Israel och politisk korrekthet

Jag tänkte bara börja med att hänvisa till Aduktussons förnämliga försvar av Israels självklara existensberättigande.

I övrigt så tänkte jag raljera en smula över den svenska företeelsen politisk korrekthet. Inte för att den enkom existerar endast i Sverige men den är extremt utbredd här. Tankarna började här om dagen när jag läste en rescension av Håkan Arvidssons bok Vi som visste allt. Den verkar handla om hur den svenska 68-rörelsen mer än någonting annat tillbringade sin tid med att exkommunicera varandra och dela upp sig i fraktioner.

Någon dag senare läste jag en debattartikel i tidningen Dagen där det framgick att den svenska frikyrkan (under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal) var ovanligt flitig med att utesluta personer som man inte tyckte levde upp till kraven.

Och kanske finns det ett samband mellan dessa företeelser. Vi vill så gärna vara rättläriga att vi hellre utestänger än diskuterar med dem som vi uppfattar som avvikande från den gängse uppfattningsnormen. Hur blev det så här egentligen? Ligger det nedärvt i vår rädsla för konflikter, eller beror det på något annat? Jag vet verkligen inte man jag avskyr fenomenet som sådant.

Som tur är så finns det krafter som motverkar likriktningen i samhällsdebatten. Göran Lambertz har nyligen konstaterat att det var olagligt av en skola i Köping att utestänga Nationaldemokraterna från att ställa upp ett bokbord där. Inte för att jag på något vis sympatiserar med partiet i fråga. Jag anser dock att ett samhälle måste kunna innehålla åsikter som av vissa uppfattas som hemska eller onda eller vad som helst. Personligen tycker jag lika illa om Nationaldemokraterna som jag tycker om KPML(r). Jag tänker dock inte ropa på förbud av vare sig det ena eller det andra partiet, jag föredrar argumentation.

Av samma orsak är det tragiskt att det endast finns en accepterad åsikt i Israel- och Palestinakonflikten i Sverige. Kanske kan Adaktussons artikel medföra nånting positivt i frågan.

Fildelning

Från Dick Erixons blogg:

Det resonemanget fick advokaten Monique Wadsted att ställa den helt centrala frågan: varför är vi beredda att betala dem som tillverkar datorer och håller med nätverken, men inte dem som står för det kreativa skapandet? Vi är beredda att betala för apparaterna men inte för det innehåll de ska fyllas med. Musiker och andra upphovsmän har rätt till respekt för sin ansträngning, sa hon.

Här trillade för mig ner en pollett: första gången jag hörde en livlig diskussion om fildelning var mellan Oscar Swartz och Alexander Bard. Det förvånade mig att två så utpräglade och skärpta liberaler kunde ha så diametralt motsatta uppfattningar. Men Wadsted fick mig att förstå: Swartz kunde tjäna pengar som internetoperatör, han kunde ta betalt för sina tjänster, därför kan han vara utan upphovsrätt – och är följdriktigt emot den. Alexander Bard är som artist och kompositör beroende av upphovsrätten för att kunna få betalt för sina tjänster, därför är han för den.

Här skulle man kunna citera Karl Marx: intresset ljuger aldrig.

Mycket bra och tänkvärt skrivet. Att uppmuntra till fildelning av upphovsrättsskyddat material är inget annat än socialism (för att citera Johan Staël von Holstein som jag var och lyssnade på här om dagen). Att betala och göra rätt för sig borde sitta i ryggraden på alla som värnar om marknadsekonomin.

Om konservatism

The Conservative approach is nothing more or less than an attempt to apply the wisdom and experience and the revealed truths of the past to the problems of today. The challenge is not to find new or different truths, but to learn how to apply established truths to the problems of the contemporary world.

- Barry Goldwater

Psalmtoppen

Tro det eller ej, men SVT har nyligen lanserat ett nytt underhållningsprogram vid namn Psalmtoppen. Det kommer tydligen ledas av Elin Ek och sändas på lördagar som någon form av underhållning. Och det känns ju faktiskt väldigt roligt att SVT väljer att satsa på detta något smalare område. Jag, till skillnad från många andra, vil inte titta på schlager, Idol eller andra högst tvivelaktiga underhållningsprogram, så därför känns det här som en frisk fläkt.

