Assistans på vems villkor

Egentligen anser jag att staten inte ska ägna sig åt assisterad befruktning. Det bör rimligtvis vara en fråga för det civila samhället och den privata marknaden. Därför blir en utökning av vilka som kan tänkas vara berättigade till assistans delvis en icke-fråga. Systemet är ju "fel" redan som det är.

Jag funderar dock på hur man motiverar den nu föreslagna vidgningen av tilltänkta mottagare. Brännpunktartikeln handlar primärt om valfrihet och att ensamstående föräldrar är lika lämpliga föräldrar som föräldrar i par. Vilket kan ses som legitima skäl, absolut.

Anledning till att det offentliga bistår barnlösa par med assisterad befruktning ses dock inom vården som en medicinsk behandling då ofrivillig barnlöshet klassas som ett medicinsk tillstånd. Det är ofta en lång process som brukar börja med att ett par har försökt skaffa barn på naturlig väg under flera år (utan att lyckas).

Ovanstående medicinska tillstånd kan knappast sägas föreligga för någon som är ensamstående. Att utvidga rätten till assisterad befruktning till ensamstående kommer därför riskera att leda till komplikationer i vårdens gränsdragningar avseende vem som ska prioriteras.

Har den barnlösa ensamstående kvinnan med självklarhet samma "rätt" till assisterad befruktning som det barnlösa paret som försökt i flera år? Det tror jag inte att vårdapparaten kommer att anse. Om man nu inte anser att ofrivillig barnlöshet är en medicinsk komplikation, oavsett omständighet vill säga.

Så att utöka den offentliga vårdens ansvar i frågan är i mina ögon fel väg att gå. I stället borde man avreglera marknaden för assisterad befruktning och låta den som vill ha hjälp betala för det. Marknaden kommer med största sannolikhet inte bry sig om huruvida du är ensamstående eller gift.

Nyheter: DN, SvD, SR, ÖC, AB, N.

Bloggar: Böhlmark, Andreasson, Rudberg, Fagerlund.

Transsexualism igen

I dagens DN problematiserar Hanne Kjöller frågan om transsexualism och könsbyten. Jag tycker särskilt att hon resonerar väl kring rättighetsfrågan i debatten. För självklart kan det aldrig vara en mänsklig rättighet att skaffa barn.

Vissa kan och andra kan inte, och i det senare fallet har vi gemensamt kommit fram till att man under vissa omständigheter kan få samhällelig hjälp. Det betyder ingalunda att det är en rättighet.

Kjöller tar i sin artikel även upp medicinska komplikationer som jag inte kände till upp. Tydligen ökar risken för livmodercancer vid förhöjda testosteronvärden.

Ett viktigt medicinskt argument som kvinnor som opererar sig till män bör ta i beaktande. Och som den medicinska expertisen rimligtvis måste kunna ha någonting att kunna säga till om.

För som Kjöller skriver så kan den här frågan inte bara handla om vad ett antal aktivister tycker är ett idealtillstånd. Läkare är skyldiga att ta hänsyn till medicinska omständigheter som utsätter patienten för potentiell risk. Det gäller i alla lägen.

Något som får mig att tänka på det jag skrev i kommentarsfältet till mitt förra inlägg i samma fråga, nämligen att stora medicinska ingrepp som vi egentligen inte vet konsekvenserna av fullt ut kanske är bättre att låta bli.

Vi kan göra otroligt mycket med den medicinska vetenskapen i dag. Det betyder dock inte per automatik att vi bör göra allt som den medicinska vetenskapen anser är möjligt. I mina ögon handlar det om vilket samhälle vi vill ha, och vilken plats människan får i det samhället.

I en värld där kroppen ses som en föränderlig massa som kan manipuleras efter eget tycke riskerar människor att bli verktyg för vetenskapsmän och politiker som tror sig kunna skapa en bättre värld (eller "bättre" människor) genom medicinska ingrepp.

Jag vet att det låter dystopiskt men jag anser det vara svårt att argumentera emot att människan emellanåt har försökt/försöker med ovanstående (genom rasbiologi och nupp-tester för att nämna några exempel).

Frågan den medicinska vetenskapen alltid bör ställa sig blir därför, i mina ögon; vad öppnar vi i förlängningen för om vi gör det här?

Något som i vissa fall kan vara omöjligt att säga. I de lägena blir det desto viktigare att vara försiktig och i stället för att ta två steg framåt, kanske ta ett steg tillbaka.

Så vad har det här med transsexualism att göra?

Som jag ser det så handlar det om en försiktighetsprincip kring ingrepp som laborerar med människokroppen. Det ska alltid vara en sista utväg när alla andra valmöjligheter är uttömda.

