I svensk politik så är det inte alltid så lätt att hålla isär de två begreppen stat och samhälle. De används allt som oftast som synonymer till varandra och för vissa debattörer och politiker så är de faktiskt samma sak. Ett exempel är Håkan Juholt som i sitt sommartal i söndags växlade mellan uttrycken utan större problem.
Men kan man verkligen säga att staten och samhället är samma sak? Självklart inte om du frågar mig. Staten är det offentliga myndighetssverige, regeringskansli och departement, landsting och kommuner (det offentliga vore kanske ett bättre samlingsnamn men jag kommer fortsätta att hålla mig till statsbegreppet, jag tror att ni förstår vad jag menar).
Samhället å andra sidan, det är vi.
Individer, familjer, församlingar, föreningar, företag, organisationer. Alla vi tillsammans utgör samhället. Eller civilsamhället som man också brukar säga. Ibland överlappar staten och samhället varandra, men det fortsätter ändå att vara två skilda saker.
Att många har svårt att se skillnad på de tu beror till stor del på politik. Socialdemokratin har under 1900-talet gjort vad den kunnat för att människor ska vara beroende av staten i stället för av samhället (det vill säga av varandra). (S) har medvetet använt sig av det offentliga som ett verktyg för bryta ner traditionella beroendeförhållanden (familj etc), till förmån för en allomfattande statsapparat.
Men vad får det för konsekvenser egentligen? Anonymitet är en bieffekt, för att ta ett exempel. När individer inte längre är beroende av varandra blir de i värsta fall beroende av staten (vilket som sagt var tanken med Socialdemokraternas välfärdslomplex), men eftersom staten är anonym så behöver man inte ta hänsyn till varifrån statens pengar kommer från.
På så sätt undergrävs den samhälleliga solidariteten mellan människor och även ens medmänniskor blir anonyma. Vi såg exempel på det senare i Storbritannien nyligen när ungdomar vandaliserade och stal från människor i deras egna närområden, utan att över huvudtaget bry sig om att det var medmänniskor de handlade mot.
Vill vi att människor faktiskt ska bry sig om varandra i dagens moderna samhälle måste vi därför motverka politik som utökar statens befogenheter på bekostad av civilsamhällets. Det är i samhället som banden mellan människor skapas och det är där vi lär oss att ta hand om varandra. Den som är beroende av staten behöver ingen annan, och bryr sig därför i förlängningen mindre om andra (i värsta fall).
Ömsesidigt beroende är (i allt väsentligt) någonting positivt. Förhållandet stat-individ är emellertid inte ömsesidigt. Det är staten som behöver oss, vi behöver inte staten.
(Jag har för övrigt skrivit om det här tidigare, och Markus Blomberg har svarat. Läs gärna de inläggen också.)
2 kommentarer:
För en gångs skull håller jag med dig; inre kontroll är styrka, yttre kontroll är tyranni. Men för att kunna minska statens kontroll måste samhället bli jämlikare rent ekonomiskt för att motverka social friktion och det vet jag inte om alla kommer att gå med på.
Kul att du håller med mig. Jag tror dock inte att samhället måste vara ekonomiskt "jämlikt" för att fungera och hålla ihop. Det har vi sett många exempel på genom historien. Det är ju inte bara ekonomiska band som håller oss samman utan även sociala och kulturella faktorer skapar sammanhållande kit människor emellan (för att nämna några).
Skicka en kommentar