Minnet av Ådalen

I helgen har det, av förklarliga skäl, skrivits en hel del om den där vårdagen i Ådalen 1931. Få händelser är väl så mytomspunna i svensk modern historieskrivning som den här.

Vänstern, och senare även socialdemokratin, har använt den som ett exempel på arbetarnas kamp mot överheten men verkligheten är nog tyvärr inte så enkel.

Det råden ingen tvekan om att det som hände var tragiskt för alla inblandade. Fem människor dog, ett faktum som inte går att bortförklara. De militärer som var inkallade av länsstyrelsen var ovana vid situationen och missbedömde kanske hotet från demonstranterna.

Klart är dock att de kommunister som gick i tåget hade agerat våldsamt, både mot strejkbrytare, poliser och militärer. De tillhörde dessutom en politisk schattering som knappast var intresserad av demokrati i vår mening.

Följdeffekten av Ådalenhändelsen blev därför bland annat politiskt uniformsförbud samt av uppluckring av polisens snäva indelning i landet. Man ville således motverka både politiska extremister men också göra allt för att slippa använda sig av militären igen.

Så visst. Ådalenhändelsen bör finnas kvar i det svenska kollektiva minnet. Men inte som en ärofylld händelse, utan som den tragedi den var. För alla inblandade.

Ska ni bara läsa en artikel om händelsen så föreslår jag Per T Ohlssons krönika i Sydsvenskan. Mycket belysande och nyanserad. Han pekar bland annat på det tragiska i att socialdemokratin tagit över revolutionsromantikernas syn på Ådalen 1931.

HG, AB1, AB2, AB3, DN, SvD, ÖA1, ÖA2, A.
TM, AF, BF, O, MO.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, historia, Ådalen.