Jag har skrivit om det tidigare men en under-streckare i SvD uppmärksammade mig på fenomenet igen. Varför är vi så rädda? Varför söker vi så infantilt efter en förment "trygghet"? Susanne skriver:
Minns ni allt väsen om millenniebuggen? Alla datorer skulle bryta samman. Systemet var på väg att kollapsa. Bankomaterna skulle upphöra att fungera. Vi var i händerna på dataexperter som skulle omprogrammera hela rasket. Men ingenting hände. Bankomaterna fungerade som vanligt. Larmrapporter är osanna därför att de framställer hoten som oproportionerliga i förhållande till konsekvenserna. Minns ni larmen om sars? Ebolaviruset? Fågelinfluensan? Galna ko-sjukan? Det är larmrapporter som betydde mycket när de kom, men som i dag har bleknat till förmån för andra. I dag är det klimathoten som präglar de dystopiska framtidsföreställningarna.
[...]
Ett sådant samhälle kan hamna i en spiral av misstänksamhet, tillitskris och obenägenhet till förändring. Med det goda ändamålet att reducera faror och risker i ett välfärdssamhälle, har vi i verkligheten ökat dem. En förklaring är att vi vill förebygga farorna men stirrar oss blinda på skadeverkningarna, utan att ta tillräcklig hänsyn till situationers förtjänster såsom frihet och enskilt ansvarstagande.
Min tolkning, som Susanne också går in på, är att dagens moderna människa i stor utsträckning saknar både sammanhang och tro. Vi förstår inte varför vi är här, men vi är livrädda för att dö. En kombination som minst sagt är förödande för vår upplevda känsla av trygghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar