I dagens DN problematiserar Hanne Kjöller frågan om transsexualism och könsbyten. Jag tycker särskilt att hon resonerar väl kring rättighetsfrågan i debatten. För självklart kan det aldrig vara en mänsklig rättighet att skaffa barn.
Vissa kan och andra kan inte, och i det senare fallet har vi gemensamt kommit fram till att man under vissa omständigheter kan få samhällelig hjälp. Det betyder ingalunda att det är en rättighet.
Kjöller tar i sin artikel även upp medicinska komplikationer som jag inte kände till upp. Tydligen ökar risken för livmodercancer vid förhöjda testosteronvärden.
Ett viktigt medicinskt argument som kvinnor som opererar sig till män bör ta i beaktande. Och som den medicinska expertisen rimligtvis måste kunna ha någonting att kunna säga till om.
För som Kjöller skriver så kan den här frågan inte bara handla om vad ett antal aktivister tycker är ett idealtillstånd. Läkare är skyldiga att ta hänsyn till medicinska omständigheter som utsätter patienten för potentiell risk. Det gäller i alla lägen.
Något som får mig att tänka på det jag skrev i kommentarsfältet till mitt förra inlägg i samma fråga, nämligen att stora medicinska ingrepp som vi egentligen inte vet konsekvenserna av fullt ut kanske är bättre att låta bli.
Vi kan göra otroligt mycket med den medicinska vetenskapen i dag. Det betyder dock inte per automatik att vi bör göra allt som den medicinska vetenskapen anser är möjligt. I mina ögon handlar det om vilket samhälle vi vill ha, och vilken plats människan får i det samhället.
I en värld där kroppen ses som en föränderlig massa som kan manipuleras efter eget tycke riskerar människor att bli verktyg för vetenskapsmän och politiker som tror sig kunna skapa en bättre värld (eller "bättre" människor) genom medicinska ingrepp.
Jag vet att det låter dystopiskt men jag anser det vara svårt att argumentera emot att människan emellanåt har försökt/försöker med ovanstående (genom rasbiologi och nupp-tester för att nämna några exempel).
Frågan den medicinska vetenskapen alltid bör ställa sig blir därför, i mina ögon; vad öppnar vi i förlängningen för om vi gör det här?
Något som i vissa fall kan vara omöjligt att säga. I de lägena blir det desto viktigare att vara försiktig och i stället för att ta två steg framåt, kanske ta ett steg tillbaka.
Så vad har det här med transsexualism att göra?
Som jag ser det så handlar det om en försiktighetsprincip kring ingrepp som laborerar med människokroppen. Det ska alltid vara en sista utväg när alla andra valmöjligheter är uttömda.
Och när de väl görs så är det också rimligt att det finns ett tydligt regelverk som stipulerar under vilka omständigheter som samhället bidrar till ingreppet i fråga. Jag tycker fortfarande inte att det är särskilt konstigt.
Exp, GP, D, VI.
Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, cancer, dn, forskning, MR, Mänskliga rättigheter, politik, psykiatri, sjukvård, vård, Kön, Könsbyte.
8 kommentarer:
Du skriver " Som jag ser det så handlar det om en försiktighetsprincip kring ingrepp som laborerar med människokroppen". I denna fråga handlar det ju om att människor skulle komma att slippa ett kirurgiskt ingrepp. Att klippa äggledaren är också ett onödigt medicinskt riskfyllt ingrepp om patienten inte själv önskar det. Eller hur?
Sen finns det en annan aspekt på frågan, som sorgligt ofta hamnar i skuggan än "den gravida mannen" nämligen att vi idag inte tillåts spara spermier för senare användning. I Nederländerna är det en självklarhet att en mtf (man-till-kvinna) ska spara spermier. Så är det också för svenska cis-män som väntas bli sterila av någon anledning. I Sverige får inte transsexuella spara könsceller, och det, min vän, är kränkande.
Anledningen till att denna fråga är sexualpolitisk är för att bara vi hbtq-personer har incitament att förbättra våra villkor och slåss för våra rättigheter att behandlas som alla andra. Det är inte ett privilegium att vara transsexuell som måste ha mot-privilegiet barnlöshet.
"Moa" har givetvis helt fel.
Jag tycker inte heller att man skall kunna byta kön, medicinskt eller juridiskt. Nu vet jag att jag kommer kallas transhomofob eller liknande men det gör inget alls. Hellre det än att bidra till att våra normer upplöses och vi alla hamnar i en förvirring som kan leda oss till den stora uoolösningen.
BG:
Definitionen av transfob träffar du mitt i prick på. Berätta görna hur denna stora upplösning kommer att gå till.
Att jag får vård och blir frisk är bra för mig och min familj. Att jag får mitt korrekta juridiska kön i mitt pass kommer bara att hjälpa mig och passkontrollanterna på flygplatser.
"Att klippa äggledaren är också ett onödigt medicinskt riskfyllt ingrepp om patienten inte själv önskar det. Eller hur?"
Ett könsbyte innebär ju så pass mycket mer än bara själva kirurgin (där steriliseringen och ev. borttagande av livmoder torde vara de mer rutinartade ingreppen). Jag tänker då särskilt på den hormonbehandling som ingår.
"I Sverige får inte transsexuella spara könsceller, och det, min vän, är kränkande."
Jag skulle säga att det är en konsekvens av att man byter kön. Dvs byter bort det man föddes till rent biologiskt.
Kan du utveckla varför det är bättre att de barn jag senare i livet vill ha inte kan vara från mina spermier? Eftersom att jag själv har biologisk möjlighet att bli förälder vill jag gärna det, men inte än, mitt i min behandling. Jag vill inte att det ska vara lag på att jag måste byta bort min möjlighet att få barn för att jag ska då min nya könsmarkör i mitt pass. Jag håller inte med om att det är en konsekvens av att byta juridiskt kön. Jag kommer att bli steril av den medicinska behandlingen jag behöver, men varför får jag inte spara sperma?
Enligt Buss (Evolutionary Psychology) är 96-98 procent av män och 98-99 procent av kvinnor heterosexuella.
Hur många är det som är transsexuella?
Mäter man "diskussionstyngden" i svenska media torde de vara 25% av befolkningen. Men hur förhåller det sig egentligen?
Jag vill också påpeka att jag både förstår varför vissa människor är transsexuella och att jag kan förstå varför de upplever att de har sitt eget lilla helvete på jorden.
Dock kan jag inte se att varken att avstå från sterilisering eller homoadoptioner (vilket rör liknande problem för barn) är rätt. Jag har funderat lite grand på detta här, vilket jag fortfarande tycker är relevant:
http://www.undertallen.se/2011/04/biologiska-fundamenta/
Transsexualisn och homosexualitet är två helt skillda saker, så jag förstår inte riktigt vad du vill komma åt. Den mediala tyngden beror främst på att det är Pride den här veckan, och att det väntas tas ett riksdagsbeslut i frågan. Med din logik skulle det också vara ungefär 25 % av befolkningen som nyligen blivit utförsäkrade, och så är det ju knappast.
Det är klart att transexualism och homosexualitet är olika saker. Båda har dock att göra med hur hjärnan är funtad.
Vad jag undrar är vad frekvensen är för transsexualitet? Hur stor andel av män? Hur stor andel av kvinnor? En av tiotusen? En av hundratusen? Jag googlade lite men kunde inte hitta dessa siffror.
Fenomenet verkar för mig vara mycket marginellt och för de icke berörda värdigt ungefär 1 timme under en nioårig skolgång, bortsett från det allmänna "du skall inte diskriminera".
Skicka en kommentar