingas in i en mot sin vilja. Ingen kan heller kräva att få bli medlem i en förening mot föreningens uttryckliga vilja.

Det innebär att den som inte tycker att en viss organisation möter de krav som personen ställer kan starta en egen förening. Det innebär också att varje organisation har rätt att bestämma över sin egen verksamhet och dess former.

Något som tål att tänkas på kanske?

Exp, AB, DN.

Skatten och solidariteten

Vad utgör ett gott samhälle? Och vad kännetecknar en god medmänniska? Den svenska socialdemokratin har under snart ett sekel argumenterat för att den goda medmänniskan, och därigenom det goda samhället, skapas genom ett omfattande transfereringssystem baserat på höga skatter och generösa bidragsnivåer.

De menar att solidaritet skapas av vetskapen av att man med sin skattsedel bidrar till det allmännas bästa och därmed också till sin egen trygghet. Detta förfäktas även i kommentarerna till mitt blogginlägg där jag välkomnar det femte jobbskatteavdrag som statsministern aviserade i lördags.

Men är skatt verkligen samma sak som solidaritet? Och är man per definition egoistisk om man förespråkar sänkt skatt? Sverige har högst skattetryck i OECD, även efter regeringens skattesänkningar (statens intäkter har dessutom ökat mellan 2006-2012). Vid vilken skattenivå uppåt slutar man i så fall vara egoistisk?

Som jag ser det så kräver solidaritet en medvetenhet och ett eget val. Att kalla det system som vi har i Sverige i dag för solidariskt är därför långt ifrån sant. Inte nog med att den enskilde skattebetalaren inte har något inflytande över sina inbetalda medel, när skatten är betald finns dessutom inte pengar kvar till att ägna sig åt frivillig solidaritet. Vi lever i stället ur hand i mun, fullt upptagna med att få våra pengar att räcka åt oss själva. I en sådan situation är det svårt att tänka på andras behov.

I en ekonomi där fler rår över en större del av sin inkomst ökar i stället möjligheten till eget sparande, vilket minskar trycket på det offentliga systemet. Det ökar också möjligheten att på egen hand bidra till familj, släkt eller vänner vid behov. Det kallar jag solidaritet.

Pengar måste inte ta vägen genom en offentlig statsapparat för att räknas som solidariska. Det är en socialdemokratisk myt.

Fler steg på rätt väg

I Fredrik Reinfeldts sommartal i dag aviserades moderaternas önskemål inför de kommande budgetförhandlingarna. Det sedan tidigare omtalade femte jobbskatteavdraget var med, men också ett förslag om sänkt skatt för pensionärer samt höjd lägsta brytpunkt för dem som betalar statlig skatt.

Det här är ett mycket välkommet budskap. Inte bara för att det krävs för att ekonomin inte ska gå bakåt, utan också för att det faktiskt är principiellt viktigt att människor får betala en mindre andel av sin inkomst i skatt än vad de gör i dag.

Förhoppningsvis så kommer budgetförhandlingarna även resultera i lägre offentliga kostnader på sikt. Den delen verkar dock vara svårare att komma överens om inne på Rosenbad.

DN, SvD.

Släktforskning

I våras började jag släktforska. Jag hade funderat på att börja ganska länge och när ett kusinbarn bjöd in mig att titta på hans släktträd på Ancestry så kände jag att det var dags. Hans träd täckte bara min mors sida (eftersom det är på den sidan som vi är släkt) och jag ville fylla på med min fars sida.

Det är lätt att bli ödmjuk när man släktforskar. Man stöter på människor som lever under povra omständigheter och som med största sannolikhet gick igenom fler motgångar i livet än vad man själv någonsin kommer komma i närheten. Men framför allt så blir man, jag i alla fall, ödmjuk inför vilken osannolik slump det är att man över huvudtaget lever.