Och när de väl görs så är det också rimligt att det finns ett tydligt regelverk som stipulerar under vilka omständigheter som samhället bidrar till ingreppet i fråga. Jag tycker fortfarande inte att det är särskilt konstigt.

Exp, GP, D, VI.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, cancer, dn, forskning, MR, Mänskliga rättigheter, politik, psykiatri, sjukvård, vård, Kön, Könsbyte.

Ransonerad sjukvård och privata försäkringar

Om jag köper en privat sjukvårdsförsäkring och genom den får tillgång till privat sjukvård, har jag då, på något sätt, trängt undan alternativt trängt mig före någon som väntar på vårdinsats från den offentliga sjukvården?

Svaret är så klart nej. Den offentligt tillhandahållna vården påverkas inte av att ett antal medborgare nyttjar privat vård. På annat sätt än att dessa personer inte står i den offentliga vårdens köer vill säga.

Och det är köerna som är problemet, och troligtvis anledningen, till att företrädesvis arbetsgivare väljer att försäkra sina anställda. De litar nämligen inte på att den offentliga vården kommer vara snabb nog.

Så de vänsterpolitiker som klagar på privat sjukvård och privata sjukvårdsförsäkringar borde egentligen klaga på köer och ransonerad vård. Det vill säga två fenomen som borgerliga politiker i Sveriges landsting försöker komma till rätta med.

DN1, DN2.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukskrivningar, sjukvård, socialförsäkringar, Ekonomi.

Friskhetens pris

För ett par år sedan tog SKL fram en rapport (som jag skrev om här) där det framgick att kostnaderna för vård och omsorg hade ökat mer än vad befolkningstillväxten egentligen borde gett vid handen. Mätperioden som SKL utgick ifrån startade 1980.

I dag påbörjar DN en artikelserie om svensk sjukvård som verkar konstatera samma sak. Trots alla larmrapporter om brist på resurser så kostar svensk sjukvård mer än någonsin.

Det verkar dock som att vi i dagsläget får mer valuta för pengarna i form av räddade liv och fler friska människor. Något som så klart är både glädjande och roligt.

I artikeln står det emellertid något som jag tycker är lite märkligt. Det står att samhällen lägger ner en större del av BNP på sjukvård ju rikare det samhället blir. Betyder det att vi blir sjukare ju rikare vi blir, eller handlar det helt enkelt om att vi tycker att vi får råd att lägga pengar på sjukvård i större utsträckning?

Eller beror det kanske på att det är vården i sig som blir dyrare ju svårare fall vi lyckas ta hos an?

Jag har så klart inga svar men jag gissar på att allt av det ovan nämnda spelar in. Den ytterligare frågan blir då hur långt den här utvecklingen kan gå. Hur mycket dyrare är det rimligt att sjukvården blir? Och vem ska egentligen betala för fördyringen?

Något som behöver tas in i beräkningen framöver är det som debatterades i DN här om veckan, det vill säga medikaliseringen av tillstånd som egentligen inte är att betrakta som sjukdomstillstånd.

Kan man få ner den samhälleliga kostnaden för behandlingen av den typen av tillstånd frigörs så klart pengar för mer specialiserad vård. Vilket bör vara det som ska stå i fokus.

Beroende på den kommande kostnadsutvecklingen så det kan även vara rimligt att se över vad som ska bekostas av det offentliga och vad som ska bekostas av den enskilde. Det offentliga kan rimligen inte stå för alla kostnader i längden. Inte om kostnadsutvecklingen fortsätter i samma takt i alla fall.

Förhoppningsvis kan Borgkommissionens rapport finnas med som underlag i de framtida diskussionerna på området.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AS.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, Ekonomi, borgkommissionen, SKL.

PKU, integritet och det mänskliga

Läser i dagens DN att en statlig utredning (Biobanksutredningen) kommit fram till att forskare ska kunna få tillgång till PKU-registret utan att fråga om lov först.

Argumentationslinjen är tydligen att det bör bli ok med hänvisning till att människor i allmänhet gillar forskning. DN citerar utredningen:

Det finns goda skäl att utgå från att provgivarna i allmänhet är positivt inställda till att låta proverna användas för såväl vård och behandling som forskning, men inga skäl att förutsätta att alla provgivare skulle ha den inställningen.

Och trots den sista brasklappen så väljer man alltså att föreslå att den som är intresserad av informationen som finns i PKU-registret inte ska behöva fråga. Mycket märkligt.

Jag är visserligen inte helt hundra på vad jag tycker om PKU-registret. Jag är ju allmänt skeptisk till register och forskning som syftar till att på något sätt "förbättra" det mänskliga.