Nu kommer tydligen psalmerna att blandas med diverse andra låtar också men det kanske man kan ha överseende med. Det är dock inte särskilt troligt att mina favoritpsalmer kommer att vara med i programet då de av de flesta anses vara något pompösa (t.ex. Gå sion din konung att möta). Det är inte heller troligt att Fädernas kyrka dyker upp i direktsänd tv.

Sexualmoral

människor blir inte lyckliga i ett samhälle som ständigt uppmuntrar till promiskuitet, sexuell utlevelse och experimenterande. Det är i själva verket ett hjärtlöst och kallt samhälle, ett där personer betraktas som utbytbara och där kärlek inte ges någon plats. Sexualiteten frigörs inte utan trivialiseras. - Charlotta Levay

Jag kunde inte ha sagt det mycket bättre själv. Läs även gärna Kristina Lindquist (Tidningen Arbetaren) högst tveksamma försvar för 68-generationens sexuella revulotion.

När ska vänstern inse att personlig moral handlar om den känsla av frihet som kommer av att kunna lägga band på sig?

Ignite II

Poverty For All

Sold out by your own, October revolution
Out to the streets to fight against the tyranny
In 56' we fought the occupation
The young and old against the Communist regime

The sorrow, a so-called liberation
The sorrow, a violent domination
Sorrow, the humiliation
Fifty years, the death of a nation

Poverty for all but freedom's the exception
The Proletariat, now the red Bourgeoisie
The murder, the torture
The terror, the famine
Fifty years under the Communist regimes

The sorrow, a so-called liberation
The sorrow, a violent domination
Sorrow, the humiliation
Fifty years, the death of a nation

The price of freedom, is worth it to me
The price of freedom, is worth it to me

Fighting, A revolution
Fighting, For human rights
The Cheka, the Stasi, The human tragedies
The casualties of the state

Fifty years, a tragic philosophy
Fifty years, collective suffering
Fifty years, we're the casualties of the state

The sorrow, a so-called liberation
The sorrow, a violent domination
Sorrow, the humiliation
Fifty years, the death of a nation

Centrum för Rättvisa

I dag är det 40 års sedan som Martin Luther King sköts till döds i USA. Han närde en dröm om att alla människor skulle värderas för sina egna kvaliteter, och inte för deras hudfärg (eller kön för den delen). Ett rimligt riktmärke i ett civiliserat samhälle kan tyckas. 30 års senare har emellertid Martin Luther Kings dröm förvanskats av personer som Jesse Jackson, i stället anser att det är rasism eller sexism att INTE ta hänsyn till ras eller kön. Ett perspektiv som i dagsläget har förvrängts in absurdum och i stället lagt bevisbördan på den förment kränkta individen.

Som tur är så finns det krafter som försöker motverka denna utveckling (och då menar jag inte Katrine Kielos). Centrum för Rättvisa arbetar för att dina och mina grundläggande juridiska rättigheter, i större utsträckning än i dag, ska tas till vara av samhället. De gör det genom att driva fall som juridiska processer för att med lagens hjälp påvisa att det finns grundläggande rättigheter som våra lagar faktiskt försvarar, även om detta tyvärr inte är uppenbart i dagens Sverige. Negativ föreningsrätt , äganderätt och rätten till att inte bli diskriminerad på grund av den man är är några av de frågor som Centrum för Rättvisa driver.

Tyvärr så måste Centrum för Rättvisa i stor utsträckning använda sig av Europarätten för att driva sina teser, något som till stor del beror på det uppenbarhetsrekvisit som föreligger om man vill driva rättsprocesser med den svenska grundlagen som underlag. Det skulle vara mycket värt om svenska medborgare i stället, på ett tydligt och enkelt sätt, kunde hävda sina rättigheter så som de föreskrivs i den svenska Regeringsformen.

Vem vet, kanske kommer Grundlagsutredningen fram till att uppenbarhetsrekvisitet ska tas bort, både alliansen och miljöpartiet vill det. Det skulle vara ett enormt framsteg, och det skulle göra arbetet enklare för Gunnar Strömmer med medarbetare på Centrum för Rättvisa.