Den omedelbara familj som man lever med under livet är kanske inte så stor, men det totala antal människor som har krävts för att just jag ska finnas till är nästan överväldigande. På nio generationer bakåt så handlar det redan om över 1000 personer. Och sedan fördubblas det för varje generation.

I alla fall rent teoretiskt. Få har dock det teoretiskt totala maxantalet anor i sitt släktträd. Det beror på något som på släktforskningsspråk kallas för anförlust, det vill säga att två personer som är släkt med varandra har skaffat barn och att det då blir färre antal unika personer i trädet bakåt (eftersom de har samma anor).

Oaktat det så kan det inte betraktas som något annat än ren tur att man finns till. Om man då tänker på vad alla ens förfäder har gått igenom för att man ska kunna sitta här på ett tåg och blogga år 2013 så är det svårt att inte bli tacksam. Det gör också att man vill veta mer om alla de som har gått före. Nu när jag själv är far så bidrar också det till att jag vill att mitt barn ska veta var vår familj kommer ifrån.

För mig är det viktigt att känna till sin plats i historien. Det skapar en känsla av samhörighet med tidigare generationer men också med framtiden eftersom jag vet att jag är en länk i en väldigt lång kedja som kan fortsätta i all evighet om slumpen artar sig så.

Så börja ni också. Dagens teknik gör det dessutom oerhört mycket enklare än vad det var för bara några år sedan. De flesta tjänster tar betalt men det är det värt för den information man hittar är ovärderlig.

Och jag då, var kommer jag i från? På farfars sida primärt från Södermanland (Floda socken), Örebro (Nysund och Kvistbro socknar) och Östergötlands (Norrköping och Dagsbergs socken) län. På farmors sid nästan uteslutande från Södermanland (Björnlunda/Gnesta och trakterna ner mot Nyköping). På morfars sida Östergötland (Tjällmo/Godegård socknar) och på mormors sida Småland (Uråsa/Väckelsång). Det är torpare och soldater, inhysehjon och häradsdomare, statare och bönder i en salig blandning.

Ytterligare publicering

I går var en av mina sista SNB-artiklar intagen i Västerviks-Tidningen. Den handlar om socialdemokraternas vurm för höghastighetståg.

En urspårad satsning

Veckans produktion

Nu börjar arbetsveckan lida mot sitt slut och jag ska snart gå hem. Två artiklar inför helgen är levererade och utskickade så jag känner mig mer än nöjd.

Det har varit en väldigt rolig och intressant vecka och det känns som att jag har lärt mig en hel del. Hittills har tre av mina artiklar publicerats i dagstidningar runt om i landet. Ni hittar dem här:

Hela Sverige kan leva

Vänsterns hot mot demokratin

Ett historiskt besök

Första dagen avklarad

Nu är jag på väg hem efter första dagen på Svenska Nyhetsbyrån (SNB). Jag tror att det gick bra. Jag har i alla fall producerat en text som har gått ut till SNB:s abonnenter. Förhoppningsvis publiceras den någonstans i morgon.

Det är lite otäckt att ha en så definitiv deadline som det här jobbet innebär och jag ska nog inte räkna med att ha ett par timmar till godo efter skriven artikel varje dag men i dag blev det så. Kändes som en bra början.

En annorlunda arbetsvecka

Sakta men säkert så börjar livet vändas tillbaka till normal dygnsrytm. I dag sitter jag på 07.33-tåget mot Stockholm för första gången sedan midsommar. Jag är dock inte på väg till mitt vanliga jobb i dag. Veckan kommer i stället tillbringas på Svenska Nyhetsbyrån. Förra året efter att Skribentskolan var slut så fanns det inte riktigt tid för mig att göra någon praktik, något som alla deltagare fick möjlighet till, så jag gör den nu i stället. Det ska bli väldigt roligt att prova på livet som ledarskribent på heltid, om än bara för en vecka. Förhoppningsvis så får jag inte skrivkramp.