Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan i Stockholm är nu avslutad och han har på ett föredömligt sätt gestaltat problemet med lagen om likabehandling av studenter i högskolan, diskrimineringsonbudsmännen samt både dessa fenomens implikationen i det svenska samhällslivet. Den socialdemokratiska offermentalitetet har här fått blomma ut i full blom. I en kommentar på Svenssons blogg tidigare i dag skrev jag att detta har resulterat i att människor tänker:
"Det är aldrig mitt fel, man kan alltid skylla ifrån sig… och framför allt, de som inte håller med mig har per definition fel och måste kväsas, med vilka medel som helst."
För är det någonting som queer/vänstern/kommunisterna ägnar sig åt så är det att smutskasta personer som inte tycker likadant, eller framför allt, som inte tycker "rätt". Lika mycket som jag avskyr dem, så avskyr de mig... skillnaden är dock att jag anser att de får tycka som de vill, så länge jag slipper. Ett förhållningssätt som inte existerar i samma utsträckning på vänsterkanten. Nej, de anser i stället att mina åsikter är kränkande... mycket märkligt.
Och nu använder de sig dess utom av högst tveksam lagstiftning för att driva sin sak. Lagstiftning som bygger på den högst tveksamma företeelsen delad bevisbörda. Vilket i princip innebär att den som känner sig kränkt inte behöver motbevisas på något sätt. Det är i stället den anklagade som måste bevisa att den inte agerat i syfte att kränka eller diskriminera. Vilket i mitt tycke är upp och nedvända världen.
Att känna sig kränkt kan inte betyda allt som det gör sken av att betyda i dagsläget. Vi behöver någon form av upprättelse av ordets sanna innebörd för att förhindra att det utvattnas totalt. Vi behöver människor som tar ansvar för sina handlingar och inte hela tiden hävdar att "det var någon annans fel". Som Zaremba skriver, i passagen om Ann Haberleins kommande bok.
I sin kommande bok "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.
Vad vi behöver är helt enkelt vuxna människor.
1 kommentar:
jag kan förstå vad du menar och vad du ställer dig emot Martin, men samtidigt måste du förstå att det för mig verkar mycket, MYCKET konstigt att du på något sätt säger åt folk att ta ansvar för sina egna handlingar när du själv är kristen och således inte tar ansvar för dina egna handlingar och tankar eftersom "guds vägar äro outgrundliga" osv. det går liksom inte ihop för mig.
Skicka en kommentar