I dagens SvD, på idag-sidan, så är det en jättebra artikel om en ung tjej som vågade sätta sig upp mot sin egen smärta och kämpa sig tillbaka till ett aktivt och normalt liv. Varför ser vi inte mer av den här typen av artiklar? Vi vet att långvarig sjukdom leder till att man utvecklar följdsjukdomar. Vi vet att ju längre tid man är borta från arbete och andra sociala sammanhang, dessto större är sannolikheten att man aldrig kommer tillbaka. Och vi vet att snabb rehabilitering är det bästa. Så varför envisas vi med att stoppa i en 15-åring 10-15 tabletter smärtstillande om dagen? Varför vågar ingen säga "om du vill komma tillbaka från det här så måste du kämpa"? Precis så som de faktiskt gjorde när hon kom till smärtbehandlingsenheten vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Vi måste våga stå upp mot, och också acceptera smärta. Att falla till föga, lägga sig i sängen och hoppas på att det ska gå över hjälper sällan (eller aldrig). Visst, jag kanske aldrig blir helt fri från smärta, men är det värt att sitta inne resten av livet bara för att man tror att man inte skulle klara av att gå ut?
The First Step
Face the Pain
I've got people to stand with me
but I've got to bare this on my own.
Feeling fear has brought me to my knees.
Do I have the strength I truly need?
Face the pain.
Being angry won't get me far
if what I planned isn't how things are.
Facing life I'll take the risk
of finding out how life really is.
Face the pain.
We can't keep doing what we've always done!
FACE THE PAIN!
When the pain starts we can't turn and run.
FACE THE PAIN!
If you think you're stuck, stop and look again.
FACE THE PAIN
and the healing can begin
2 kommentarer:
Att våga möta smärtan, och förutsättningslöst ta sig an den, är mödosamt.
Att prata om att våga möta smärtan, och förutsättningslöst ta sig an den, är mödosamt, torde vara det samma som att prata om att våga möta livet, och förutsättningslöst ta sig an det.
Att våga möta livet, och förutsättningslöst ta sig an det, är mödosamt, men något vi måste göra om vi har tänkt leva.
Livet kommer sannolikt aldrig att bli enkelt och smärtfritt, men om vi ska leva - och det ska vi ju - måste vi försöka hantera allt livet innehåller. Inklusive smärta.
Ibland för jag för mig att vi människor inbillar oss, att det obehagliga vi inte pratar om ska försvinna. Så är det inte. Det obehagliga som otur, tillkortakommanden, tragedier, katastrofer och allsköns smärta finns alltid med som en del av våra liv. Oavsett om vi vill det eller inte.
För att kunna hantera dessa jobbiga inslag i livet, tror jag vi måste söka lära oss möte dem med öppna ögon.
Möta de jobbiga inslagen, och försöka hantera dem så gott vi kan.
Det är enda sättet.
Mvh,
En stillsam tvilling
Väldigt väl talat Tvilling!
Skicka en kommentar