Biologiska klockor satta ur spel

Människors förmåga till att dels skjuta upp saker, dels vilja ha kakan samtidigt som man äter på den, verkar onekligen vara starkt utvecklad. Och ingenstans märks det så väl som när kommer till barnafödande. Eller som den brittiska fertilitetsläkaren Gillian Lockwood säger till DN:

"– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".

I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.

Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.

Transsexualism igen

I dagens DN problematiserar Hanne Kjöller frågan om transsexualism och könsbyten. Jag tycker särskilt att hon resonerar väl kring rättighetsfrågan i debatten. För självklart kan det aldrig vara en mänsklig rättighet att skaffa barn.

Vissa kan och andra kan inte, och i det senare fallet har vi gemensamt kommit fram till att man under vissa omständigheter kan få samhällelig hjälp. Det betyder ingalunda att det är en rättighet.

Kjöller tar i sin artikel även upp medicinska komplikationer som jag inte kände till upp. Tydligen ökar risken för livmodercancer vid förhöjda testosteronvärden.

Ett viktigt medicinskt argument som kvinnor som opererar sig till män bör ta i beaktande. Och som den medicinska expertisen rimligtvis måste kunna ha någonting att kunna säga till om.

För som Kjöller skriver så kan den här frågan inte bara handla om vad ett antal aktivister tycker är ett idealtillstånd. Läkare är skyldiga att ta hänsyn till medicinska omständigheter som utsätter patienten för potentiell risk. Det gäller i alla lägen.

Något som får mig att tänka på det jag skrev i kommentarsfältet till mitt förra inlägg i samma fråga, nämligen att stora medicinska ingrepp som vi egentligen inte vet konsekvenserna av fullt ut kanske är bättre att låta bli.

Vi kan göra otroligt mycket med den medicinska vetenskapen i dag. Det betyder dock inte per automatik att vi bör göra allt som den medicinska vetenskapen anser är möjligt. I mina ögon handlar det om vilket samhälle vi vill ha, och vilken plats människan får i det samhället.

I en värld där kroppen ses som en föränderlig massa som kan manipuleras efter eget tycke riskerar människor att bli verktyg för vetenskapsmän och politiker som tror sig kunna skapa en bättre värld (eller "bättre" människor) genom medicinska ingrepp.

Jag vet att det låter dystopiskt men jag anser det vara svårt att argumentera emot att människan emellanåt har försökt/försöker med ovanstående (genom rasbiologi och nupp-tester för att nämna några exempel).

Frågan den medicinska vetenskapen alltid bör ställa sig blir därför, i mina ögon; vad öppnar vi i förlängningen för om vi gör det här?

Något som i vissa fall kan vara omöjligt att säga. I de lägena blir det desto viktigare att vara försiktig och i stället för att ta två steg framåt, kanske ta ett steg tillbaka.

Så vad har det här med transsexualism att göra?

Som jag ser det så handlar det om en försiktighetsprincip kring ingrepp som laborerar med människokroppen. Det ska alltid vara en sista utväg när alla andra valmöjligheter är uttömda.

Och när de väl görs så är det också rimligt att det finns ett tydligt regelverk som stipulerar under vilka omständigheter som samhället bidrar till ingreppet i fråga. Jag tycker fortfarande inte att det är särskilt konstigt.

Exp, GP, D, VI.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, cancer, dn, forskning, MR, Mänskliga rättigheter, politik, psykiatri, sjukvård, vård, Kön, Könsbyte.

"Rätten" till att skaffa barn

De flesta par som lever ihop börjar för eller senare fundera på huruvida de ska skaffa barn eller inte. För vissa är det den allra främsta av drömmar och för andra så kanske det råkar gå av bara farten. Hur som helst så är det svårt att ställa sig likgiltig inför beslutet att sätta ett barn till världen.

Som tur är, så går graviditetsprocessen och allt runt omkring, smidigt för de flesta. Man väntar nio månader och sen kommer det en frisk unge.

För vissa är dock barnaalstrandet ett kamp. Det går inte, det händer inget, det blir inget. I dag får emellertid en man Nobelpris för att han har kommit på ett sätt att bistå par som har svårt att bli gravida på naturlig väg.

I Sverige kan man därför i dag, gå till ett sjukhus och få hjälp med fertilitetsbehandlingar, äggdonationer och liknande.

Och här infaller mitt problem (eller ja, det infaller egentligen tidigare men jag tror att vi hoppar över det).

Hur viktig jag än anser att familjen är, både för den enskilda individen och för samhället i stort, så tycker jag inte att det är upp till det gemensamma att betala kostnaderna för att vissa par inte lyckas skaffa barn.

Jag förstår att det kan vara traumatiskt på alla sätt och viss, men det borde i så fall ligga i ens eget intresse att själv betala för den behandling som eventuellt krävs. Jag har svårt att förstå hur det gick till när ofrivillig barnlöshet klassificerades som ett medicinskt tillstånd vars behandling bör ingå i den gängse sjukvården.

Att barnen i fråga allt för ofta verkar förnekas rätten till sitt ursprung gör bara saker och ting desto mer komplicerade.

Och nej, jag har inga egna barn. Än...

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp, SvD, AM, AB1, AB2.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, sjukvård, nobelpris, insemination, barn, barnlöshet.