Är en svensk Tea Partyrörelse möjlig?

Ett av gårdagens stora samtalsämne på Twitter var KDU-ordföranden Aron Modigs debattartikel där han efterfrågade en svensk version av den amerikanska Tea Partyrörelsen. Arons utgångspunkt är att det inom svensk borgerlighet borde finnas utrymme för en rörelse som efterfrågar lägre skatt, mindre stat och färre regleringar.

Reaktionerna på artikeln lät dock inte vänta på sig och genast började bloggare och andra dra fram de mindre lockande elementen i den amerikanska Tea Partyfloran (främlingsfientligheten t.ex.) För det är ingen tvekan om att det finns konstiga åsikter inom denna disparata "organisation". Men så blir ofta i rörelser som inte ställer upp några kriterier för medlemskap.

I princip vem som helst kan säga sig vara en del av den Amerikanska Tea Partyrörelsen. Det enda som egentligen krävs är en misstro mot statlig inblandning i allmänhet (något som är extremt vanligt i USA rent generellt) samt ett motstånd mot höga skatter i synnerhet.

Utöver detta så är åsiktfloran minst sagt varierande. Kristen höger blandas med pro-lifeaktivister som blandas med NRA-medlemmar som blandas med konstitutionalister som blandas libertarianer, och så vidare. Kontentan är dock att man inte behöver skiva under på allt som framförs i rörelsen namn. Ron Paul och till exempel egentligen ganska lite med Michele Bachmann att göra, rent åsiktsmässigt, men det hindrar dem inte från att båda vara Tea partyaktivister.

Men hur skulle egentligen en svensk version se ut? Till att börja med så finns ju inte vissa av de grupper som ingår i den Amerikanska rörelsen i Sverige. Vi har inget NRA, det finns knappt någon kristen höger (vilket jag skrev om på min gamla blogg), pro-lifeorganisationerna är partipolitiskt obundna, de främlingsfientliga elementen i den svenska samhället är sällan eller aldrig borgerliga.

Så vad skulle kunna förena i en svensk kontext? Rimligtvis exakt samma som förenar alla olika grupper i USA; en misstro mot statlig inblandning i allmänhet samt ett motstånd mot höga skatter i synnerhet.

Problemet i Sverige (om man nu tycker att avsaknaden av en svensk Tea Partyrörelse är ett problem) är dock att de individer som skulle kunna tänkas vara intresserade av att gemensamt driva frågor om längre skatter, mindre stat och färre regleringar redan är politisk engagerade.

Den svenska politiska traditionen lämnar väldigt lite utrymme till den typ av organisering som Tea Partyrörelsen utgör. Här är vi medlemmar i partier och därmed kanaliserar vi våra åsikter och vårt engagemang genom partistrukturen. Det är klart att Timbro kanske skulle vara med på ett hörn i en svensk Tea Partyrörelse men i allt väsentligt så skulle den bestå av redan engagerade politiker.

Så varför skulle de stiga ur sina vanliga sammanhang för att driva opposition mot den regering som de i stor utsträckning själva jobbar för? Partistrukturen ser annorlunda ut i USA. Både Republikanerna och Demokraterna är mer av kampanjorganisationer än partier, i alla fall i våra mått mätt. Det finns en tradition av att sluta sig samman inom partierna för att driva frågor.

Den traditionen finns inte i Sverige, vilket gör det svårt att helt plötsligt starta något som man inte är van vid. Så även om jag tror att någon behöver driva de frågor som Aron Modig tar upp i sin artikel, så tror jag att vi även framgent kommer få se enskilda individer och politiker som driver dem internt, inom givna partipolitiska strukturer, snarare än genom nya typer av organisationer vid sidan av partierna.

Synd egentligen kanske. Men vi behöver fler år av personvalskampanjer, och fler självständiga politiker för att det över huvudtaget ska vara möjligt att tala om att starta en svensk Tea Partyrörelse.

Men rätta mig gärna om jag har fel.

Bloggar: Modig, Ismail, Bjereld, Högberg, Röda Berget.