Vad utgör ett gott samhälle? Och vad kännetecknar en god medmänniska? Den svenska socialdemokratin har under snart ett sekel argumenterat för att den goda medmänniskan, och därigenom det goda samhället, skapas genom ett omfattande transfereringssystem baserat på höga skatter och generösa bidragsnivåer.
De menar att solidaritet skapas av vetskapen av att man med sin skattsedel bidrar till det allmännas bästa och därmed också till sin egen trygghet. Detta förfäktas även i kommentarerna till mitt blogginlägg där jag välkomnar det femte jobbskatteavdrag som statsministern aviserade i lördags.
Men är skatt verkligen samma sak som solidaritet? Och är man per definition egoistisk om man förespråkar sänkt skatt? Sverige har högst skattetryck i OECD, även efter regeringens skattesänkningar (statens intäkter har dessutom ökat mellan 2006-2012). Vid vilken skattenivå uppåt slutar man i så fall vara egoistisk?
Som jag ser det så kräver solidaritet en medvetenhet och ett eget val. Att kalla det system som vi har i Sverige i dag för solidariskt är därför långt ifrån sant. Inte nog med att den enskilde skattebetalaren inte har något inflytande över sina inbetalda medel, när skatten är betald finns dessutom inte pengar kvar till att ägna sig åt frivillig solidaritet. Vi lever i stället ur hand i mun, fullt upptagna med att få våra pengar att räcka åt oss själva. I en sådan situation är det svårt att tänka på andras behov.
I en ekonomi där fler rår över en större del av sin inkomst ökar i stället möjligheten till eget sparande, vilket minskar trycket på det offentliga systemet. Det ökar också möjligheten att på egen hand bidra till familj, släkt eller vänner vid behov. Det kallar jag solidaritet.
Pengar måste inte ta vägen genom en offentlig statsapparat för att räknas som solidariska. Det är en socialdemokratisk myt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar