Rätten att göra sina barn arvslösa

Som bekant så pågår det en positioneringsstrid mellan de tre kandidaterna som aspirerar på posten som partiordförande i Centerpartiet. Annie Lööf verkar hittills vara favorit, tätt följd av it-minister Anna-Karin Hatt.

Den tredje kandidaten, som främst framstår som inslängd i kampen för könsbalansens skull, gör emellertid sitt bästa för att synas.

Här om dagen skrev därför Anders W Jonsson på DN-debatt, precis som man ska göra om man vill synas (vi kan nog räkna med att ett gäng vänsterpartister med partiledarambitioner snart kommer att dyka upp på samma sida).

Det vore synd att säga att Anders presenterade en revolutionerande politik. En punkt i artikeln är jag trots det förvånad över att det inte har blivit mer prat om.

Anders W Jonsson vill nämligen avskaffa laglotten vid arv. Eller rättare sagt, införa möjligheten att göra sina barn arvslösa om man skulle vilja. Och jag håller nog spontant med Anders. I mina ögon handlar det om rätten att förvalta över sina egna medel, i liv såväl som i död.

(För den som inte känner till det så är dagens lagstiftning utformad så att barnet/barnen alltid har rätt till en laglott i händelse av att en förälder avlider. Något som gäller oavsett familjeband i övrigt).

Utgångspunkten i den svenska arvslagstiftningen ska självklart vara att barn och övrig familj ärver om inget annat sägs (precis så som är fallet i dag). Som enskild individ bör jag dock besitta rätten att själv avgöra vad som ska hända med mina eventuella tillgångar vid min död.

Jag har som barn, förutsatt att jag är myndig, ingen självklar dragningsrätt till mina föräldrars pengar så länge de är vid liv. Varför skulle jag helt plötsligt få det när de dör?

Som jag ser det så tar dagens lagstiftning ingen hänsyn till hur familjebanden, utöver blodsbanden, ser ut i övrigt. Att införa en rätt att via testamente fördela även sina barns arvslott borde inte vara så svårt, rent lagtekniskt alltså. Särskilt inte om man inte ändrar något i lagstiftningen i övrigt.

Jag tror även att en sådan förändring skulle kunna medföra positiva effekter på familjesammanhållning och familjegemenskap. I dagsläget, i familjer där det finns något av värde att ärva, så finns det egentligen inga skäl för barnen att hålla sig väl med sina föräldrar (och nu menar jag bara rent arvsmässigt, det finns massor av andra skäl att hålla sams i familjen), de kommer att ärva ändå.

Om arvet i stället blir villkorat av förälderns goda minne skapas utrymme för att arvingen faktiskt måste bry sig om familjen under förälderns levnad. Inte helt fel kanske?

Skånskan, Corren, Sydsvenskan.