En borgerlig kulturpolitik

I ansökningsförfarandet till SNB:s Skribentskola ingick det att skriva en debattartikel under den övergripande rubriken "min vision för en borgerlig kulturpolitik". Nedan hittar ni mitt bidrag.

En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet

Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.

Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.

Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.

I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.

Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.

En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.

Är en svensk Tea Partyrörelse möjlig?

Ett av gårdagens stora samtalsämne på Twitter var KDU-ordföranden Aron Modigs debattartikel där han efterfrågade en svensk version av den amerikanska Tea Partyrörelsen. Arons utgångspunkt är att det inom svensk borgerlighet borde finnas utrymme för en rörelse som efterfrågar lägre skatt, mindre stat och färre regleringar.

Reaktionerna på artikeln lät dock inte vänta på sig och genast började bloggare och andra dra fram de mindre lockande elementen i den amerikanska Tea Partyfloran (främlingsfientligheten t.ex.) För det är ingen tvekan om att det finns konstiga åsikter inom denna disparata "organisation". Men så blir ofta i rörelser som inte ställer upp några kriterier för medlemskap.

I princip vem som helst kan säga sig vara en del av den Amerikanska Tea Partyrörelsen. Det enda som egentligen krävs är en misstro mot statlig inblandning i allmänhet (något som är extremt vanligt i USA rent generellt) samt ett motstånd mot höga skatter i synnerhet.

Utöver detta så är åsiktfloran minst sagt varierande. Kristen höger blandas med pro-lifeaktivister som blandas med NRA-medlemmar som blandas med konstitutionalister som blandas libertarianer, och så vidare. Kontentan är dock att man inte behöver skiva under på allt som framförs i rörelsen namn. Ron Paul och till exempel egentligen ganska lite med Michele Bachmann att göra, rent åsiktsmässigt, men det hindrar dem inte från att båda vara Tea partyaktivister.

Men hur skulle egentligen en svensk version se ut? Till att börja med så finns ju inte vissa av de grupper som ingår i den Amerikanska rörelsen i Sverige. Vi har inget NRA, det finns knappt någon kristen höger (vilket jag skrev om på min gamla blogg), pro-lifeorganisationerna är partipolitiskt obundna, de främlingsfientliga elementen i den svenska samhället är sällan eller aldrig borgerliga.

Så vad skulle kunna förena i en svensk kontext? Rimligtvis exakt samma som förenar alla olika grupper i USA; en misstro mot statlig inblandning i allmänhet samt ett motstånd mot höga skatter i synnerhet.

Problemet i Sverige (om man nu tycker att avsaknaden av en svensk Tea Partyrörelse är ett problem) är dock att de individer som skulle kunna tänkas vara intresserade av att gemensamt driva frågor om längre skatter, mindre stat och färre regleringar redan är politisk engagerade.

Den svenska politiska traditionen lämnar väldigt lite utrymme till den typ av organisering som Tea Partyrörelsen utgör. Här är vi medlemmar i partier och därmed kanaliserar vi våra åsikter och vårt engagemang genom partistrukturen. Det är klart att Timbro kanske skulle vara med på ett hörn i en svensk Tea Partyrörelse men i allt väsentligt så skulle den bestå av redan engagerade politiker.

Så varför skulle de stiga ur sina vanliga sammanhang för att driva opposition mot den regering som de i stor utsträckning själva jobbar för? Partistrukturen ser annorlunda ut i USA. Både Republikanerna och Demokraterna är mer av kampanjorganisationer än partier, i alla fall i våra mått mätt. Det finns en tradition av att sluta sig samman inom partierna för att driva frågor.

Den traditionen finns inte i Sverige, vilket gör det svårt att helt plötsligt starta något som man inte är van vid. Så även om jag tror att någon behöver driva de frågor som Aron Modig tar upp i sin artikel, så tror jag att vi även framgent kommer få se enskilda individer och politiker som driver dem internt, inom givna partipolitiska strukturer, snarare än genom nya typer av organisationer vid sidan av partierna.

Synd egentligen kanske. Men vi behöver fler år av personvalskampanjer, och fler självständiga politiker för att det över huvudtaget ska vara möjligt att tala om att starta en svensk Tea Partyrörelse.

Men rätta mig gärna om jag har fel.

Bloggar: Modig, Ismail, Bjereld, Högberg, Röda Berget.