Den främsta anledningen är att jag är orolig för det sluttande plan som riskerar att uppstå när forskare tror sig ha hittat sätt för att förändra människan, alternativt eliminera sådant som man inte längre tycker passar in i det mänskliga.

Om registret bara syftar till att upptäcka en viss sjukdom hos barn (sjukdomen fenylketonuri) kanske det kan vara önskvärt (även om jag inte är helt förtjust i screening heller). Om det visar sig att det används till annat är jag inte lika övertygad om dess berättigande.

Som med allting som rör det mänskliga så bör utgångspunkten vara försiktighet. Och så länge vi har PKU-registret så ska självklart forskningen fråga om lov innan de använder informationen.

DN.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, integritet, PKU, PKU-registret.

"Rätten" till att skaffa barn

De flesta par som lever ihop börjar för eller senare fundera på huruvida de ska skaffa barn eller inte. För vissa är det den allra främsta av drömmar och för andra så kanske det råkar gå av bara farten. Hur som helst så är det svårt att ställa sig likgiltig inför beslutet att sätta ett barn till världen.

Som tur är, så går graviditetsprocessen och allt runt omkring, smidigt för de flesta. Man väntar nio månader och sen kommer det en frisk unge.

För vissa är dock barnaalstrandet ett kamp. Det går inte, det händer inget, det blir inget. I dag får emellertid en man Nobelpris för att han har kommit på ett sätt att bistå par som har svårt att bli gravida på naturlig väg.

I Sverige kan man därför i dag, gå till ett sjukhus och få hjälp med fertilitetsbehandlingar, äggdonationer och liknande.

Och här infaller mitt problem (eller ja, det infaller egentligen tidigare men jag tror att vi hoppar över det).

Hur viktig jag än anser att familjen är, både för den enskilda individen och för samhället i stort, så tycker jag inte att det är upp till det gemensamma att betala kostnaderna för att vissa par inte lyckas skaffa barn.

Jag förstår att det kan vara traumatiskt på alla sätt och viss, men det borde i så fall ligga i ens eget intresse att själv betala för den behandling som eventuellt krävs. Jag har svårt att förstå hur det gick till när ofrivillig barnlöshet klassificerades som ett medicinskt tillstånd vars behandling bör ingå i den gängse sjukvården.

Att barnen i fråga allt för ofta verkar förnekas rätten till sitt ursprung gör bara saker och ting desto mer komplicerade.

Och nej, jag har inga egna barn. Än...

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp, SvD, AM, AB1, AB2.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, sjukvård, nobelpris, insemination, barn, barnlöshet.

Sjukvården och socialförsäkringarna

Hanne Kjöller skriver i dag om vad som nog är att betrakta som hennes favoritämne, svensk sjukvård.

Precis som på alla andra områden så är det svårt att mäta vad man bör uppnå för att en tjänst ska anses vara av god kvalitet. Innan mätsystem sätter sig är det därför enkelt att börja med att mäta sådant som är lätt att se, till exempel vårdbesök. Nu har det visat sig väldigt framgångsrikt och fler kommer fram till den vård de behöver.

Det är dock viktigt att fortsätta att utveckla mätinstrumenten och precis som Hanne skriver så tror jag att man ska försöka fokusera på dem som behöver tyngre och mer avancerad vård, det är nämligen dem som vården främst ska vara till för.

Förebyggande hälsoarbete ligger till stor del på den enskilda individen, och enklare åkommor behöver man faktiskt sällan uppsöka läkare för. Ofta räcker det med att ringa vårdupplysningen eller gå till ett apotek.

Om vi vill kunna erbjuda den bästa vården till dem som bäst behöver den som måste vi lära oss att fokusera våra insatser, samt även skapa ett samhälle där människor i större utsträckning arbetar. Det är därför glädjande att se att allt fler svenskar kan tänka sig att fortsätta att jobba efter 65. Svensk ekonomi behöver det och på individnivå tror jag att det är jätteviktigt att man fortsätter vara aktiv och en del av en arbetsgemenskap.

Ett faktum som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson också är medveten om. I hans fall handlar det dock om att människor ska få känna sig delaktiga under den tid som normalt är att betrakta som den yrkesverksamma delen av livet.

Och då var vi tillbaka till vården av dem som verkligen behöver den. Låt sjukvården fokusera på dem som verkligen behöver sjukvård, omsorg och rehabilitering. Och låt individen själv (kanske tillsammans med företagshälsovård och liknande) ta ansvar för hälsofrämjande insatser.

Tidningar: DN1, DN2, DN3, DI, SVD1, SVD2, Exp, AB.
Bloggar: F&J, Kaela, Kent Persson.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukskrivningar, sjukvård, politik, socialförsäkringar, Ulf Kristersson.